Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Sluggern från synagogan

Han har bråkat med mäktiga Bonnierfamiljen, judiska församlingen och hela branschen. ­Varför skapar journalisten Bernt Hermele sådan dålig stämning?

Nu är människan där igen och petar där det svider. Folk blir förbannade, gapar och skriker, debattinläggen haglar. Själv kör han taxi.

Den 63-årige journalisten Bernt Hermele är en slugger. I kölvattnet efter hans framfart finns jätteföretag som gått i konkurs, direktörer som fått avgå, religiösa församlingar som farit i taket.

Ingen kan påstå att han är konfliktskygg. Hans nya bok heter »Judejävel«. Bara titeln lär orsaka en hel del blodtryckshöjningar.

Baruch Hermele föddes 1953 och hade en relativt segregerad uppväxt i ett judiskt hem i Stockholm som barn till en östjudisk mamma och en västjudisk pappa. 1975 tog han examen på journalisthögskolan. Under ett femtontal år ägnade han sig åt sin familj och åt att skriva artiklar om trädgårdsarbete i tidningar som Hem & Fritid.

I början av 90-talet gick han över till ekonomijournalistik, inte minst för att det var bättre betalt. Hermele arbetade för i stort sett varenda affärstidning i Sverige, från Dagens Industri till Veckans Affärer. På den sistnämnda var han dessutom chefredaktör under en period: samma dag som han tillträdde avgick två journalister som tyckte att han var en sensationslysten murvel. Inte ens då var han okontroversiell.

Sin mest välbetalda fasta anställning fick Hermele som chefredaktör för affärstidningen Newzglobe. Men bara efter ett halvår blev han uppsagd, i december 2010. Ägaren tyckte att chefredaktören var mer intresserad av drastiska avslöjanden än vanlig ekonomisk nyhetsrapportering.

Bernt Hermele är nämligen en arketypisk scoopjagare, med en glupande aptit. Han har ofta drivits av en ilska. Man kan spekulera om ifall den handlar om klasshat, eller om hans ständiga konflikter med pappan eller om erfarenheten av att växa upp som en inte särskilt välbärgad och överraskande segregerad judisk pojke i 50- och 60-talets Stockholm.

Själv beskriver han sig som individualist som blir provocerad av orättvisor, hyckleri och bortskämda medelklassmänniskor som tar sina privilegier för givna.

Peppe Engberg, som arbetat mycket med Hermele, beskriver honom som »en av de bästa reportrar jag haft att göra med«. Men säger också att han ibland har haft en smått självdestruktiv lust att återgå till »nollpunkten« när det gått för bra. Och dessutom ibland »har varit för bra«, och därmed gjort sig en hel del ovänner bland kolleger och anställda.

Anders Lundborg, som arbetade med Hermele på Dagens Industri, säger att Hermele redan på den tiden skapade upprörda känslor, om än inte lika ofta som senare. Skvallret i branschen har menat att Hermele betett sig fel, bränt källor och hängt ut uppdragsgivare på ett sätt som »man inte gör«. Men Lundborg menar att detta att ha starka åsikter och ta personliga risker tvärtom pekar på en särskilt stark moral:

»Varför ska karriären vara det enda sättet att döma ett liv? Varför är du en sämre människa om du kör taxi än om du är journalist? Det är klassförakt.«

Att Hermele har gillat uppmärksamheten – vare sig den är beundrande eller förbannad – döljer han inte. I en intervju berättar han om sin narcissism, beskriver sig som en manlig milf och suckar självkritiskt: »Det är ett elände.«

Ibland har den journalistiska hungern lett honom snett. 2009 utpekade Hermele i en serie artiklar i Realtid.se en oskyldig och påstod att denne avlossat de berömda skotten i Gamla stan mot »Greven«. Så snart han insåg sitt misstag bad han offentligt om ursäkt.

Hermele berättar att den händelsen var början på slutet för hans journalistiska karriär. Han skämdes. Han såg hur klickhysterin ledde till hjärtlöshet. Och just hårdhet och hänsynslöshet är egenskaper som ingår i bilden av honom.

Den första stora händelsen i Hermeles karriär som ekonomijournalist var när han 1998 avslöjade oegentligheter kring det stora företaget Prosolvia, vilket ledde till konkurs och så småningom till ett av de största skadestånden i svensk affärshistoria.

Hermele

Hermele har tagit den journalistiska uppgiften på ett så blodigt allvar att det ibland övergår i besatthet. Mer än de flesta har han vågat ta stora personliga risker och fått skörda konsekvenserna. Han har inte bangat för att granska chefer och organisationer i sin egen bransch, helt enkelt bitit på den hand som föder honom.

Vid en första anblick kan det se ut som hans orädda kritik av branschen har lett till hans fall. Varför skulle han annars försörja sig som taxichaufför nuförtiden? Mannen måste väl ha straffat ut sig?

Själv förnekar han den tolkningen. Visserligen är hans klassresa ovanlig: han steg upp mot de sociala höjderna och umgicks med maktens finare kretsar för att slutligen jobba tolvtimmarspass i sin Mercedes.

Hermele menar att det var ett frivilligt val att lämna journalistiken. Det handlade om de materiella villkoren. När mediebranschen började krisa i början av 2000-talet sjönk arvodena. Den artikel som tidigare givit 10 000 kronor gav nu plötsligt inte ens hälften så mycket.

Han fann det kränkande. Det sårade hans stolthet och hans känsla för rättvisa. Dessutom innebar den ökande hastigheten och »klickhysterin« att fler misstag begicks och att rapporteringen blev ytligare.

Han ville inte stå för det längre. Och reklambranschen var inte att tänka på. Där ville han inte jobba. Och inte lär hans chanser ha varit så stora efter att han i en uppmärksammad artikel berättade om sitt pr-arbete för Saab och rått beskrev spelet bakom kulisserna och uppdragsgivarens beteende.

Två personer har utsatts för en särskilt omfattande granskning av Hermele: Röda Korset-bedragaren Johan af Donner och den före dette Bonnier-vd:n Jonas Bonnier. Om den förre skrev Hermele boken »Guldsot« och den senare spelar huvudrollen i »Firman: Bonnier – Sveriges mäktigaste mediesläkt«.

Både Johan af Donner och Jonas Bonnier framstår som självsäkert leende, blåögda överklassmän med synnerligen välsmorda munläder och granithårda chefsnävar dolda i sina välmanikurerade händer.

I en intervju i Dagens Media, efter att hans andra stora angrepp på Jonas Bonnier publicerats av AB Kultur i mars 2013, fick Hermele frågan om han ägnar sig åt »en personlig vendetta« mot koncernen och Jonas Bonnier. Hans svar är en klassisk Hermele, eftersom den glatt och kanske självdestruktivt öppnar för det mer provocerande alternativet:

»Kanske det, vem vet?«

Faktum är att artiklarna och boken »Firman« skapade livlig debatt. Det är tyvärr inte särskilt många journalister som under åren har vågat sig på att exponera och kritisera den mediekoncern som dominerar den svenska offentligheten på ett sätt som är förbluffande stort i internationell jämförelse.

Frågan är om det var Hermeles artiklar om Bonniers dåliga affärer och granskning av dess chefs beslut som ledde till att Jonas Bonnier avgick i maj 2013. Det går inte att svara entydigt på. Själv påpekar Hermele att han åtminstone var den förste som utpekade problemen.

»Och inte skickade de vare sig hästhuven eller blommor«, tillade han i en intervju för radion.

Och bråken slutade inte med Bonniers. Hösten 2014 kritiserade Hermele den judiska församlingen i Stockholm, som han själv då var engagerad i. Han menade att den okritiskt gav sitt stöd till den israeliska apartheidpolitiken inklusive bombningarna av oskyldiga i Gaza.

I intervjuer och sin nya bok »Judejävel« berättar han om floden av mordhot och trakasserier som drabbade honom på grund av artikeln. En av hans hårdföra kommentarer är ännu en klassisk Hermele: »Jag är jude och hotad av andra judar. Är det antisemitism?«

När judar kritiserar Israels apartheidpolitik väcker de ofta raseri och  avfärdas som självhatande judar. Men i Bernt Hermeles fall kompliceras saken ännu mer av att han drabbats av en personlig tragedi kopplad till konflikten. 2002 blev hans 78-åriga mamma Perla ett av trettio dödsoffer för en palestinsk självmordsbombare i Israel.

2005 hade Hermeles omtalade dokumentärfilm »Min mamma mördades av en självmordsbombare« premiär. I filmen möter vi en journalist som inte viker för det svåra: Hermele pumpar den ansvarige rättsteknikern på detaljer om moderns skador och besöker även bombarens far och bror på palestinskt territorium för att intervjua dem.

I den publicerade dagboken från filminspelningen visar sig ofta en häpnadsväckande osentimental attityd. När Hermele skildrar mötet med självmordsbombarens broder slår han an en smått komisk ton: mannen sätter på Abbas »The Winner Takes It All« på stereon samtidigt som han stolt visar foton på sin martyr till bror.

Hermele kommenterar: »På bordet står lite plock, två palestinska flaggor, på fem plasthjärtan står det ›Love me‹, ›Be mine‹, ›Kiss me‹, ›Kiss‹, ›Hugs‹. Killen verkar behöva mycket kärlek.«

En jude som angriper Israels illegala ockupation och apartheidpolitik. En Bonnieranställd som dödsföraktande angriper sin arbetsgivare så att fjädrarna flyger. En journalist som orädd går från den ena mediala hetpotatisen till den andra och som nu kör taxi.

Det är bland annat om detta som Hermeles nya bok »Judejävel« handlar. Dålig stämning skapar den säkert. Obekvämt kommer det kännas för vissa. Men den stolte individualisten Bernt Hermele föraktar bekvämlighet.

Det är en förlust att Bernt Hermele dragit ned på sin journalistik. Landets offentlighet behöver fler reportrar som han.

Fakta | Bernt Hermele

Journalist och författare, född 1953 i Stockholm. Han har bland annat varit chefredaktör för Bonnierägda Veckans Affärer och reporter på Dagens Industri.

1998 avslöjade han oegentligheter i Prosolvia och 2013 väckte han debatt med boken »Firman: Bonnier – Sveriges mäktigaste mediesläkt«. Numera kör han taxi. Han är gift och har fyra barn. Brodern Kenneth Hermele är journalist och ekonom. I mars 2002 mördades deras mor av en självmordsbombare i Israel.

»Judejävel« släpps i mars på Leopard förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera