Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Realistens guide till klimatmötet

Politiker stiftar lagar, de styr inte världen.

Att påminna om detta känns särskilt viktigt i dessa orostider, som gärna föder en längtan efter ett starkt politiskt ledarskap. Men det handlar också om att förekomma den besvikelse, alternativt de falska förhoppningar, som lär bli resultatet efter klimattoppmötet i Paris.

Få företeelser omges nämligen av så romantiska föreställningar som politiska toppmöten. Tankegången finns hos aktivister, naturvetare och tjänstemän med självbild från tv-serien Vita huset: Om bara modet står dem bi och de fattar tillräckligt långtgående beslut så kan världens politiska ledare lösa klimatproblemet.

En så naiv föreställning är dömd att sluta i besvikelse.

Toppmötesromantiken inför klimatmöten har förvisso en imponerande förlaga. Montrealprotokollet om substanser som tunnar ut ozonlagret förenar i dag 196 länder och har minskat utsläppen av ozonuttunnande gaser från 1,5 miljoner ton per år då det trädde i kraft 1989, till 89 000 ton per år 2005. Och det ger resultat. Uttunningen har stannat av och omkring år 2050 ska ozonskiktet ha återhämtat sig.

Världen har alltså redan gått samman om att lösa ett allvarligt miljöproblem. »Politikerna stakade ut ledningen, och industrin levererade som en konsekvens av detta«, som det brukar sammanfattas. Nu krävs samma sak för klimatet.

Inte ens toppmötesromantikernas bästa fall håller dock för en närmare granskning. Det var inte modiga politiker som vände eller styrde utvecklingen.

Redan när den första vetenskapliga artikeln om dess skadliga inverkan på ozonlagret publicerades 1974, minskade användning och produktion av freoner tvärt. Från att tidigare ha ökat med 13 procent per år sedan 1960. Varför? Richard Elliot Benedick gav svaret lagom till Montrealprotokollets 20-årsjubileum 2007: »Miljontals oberoende beslut av oroade amerikanska konsumenter minskade den amerikanska marknaden för sprejburkar med två tredjedelar till 1977, trots avsaknaden av regleringar.«

Samma sak hände i Skandinavien. I pedagogiska barnprogram från slutet av 1970-talet kunde man se Trazan läxa upp Banarne för att använda »spraj« mot flugor eftersom det  förstör ozonlagret. Svenska barn var sannolikt tidigare att agera än europeiska politiker, som långt in på 1980-talet var motståndare till åtgärder mot freon.

Så småningom beslutade politiker i USA, Kanada och de nordiska länderna att fasa ut freonerna. Detta efter tryck från den allmänna opinionen, och gradvis från industrin som ställt om produktionen. Först 13 år efter det första larmet och konsumenternas bojkott, kom Montrealprotokollet till stånd. Det krävde förvisso både mod och beslutsamhet. Storbritanniens Margaret Thatcher – inte bara den första kvinnliga premiärministern, utan även den första naturvetaren – vände till exempel sin regerings inställning 180 grader från motståndare till pådrivare.

Montrealprotokollet var dock från början varken djärvt eller långtgående. Statsvetaren David Victor har påpekat att de fördragsslutande politikerna tänkte sig en halvering av utsläppen. Först sedan företagen hittat kostnadseffektiva sätt att reducera utsläppen blev målen mer långtgående. Före politiskt mod kom även tekniken, vetskapen att det var möjligt.

Inte ens i sina bästa stunder är det alltså politiken som ensam styr utvecklingen. Särskilt inte på toppmötesnivå, där de flesta besluten inte ens är lagar utan mer av rekommendationer och målsättningar. I Paris kommer någon diktator stå och hålla långa brandtal mot kapitalismen, oljenationerna störa med ideliga ordningsfrågor och de stackars önationer som riskerar att gå under av stigande hav bli artigt ignorerade. Alltmedan de stora aktörerna – Kina, USA, Indien och EU – tycker att de andra ska göra mer.

Så ser politik ut. Också när planetens framtid står på spel är det intressekonflikter, teknikaliteter och grandios retorik. I bästa fall kommer något inte alltför missbildat ut av det.

Missförstå mig rätt nu. Jag hoppas också på ett ambitiöst klimatavtal i Paris. Men skulle det misslyckas, som i Köpenhamn 2009, så fortsätter arbetet ändå. I dag har 40 länder och 23 städer, delstater och regioner i världen beslutat att sätta ett pris på koldioxidutsläpp. Forskare och företag arbetar varje dag med att hitta mer klimatsmarta lösningar. Miljontals engagerade människor kommer knappast att tystna när temperaturerna fortsätter stiga, isar smälta och allt fler extrema väderfenomen blir uppenbara.

Häri ligger hoppet om framtiden.

För övrigt blev Världsbanken överrumplade av responsen när de i slutet av oktober lanserade en hemsida för ett globalt pris på koldioxidutsläpp. Hundra miljoner träffar på hemsidan och i sociala medier.

Läs mer: »Klimatpolitiken läcker alltså. På detta finns en lösning som är tydlig, enkel och felaktig: klimattullar«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera