Inrikes

Den tunna röda linjen

Vet regeringen vad den håller på med?

Statsministern och han som alla säger ska efterträda honom intog det lilla podiet med självsäkerhet stulen från någon agentfilm. Två män i kostym. Blickarna rakt fram. Vad är problemet här då? Konkurrenskraften rasar, säger du? Ge oss en sekund.

Och så sköt de med automateld ut 226 miljoner kronor. Det smattrade och smällde och lät bra. Innovationer och samverkan och life science. Stefan Löfven tog skydd bakom en pelare, osäkrade sin pistol, vände om och tryckte fram texten »näringspolitisk offensiv i vårbudgeten« på en blek bildskärm. Den sprängdes i luften. Rök vällde upp och fyllde rummet. Och ut ur eldhavet, med lågorna fladdrande runt sina ben, klev Mikael Damberg. Var den svenska exporten hotad? Agent Damberg hade eliminering i blicken.

Allt blev tyst.

– Främjandefamiljen är spretig, väste näringsministern.

Ingen av människa född kunde förstå vad han menade med det, förstås, men det är grejen med bra actionlyrik. Folk kan själva få fylla i vad det nu är de vill höra, och avsändaren framträder i bredaxlad gestalt. Vilket ju är det viktiga.

– Frågor på det? undrade Stefan Löfvens blonda presschef efter ett tag.

Reportrarna satt stumma.

– Då bryter vi.

Politikerna såg nöjda ut. De tyckte väl de hade demonstrerat handlingskraft. Eller regeringsduglighet som det heter. Det var måndag morgon och två dagar kvar till budgeten. Äntligen skulle de få börja bestämma.

Det var bara en sak som var konstig, något statsministern hade sagt:

– Det här, hävdade han, tydliggör hur våra satsningar passar in i vår strategi.

Strategi?

Hade den här regeringen alltså en sådan?

I en världsdel som existerade för länge sedan levde en kansler som hette Otto och som av eftervärlden har tillskrivits upphovsrätten till ordstävet om politik som det möjligas konst. I dagens Europa, där partisystemen fragmentiserats och fallit isär, duger uttrycket inte till mycket mer än som ett understatement för att poängtera det uppenbara. Var kan en viljestark människa regera nuförtiden?

Sverige har två trettioprocentspartier, varav det ena absolut inte vill samarbeta med något parti som det inte redan har tämjt, ett tredje växande som inte lyckas göra sig attraktivt hos något av de andra och så fem små politiska föreningar vilka vid varje val hålls under armarna av ett konstitutionellt system som aldrig accepterat teorin om kreativ förstörelse.

Det är ju inget underlag för samhällsförändringar.

I teorin ska sex av partierna ha löst problemet genom att skriva under några A4-papper strax före jul. Men politik är mer än teori. Fråga Jan Björklund som för bara tre månader sedan röstade för en försvarssnål borgerlig budget och i veckan knallade ut från de pågående försvarsförhandlingarna med argumentet att hans bud om 17 miljarder i tillskott inte togs på allvar. Inget tyder på att han skämdes.

Han ville väl leka actionhjälte, han med.

Hur ska Stefan Löfven kunna genomföra något med sådana förutsättningar? Hur lyckades hans företrädare?

Alliansregeringen satt i åtta år men jobbade egentligen bara de fem första. Större delen av sitt politiska projekt genomförde Fredrik Reinfeldt och Anders Borg under de inledande ett och ett halvt åren. Då sänkte de skatterna och ersättningarna i försäkringarna. Det de kallade arbetslinjen.

Det där var inte populärt, inte alls.

Skattesänkningar gillar väl alla? Nja, omfattningen av dem smög de borgerliga partierna med i valrörelsen 2006. Av någon anledning. De gick till val på ett jobbskatteavdrag men genomförde tre innan väljarna fick säga sitt igen. Och de sänkta ersättningarna? Sven Otto Littorin, den dåvarande arbetsmarknadsministern, var Sveriges mest utskällda person i två års tid. Cristina Husmark Pehrsson, som hade ansvar för sjukförsäkringen, vågade de inte ens släppa fram till journalisterna. Hon betraktades mer eller mindre som en bödel.

Men de fick rätt mycket gjort där i början, och väljarna glömde. Eller accepterade.

Fredrik Reinfeldt visste vad han ville; han hade majoritet i riksdagen i början, det är sant, men inte minst begrep han vad tiden gör med förutsättningarna. Stefan Löfven har redan förlorat ett år. Socialdemokraterna och miljöpartiets första heltäckande budget kommer i höst, och innan reformerna som eventuellt presenteras då ens hinner börja göra avtryck i samhället kommer halva mandatperioden ha gått.

Det där, tänker man, borde ha betydelse för Stefan Löfvens strategi.

Om han nu har någon.

Borde han inte riva av plåstret direkt? Prioritera en grej, ett område eller en signifikativ reform med potential att bygga något på.

Man ser inte mycket av sådant i vårbudgeten. En slant till skyddet av haven och en till bättre förlossningsvård. Summorna på områden som regeringspartierna i valrörelsen sa var viktiga tydliggör heller inte – en dryg halv miljard förslår inte mycket om man pratar järnvägsunderhåll, och räddas miljön med 500 miljoner? Det är spridda skurar, lite till mycket.

Det reser de stora funderingarna om den där strategin. Tänk om tveksamheten orsakas av något annat än de parlamentariska förutsättningarna och tiden? Tänk om Stefan Löfven inte vet vad han vill? Det finns en fråga därute som fortfarande söker sitt svar: Vad är den här regeringens politiska projekt?

Ingvar Carlsson hade sina maktutredningar, varannan damernas, EU-inträdet. Carl Bildts idé, förvånansvärt framgångsrik med tanke på den ekonomiska situationen, var valfriheten. Göran Persson skuldsanerade, genomförde ett kunskapslyft och formulerade en idé om det gröna folkhemmet. Fredrik Reinfeldt hade sin arbetslinje och tvingades klara en ekonomisk kris.

Vad ska vi minnas Stefan Löfven för?

Ringer man i dessa dagar till socialdemokrater och frågar får man först höra en massa mummel. Det är kloka människor, gamla statsråd och statssekreterare och utredare, så det är inte det. De har bara inget svar. Man kan slå en signal till någon miljöpartist också, men inte blir man klokare för det.

Till slut säger de flesta som de tycker: att regeringen famlar, att den inte har lyckats kommunicera det övergripande projektet, om det nu finns ett sådant, och att det dessvärre är troligare att det inte alls existerar.

Nu ska man veta, om inte annat för att kunna värdera kritiken, att det socialdemokratiska partiet är splittrat i själva huvudfrågan. Hur omfattande bör en statsbudget vara i dag? I höstas låste sig Magdalena Andersson vid samma ramar som de borgerliga, det finns så att säga inget progressivt i budgetens omfattning. Den här regeringen vill inte ha en större stat än den förra. LO, och snart sagt alla andra socialdemokrater i debatten, kräver mer expansiv politik, och en större stat. Debatten handlar om överskottsmålet, ja, men egentligen spelar en förändring av det inte stor roll i närtid. Den riktiga frågan är i vilken grad man vågar stå för ofinansierade reformer.

Andersson

Nu sitter inte LO-ekonomerna och ska ta ansvar, de behöver inte tänka på hur upplånade eller skatteindrivna tillskott ska strösslas ut – det skiljer rätt mycket mellan engångskostnader och att höja löpande utgifter, och ledtiderna för så allmänt omhuldade saker som nya järnvägar kräver i sin tur närmast sexåriga mandatperioder. Men det är klart, att letar man efter ett definierande projekt så skulle det ju finnas en viss tydlighet om regeringen sa att den la 50 miljarder på att rädda skolan – i stället för 500 miljoner som nu.

I onsdags presenterade Magdalena Andersson något hon kallade ett kunskapslyft, men frågan är om hennes läromästare Persson hade godkänt den devalveringen av varumärket.

Vad är det då egentligen för budget man lägger på riksdagens bord? En av de mer rutinerade ekonomiska tänkarna i partiet beskriver den så här:

– Det är samma saker som vi föreslagit sedan Persson slutade. En 20 miljarder till försäkringarna och lite riktade välfärdssatsningar. Och så en pott till näringslivet.

Finns det inget som är nytt på riktigt, som tankegods?

Möjligen, påpekar några, det där med rot. I en tid där medborgarna börjat förvänta sig successivt ökade avdragsrätter i samma takt som folk på sextiotalet räknade med bidragshöjningar så säger den här regeringen: Stopp, de 17 miljarder rot-avdraget kostar kan användas bättre! Huruvida subventioner av hyresrätter är effektiva går att diskutera men signalen är tydlig: Sluta renovera era kök och börja efterfråga nybyggt! Det är en annorlunda rörelse, från tjänster till varor.

Kanske inte miljöpartistisk, men det är ju en annan sak.

Det märkligaste är att nytänkandet inte kommer på det område där regeringen faktiskt pekat ut ett tydligt uppdrag. På fem år, har man lovat, ska arbetslösheten sänkas till Europas lägsta, men i vårbudgeten framstår inte jobben som det stora projektet. En socialdemokrat skulle förstås säga att höjningen av taket i a-kassan och förbättringar i sjukförsäkringen höjer tryggheten och därmed rörligheten på arbetsmarknaden. Men nytt, det är det knappast.

När socialdemokrater i dag ska tvingas försöka formulera något övergripande så är det där man landar: man ska reparera försäkringarna, restaurera något av det som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plockade ner. Det är projektet. Att återta något av det man anser gått förlorat.

Och hinner man inte med mer än det före 2018 så får det vara så. Det tycks i alla fall vara den tanke som Stefan Löfven håller sig med. Och på det sättet hade han kanske rätt när han bröstade upp sig om tydlig strategi.

Den är helt enkelt inte mer omfattande än så.

Önskar någon något mer offensivt får hen hoppas på tillväxt och därmed ökat utrymme för satsningar i socialdemokraternas valmanifest 2018. Där kan det nya komma. Kanske.

Det finns såklart en invändning mot det här resonemanget: den reformistiska socialdemokratin håller inte på med stora projekt.

Att hela frågeställningen är fel.

En sann reformist, säger gråsossen, skjuter med sitt hagelgevär, utvärderar vilka skott som ger effekt och koncentrerar vartefter eldgivningen i den riktningen. Däri ligger handlingskraften, anses det. Man riktar dubbelpipan än hit, än dit och hoppas att man träffar något.

Fast avsågade shotguns är det skurkarna som använder, aldrig hjältarna.

Fakta | Nytt i budgeten

Fem största nya insatserna för  2015 i vårbudgeten (i miljarder kronor)

1. Mer personal inom äldreomsorgen, 1.

2. Höjt tak och grundbelopp i a-kassan, 0,88.

3. Tillskott till kommuner, 0,86.

4. Näringslivssatsningar, 0,63.

5. Järnvägsunderhåll, 0,62.

Fem största nya inkomstökningar för 2015 (i miljarder kronor)

1. Sänkt eller slopad nedsättning av sociala avgifter för unga, 5,49.

2. Övriga budgetförstärkningar, 2,32.

3. Finansieringsavgift för a-kassa, 0,12.

4. Höjd skatt på kärnkraft, 0,1.

5. Slopat rut-avdrag för läxhjälp, 0,02.

Fakta | Ändrad budget

Regeringens förslag till ändringar i statens budget för i år finns i propositionen vårändringsbudget för 2015. Riksdagen väntas besluta om den i juni. Så tror regeringen om framtiden:

2015

Arbetslösheten: 7,5%

BNP-tillväxt: 2,6%

Underskott i statsfinanserna: 1,4%

Statsskuld, % av BNP: 34,3

2016

Arbetslösheten: 7,1%

BNP-tillväxt: 2,7%

Underskott i statsfinanserna: 0,7%

Statsskuld, % av BNP: 32,7

2017

Arbetslösheten: 6,7%

BNP-tillväxt: 2,5%

Underskott i statsfinanserna: 0,4%

Statsskuld, % av BNP: 31,1

Fakta | Statens miljarder

Så mycket pengar flödar in och ut i budgeten.

837 miljarder (beräknade inkomster 2015)

869,5 miljarder (utgifter 2015)

32 miljarder (behöver lånas)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera