Inrikes

Männen bakom terrormaskerna

Två smågangstrar från Angered åker till Syrien och tar värvning i en islamistisk mördarsekt som skär halsen av civila. Nu ska hovrätten avgöra om de begått terrorbrott.

En äldre man satt på en stol längst ut till vänster i åhörarsalens bakre rad. Han kunde inte böja sitt vänstra ben, men där fanns lite utrymme att låta benet vara utsträckt. Mannen hade suttit där hela rättegången, som nu led mot sitt slut.

– Vi har sett en film, sa åklagaren Agnetha Hilding Qvarnström:

– Det är det värsta jag har sett under mina 28 år som åklagare. Två män mördas på ett barbariskt sätt.

Hon yrkade på livstid. Den äldre mannens blick förflyttade sig mot de två åtalade göteborgarna, den 32-årige rullstolsbundne Hassan Al-Mandlawi, som inte rörde en min, och den 30-årige Al Amin Sultan, som tog en klunk vatten ur en pappmugg.

Al Amins advokat Mia Sandros inledde sin plädering. Sandros upplyste om att hon på radio på morgonen under sin halvtimmesresa mellan hemmet och jobbet hört orden jihadist och terrorist fem gånger.

– Jag hoppas, sa hon, att inte domstolen påverkas av de stämningarna, jag hoppas att vanliga krav på bevisning gäller.

Hon yrkade på frikännande och att häktningen av hennes klient skulle tas under övervägande.

Det blev paus. En ung kille med prydlig skepparkrans gick fram till det tjocka fönstret som skilde åhörarna från domstolen och knackade på rutan. När han fick Hassans uppmärksamhet, log killen och gjorde tummen upp.

En timme senare var rätten färdig att tillkännage sina beslut. Ynglingen med skepparkrans slog sig ner på den plats där den benskadade mannen suttit.

– Ursäkta mig, sa den äldre mannen försynt när han kom linkande och upptäckte det:

– Jag kan inte sitta nån annanstans, men det finns ju plats för dig också…

Ynglingen gav honom en ilsken blick.

– Ska jag ställa mig upp för att du vill ha platsen?

Mannen med benet famlade efter en replik.

– Du skämtar med mig nu, va, sa han till slut.

– Varför skulle jag skämta?

– Jag har en skada i benet och kan inte sitta någon annanstans.

Killen höjde rösten och spände ögonen i den äldre.

– Tror du på allvar att jag reser mig för din skull? Tror du det?

Alla omkring såg och hörde, men ingen sa något.

Hur går det till när två svenska killar från Angered åker ner och halshugger människor i Syrien? Få begår ett så ohyggligt brott utan att dessförinnan ha fattat mängder av beslut som inte är lika ohyggliga, men tillräckligt illavarslande. Varför hade inte någon, vid något tillfälle, tagit de två terrorbrottsmisstänkta unga göteborgarna i örat och visat att den småkriminalitet de hållit på med före och efter resan till Syrien var fel väg? Scenen på åhörarläktaren gav en sorts svar. Åskådarnas passiva tystnad inför ynglingens beteende drabbade de närvarande som bara skam kan göra. Den fick alla att i någon mån känna sig lika medskyldiga som rädda.

Åtalet mot Al Amin och Hassan är det första mot svenskar som varit i Syrien och krigat. Enligt Säpo har 286 personer från Sverige åkt till Syrien och Irak, sedan resorna dit började sommaren 2012. De flesta kommer från Stockholm, Göteborg, Malmö eller Örebro, men »Göteborg utmärker sig«, säger Säpo utan att specificera antalet resenärer från varje kommun.

Rattegang

Sönderskjutet skallben. Hassan Al-Mandlawi rullades in i och ut ur rättssalen men sa inte ett ord. (Foto: Adam Ihse/TT)

Samordnaren mot våldsbejakande extremism i Göteborg heter Zan Jankovski. Hans uppgift är att koordinera stadens förebyggande arbete och att ha en uppdaterad lägesbild. Lägesbilden förändras hela tiden, berättar han.

– Och det är inte längre bara genom att räkna ut exakt hur många från Göteborg som rest för att kriga i Syrien som man får en bild av radikaliseringen. Jag skulle säga att färre reser i dag än för några år sedan, men att det inte betyder att radikaliseringen minskat. Den ser bara annorlunda ut. 2012 syftade radikaliseringen till att resa till Mellanöstern och kriga. Det var från kamratrelaterade killgrupper som rekryteringen skedde. De flesta kom från Angered och Bergsjön. Släktskap var en vanlig grund. Den här tidiga gruppen resenärer hade vissa kännetecken, som låga inkomster, inget jobb och många var dömda för mindre brott. De som radikaliseras i dag är yngre, gymnasister, en del grundskolebarn, kvinnor, och det är inte alls lika självklart att målet är att resa ner och kriga. Varken de som reste först eller de som radikaliseras i dag motsvarar den svartvita bilden av helt avskärmade monstruösa förortsindivider. Många upplever att de är utanför, på verkliga eller inbillade grunder, men det finns också mycket vardagliga sammanhang omkring dessa människor, och ett visst mått av inkludering, säger Jankovski.

Både Hassan och Al Amin kommer från Angered, och tillhör den första gruppen Syrienresenärer. De fanns inte på Säpos radar över Syrienfarare innan de reste. Att man nu vet att de var där 2012 och 2013 är ett resultat av Al Amins tillvaro efter tiden i Syrien. I januari 2015 misstänkte polisen i Skövde att han befunnit sig på en parkeringsplats utanför en Lidl-affär i staden och dödshotat en kille som inte levererat en utlovad Rolexklocka. Skövdepoliserna åkte till Al Amins lägenhet en månad senare och hittade 17 500 kronor i ett kollegieblock i köket och 5 000 i ett kollegieblock i en låda i en tv-bänk. Varför hade han så mycket kontanter hemma? Al Amin sa att han försörjde sig på att köpa och sälja crosscyklar och delar till cyklar, och att vid snabba affärer var det alltid kontanter som gällde. Polisen lade beslag på pengarna, och fick också med sig två mobiltelefoner och ett usb-minne. Al Amin släpptes, och tog ett jobb på Volvo.

När polisen senare tittade igenom usb-minnet hittade man bilder, och ett antal filmer som visade att Al Amin varit ute och rest. Al Amins bilder var från krigets Syrien. På flera av bilderna poserade Al Amin i stridsmundering och med automatvapen. På en film talade han rakt in i kameran och sa att de var vid fronten och snart skulle attackera en chokladfabrik som hette Elegance. Man hörde bomber smälla. På en bild stod Al Amin bredvid en död kropp och gjorde ett tecken med fingret upp mot himlen. Bilden var daterad den 10 april 2013.

På en annan bild syntes Al Amin tillsammans med en rödskäggig jihadist. Det var Tarkhan Batirashvili, också känd som Abu Omar al-Shishani. Batirashvili, en georgier, hade när polisen tittade på materialet blivit ökänd som ledande figur inom terrororganisationen IS. Det fanns tre andra filmer också. På dem såg man inte Al Amins ansikte, men rösten som hörde till den som tycktes hålla kameran var påfallande lik Al Amins. Det var uppenbart för alla som hörde rösten. Tekniska analyser gav stöd för intrycket.

Kameran följde två män i blå overaller. Männen var bakbundna och fördes framåt. Den ene mannen var medelålders, den andre mycket ung. De var civila, såvitt det gick att avgöra. På filmen sa den röst som påminde om Al Amins sådant som »Ge lite plats här« och »Låt mig säga ett par ord. Var är kameran«? Personen som talade bestämde var fångarna skulle placeras och såg till att den ene fången satte sig på den plats som han angivit. På en annan film valde han en kniv som skulle användas och tystade de andra. Han gav order om att några skulle ta fram en flagga, backade och gav plats för de andra.

Man såg en person i rånarluva. Han höll ett tal på svenska. Dialekten avslöjade att också det var en göteborgare. Rösten sa att de två fångarna skulle avrättas, och den luvklädda höll fast benen på en av dem. I den tredje filmen såg det ut som att fångarna väntade på att bli avrättade och samma göteborgare höll ett tal: »Man vill säga till alla otrogna som ännu befinner sig runt omkring, alltså otrogna som krigar mot oss, att de kommer att drabbas av samma plåga.«Han gjorde en kort paus. »Jag vänder mig till alla otrogna som befinner sig överallt i världen, inshallah.« Rösten som var så lik Al Amins sa: »Kom med flaggan bakom.« Någon kom och den som tycktes vara Al Amin rättade till flaggan och gav plats. Männen i blå overaller, bundna om händerna, leddes framåt. Han som lät så påfallande lik Al Amin beordrade en i gruppen att avrätta fångarna, men bad bödeln vänta ett tag och gav en annan, ohörbar, instruktion.

Avrättningen tog tid. Den första fången fick halsen avskuren med en kniv som verkade för slö. »Ge det andra bladet«, sa den Al Amin-lika rösten. Man såg och hörde hur kroppsvätskor lämnade fången ur den uppskurna halsen och hörde de svenska rösterna: »Hur ska vi täcka över det här?« »Inte fan vet jag.« Den andra fången, den yngre satt bakbunden bredvid och såg allting, hans blick flackade. När det var dags för honom drog en av männen bak hans tröja, och man avlägsnade huvudet helt från hans kropp.

»Kom med flaggan bakom«, sa han som lät som Al Amin. Huvudet visades upp för de andra i gruppen, som ropade »Allahu akbar«.

Angered

De bägge åtalade bor i Angered och tillhörde den första gruppen Syrienresenärer. (Foto: Jerker Ivarsson/IBL)

Sverige har genom Genèvekonventionerna och Romstadgan förbundit sig att spåra och lagföra personer som gjort sig skyldiga till folkmord och folkrättsbrott, som det heter i svensk lagstiftning. Internationellt används också termerna krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Om en person som misstänks ha begått något sådant brott befinner sig i Sverige ska Krigsbrottskommissionen vid polisen utreda det. Kommissionen bildades 2008, består av nio personer, håller till på Kungsholmen i Stockholm och arbetar för närvarande med 36 förundersökningar. Hittills har fem fall gått till domstol och lett till fällande domar, berättar kommissionens chef Göran Häggblad och säger att svårigheterna i dessa mål är »att undersöka brott i länder där vi egentligen inte har någon motpart, ingen polis- eller åklagarmyndighet att samarbeta med, därför tar utredningarna ofta tid«.

Chefsåklagaren Tora Holst, som för närvarande driver ett fall i Stockholms tingsrätt där en svensk står åtalad för folkmord i Rwanda, berättar att hon under dessa ofta utdragna förundersökningar brukar påminna sig om grunderna för målen.

– Min son frågade mig varför det finns regler och lagar i krig, alla slår ju ändå ihjäl varandra. Så är det ju. Jag brukar tänka på Röda Korset, som hjälpte människor som råkat ut för krigets fasor och började driva frågan om lagar i krig. Det var ju så Genèvekonventionen kom till. Genom att åtala för krigsbrott och terrorbrott visar man att det rör sig om brottslighet som riktar sig mot många fler än de den drabbar rent fysiskt. Att ha lagar om detta och se till att de efterlevs ser jag som ett försök att upprätthålla grundläggande mänskliga värden, säger hon.

Al Amin och Hassan häktades och greps i juli 2015. Krigsbrottskommissionen hade varit en naturlig plats för utredningen. Halshuggningarna hade ägt rum i krigets Syrien, i nordvästra Aleppo under den tid som det där pågick hårda strider mellan den syriska regeringens armé och en rad militanta islamistgrupper. Målet för dessa gruppers offensiv var att ta kontroll över bland annat ett fängelse. Men den grupp människor som utförde halshuggningarna tycktes sakna tydlig befälsordning, och tycktes inte vara del av något reguljärt stridande förband. Man talar olika språk, ryska, svenska och arabiska hördes. Gruppen tycktes löst sammansatt. Det de sa på filmerna antydde att de var där för att skrämma icke-troende muslimer av den rätta läran. Injaga fruktan i befolkningen. Åklagarens brottsrubricering blev därför inte krigsbrott, utan terrorbrott.

Al Amin valde att bara säga »inga kommentarer« under förundersökningen. Hassan hade i Turkiet september 2013 fått fem centimeter av skallbenet sönderskjutet och sin intellektuella och kroppsliga kapacitet kraftigt nedsatt. Han bar hjälm under stora delar av rättegången och sa ingenting. Även hela den första dagen satt Al Amin tyst. Det gjorde alla. Åklagaren visade filmerna från halshuggningarna. De avrättades ansikten var skuggade, men ljuden och hur de bundna leddes fram och tvingades ner på knä innan de fick sina halsar avskurna var mer än de flesta stod ut med.

Det hällregnade över Göteborg nästa dag och Al Amin leddes in i rättssalen. Han hade rutig skjorta och svart väst, håret uppsatt i en knut bak på huvudet. Han kunde tagits för hipster, men blickarna som snabbt växlades mellan åhörarna i det ögonblick han började prata, avslöjade att många just i det ögonblicket blev övertygade om att han verkligen var jihadist. Det enda Al Amin sa var några fraser där han bekräftade att han var redo att förhöras, men de som nickade åt varandra tyckte att de hörde röstens likheter med rösten på filmen. Det var fullt i säkerhetssalen och många som kommit för att lyssna placerades i andra salar, där storbildsskärmar var uppsatta. De flesta åhörare i ett av rummen var tjejer som kände Al Amin.

– Varför åkte du till Syrien 2012? frågade Agnetha Hilding Qvarnström.

Al Amin lutade sig framåt och svarade:

– Jag var i moskén här på Hisingen. Där snackade alla ständigt om Syrien. Folk snackade om Syrien hela tiden. Måste skicka pengar, hjälpa folk, köra bilar med kläder till Turkiet. Jag började kolla på nätet, så i slutet av ramadan, de sista tio dygnen av ramadan så var det mycket diskussioner. Jag jobbade inte då och hade inte mycket att göra. Men det var Abdi som frågade mig om jag skulle kunna hjälpa till att köra. »När då«, sa jag. »I december kanske.« »Det tar vi då«, sa jag. Jag åkte till England på hösten. Jag var ledsen, hade förlovat mig, men det blev inget, och mamma var ledsen och jag åkte dit för att be om ursäkt. Så kom jag tillbaka till Göteborg och träffade Abdi i moskén och han frågade mig igen. »Kan du göra det?« Jag sa: »Okej okej.« Han sa: »Lyssna, vi behöver en person som åker nu. Vi har bokat biljetter.«

Det var en berättelse om en händelsekedja som i all sin ryckighet ändå lät alldeles vanlig. Inget man inte hört eller sett förr. Det förekommer mycket prat i Göteborg om moskén på Hisingen, om vad som predikas där, men enligt såväl terrorforskaren Magnus Ranstorp som Zan Jankovski predikas ingen terror i någon av Göteborgs två stora moskéer.

– Men moskéerna finns inte i ett vakuum, säger Magnus Ranstorp. Det är stora samlingsplatser, folk träffas, pratar utanför, kriget i Syrien engagerar. Det är klart att sådana platser är bra för den som vill rekrytera folk.

I polisutredningen fanns avsnitt som gav en bild av att Al Amin inte var speciellt religiös. Hans lillasyster, med en kandidatexamen i media/kommunikation, sa att han på sin höjd gick på fredagsbönen ibland och fastade under ramadan, inget mer. Han brukade sällan prata om kriget i Syrien. En flickvän han bott ihop med fem år tidigare, och som jobbat i en godisaffär hela tiden, sa »Eh, han firar ramadan och vi äter inte gris, det är väl typ det« när hon ombads berätta om hans tro.

– Hade han någon åsikt om hur du levde? Du är ju svensk från början?,  frågade förhörsledaren.

Ex-flickvännen skakade på huvudet och när förhörsledaren återigen ville veta hur det faktum att Al Amins familj var från ett annat land påverkade Al Amins inställning till att hon roade sig, sa hon att hon fick roa sig hur hon ville, men att han ibland sa till när hon druckit för mycket.

Al Amin verkade ha levt ett allt annat än extremistiskt liv i Sverige. Enligt systern läste han psykologi och jobbade hårt på Volvo.

bild1

bild2

bild3

På väg mot kriget. Bilder från den usb-sticka som hittades i den åtalade Al Amin Sultans lägenhet. På bilden högst upp står han framför en flagga med med texten »Katibat al-Muhajireen«, en sunnimilisgrupp som bland annat består av 700 européer, bland annat ett flertal britter och svenskar.

Åklagaren visade bilder och filmer som föreställde honom i Syrien. Också när det gällde de bilder där han bar vapen nickade han: Jo, det var han. Resan hade gått via Istanbul, Adana i södra Turkiet och gränsstaden Atmah. Därifrån hjälpte han till att köra människor till flyktingförläggningar. Från januari 2013 befann han sig allt oftare i Syrien, körde bil till och från platser där människor behövde hjälp, och såg till att de fick sjukvårdsmaterial. Han hade inte berättat för sin familj att han var borta. Mot Al Amins berättelse om sin hjälpinsats stod åklagarens bilder på Al Amin med vapen.

– Du var där och gjorde humanitära insatser. Varför poserar du då med vapen? frågade Agnetha Hilding Qvarnström. Bilden var från Aleppo.

– Har du sett mig skjuta i strid då? svarade Al Amin.

– Det är inte du som ställer frågorna, sa rättens ordförande.

– Förlåt, sa Al Amin.

Al Amins tjejkompisar höll igen små leenden.

– Du bär vapen, sa åklagaren. Al Amins svar kom snabbt och högt:

– Ja men du ser mig inte skjuta.

Al Amin drack vatten ur sin mugg, gungade fram och tillbaka på stolen. Åklagaren visade fler filmer och Al Amin svarade på samma sätt. Åklagaren visade ännu en bild där Al Amin var stridsutrustad. Al Amin sa att det var bilder man tog som souvenirer när man träffade folk som hade vapen, att det var fräckt.

Åklagaren visade filmen där Al Amin var med gänget som angrep chokladfabriken.

– Vad det här är för ett vapen? undrade åklagaren och visade en bild.

– Jag kan inget om vapen, sa Al Amin.

– En Kalasjnikov? föreslog åklagaren.

– Nej, det är ingen Kalasjnikov.

Al Amin berättade att han reste hem till Sverige igen när han fick höra att hans biologiska far var på väg att dö. Al Amin åkte till Stockholm och höll tal på begravningen.

Den ena delen av detta mål handlar om att åklagaren ska bevisa att Al Amin och Hassan är gärningsmännen i mordfilmen. De har teknisk bevisning och expertis som granskat det lilla man ser av ansikten och analyserat rösterna som stöd.

Analyserna säger att det är sannolikt eller extremt sannolikt att det är Al Amin och Hassan på mordfilmerna. Försvaret menar att det inte går att fälla någon på sådan stödbevisning. Det rör sig trots allt om maskerade människor som utför mordet. Det finns tillräckligt många frågetecken när det gäller röstanalyserna för att ska det utrymme för tvivel som räcker för att fria Al Amin och Hassan, menar försvaret.

Den andra delen av målet gäller frågan om det ska betecknas som terrorbrott.

Terrorlagen har visat sig svårflirtad. Den infördes i Sverige efter att EU i slutet av 1990-talet kommit överens om att det behövdes en uppstramning av terroristdefinitionen. Vad som åsyftades med det rådde det oenighet om redan från början. Politikerna sa att tanken var att vem som helst som demonstrerar mot en regering inte ska riskera att stämplas som terrorist. Men lagen blev klar något år efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 och kritiserades först av lagrådet för att inte leva upp till legalitetsprincipen, som säger att lagar ska vara förutsägbara och tydliga. I debatten kom terroristlagen att ses som en del av George W Bushs krig. Advokaten Thomas Olsson brukar säga att det enda lagen bidrar med är att ge Säpo möjlighet att avlyssna, bugga och övervaka människor.

Enligt de politiker som röstat fram lagen är syftet med den fortfarande motsatsen: det handlar om en form av specificering av terroristbegreppet. Ett förtydligande och en definition för att skydda oskyldiga. För att någon ska dömas till terroristbrott måste samtliga av lagens tre rekvisit vara uppfyllda:

1) jaga in allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,

2) otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta en åtgärd,

3) allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska eller sociala strukturer i en stat eller en mellanstatlig organisation.

Sedan lagen infördes 2002 har tolv terroråtal väckts. Bara tre har lett till fällande dom. Men det lilla ordet »eller« i lagtexten visar att det finns flera alternativ för varje punkt.

Agnetha Hilding Qvarnström menade att filmerna och sättet morden gick till på var kännetecknande för terrorismens sätt att agera. Försvaret pekade på att filmen inte spritts och därmed kan det inte bli fråga om terrorbrott.

Tingsrätten gick på åklagarens linje och fällde Al Amin och Hassan för terrorbrott. Livstids fängelse. Domen välkomnades snabbt av både statsministern och inrikesminister.

– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Al Amins advokat Mia Sandros. Domen har inte ens vunnit laga kraft. Vi har självständiga domstolar i Sverige.

Al Amin och Hassan överklagade. Inför hovrättsförhandlingarna, som startar den 8 mars, har de via sina advokater skickat in bilder som visar att samma kläder burits av olika personer på filmerna. De har skickat in bilder som visar att Al Amins vapen också burits av en kille från Fisksätra som heter Ahmed, och att det därför kan finnas tillräckligt tvivel om att det är Al Amin på bilderna från mordplatsen.

Åklagaren har skickat in ljudfiler som fanns i beslaget på usb-minnet i Al Amins lägenhet. Filerna är från en chatt i januari 2015 på appen Whatsapp, mellan Al Amin och Ahmed, och mellan Al Amin och en person som heter Mohamed och kommer från Kungälv. I en chatt säger Mohamed från Kungälv:

– Salam alaikom (var hälsad och välsignad) bror. Jag fick höra nyligen, din silah (vapen) bror, jag ska verkligen ha den bror, den är Supréme, som man säger. Bror, jag ska verkligen ha den bror, den från dwala (Islamiska staten), den är lånad, jag ska lämna tillbaka den och ta din i stället.

Al Amin, under chatnamnet Abu AA, svarar:

– Vill du verkligen ha kvar den så kan jag säga till honom att jag har lovat dig att du ska ha den.

Al Amin förhördes om chatten i januari 2016, och sa att han delvis mindes den, men förnekade att han ägde ett vapen.

Al Amin fick också se bilder och sa att han kände igen en annan göteborgare på en av bilderna. Taha Shade, en Trollhättanfödd svensk jihadist som poserar på flera bilder bredvid Al Amin och Hassan. Den yngling i skepparkrans som under tingsrättens sista förhandlingsdag fick stämningen i åhörarsalen att tätna av rädsla och skam var lik Taha Shade. Men det var inte han, Shade dog i strider för IS i Syrien i april 2014. Killen på läktaren kanske var en släkting, enligt Säpo. Samtidigt som hovrättsmålet förbereds rapporterade FN att ryska bombplan ödelagt Aleppo och tvingat 60 000 människor på flykt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera