Vad är egentligen verkligt?

Klar med bänkpress och latsdrag på utgegymmet springer jag mot uppförsbacken utefter Eriksdalsbadet, där jag ska göra mina tre intervallövningar, då jag slår höger fot hårt mot en sten. Det gör ont i stortån och jag tvingas stanna till. Jag kommer osökt att tänka på Samuel Johnson, som menade att han vederlagt biskop Berkeleys idealistisk filosofi genom att sparka på en sten. Jag har ofrivilligt gjort om hans experiment. Har också jag motbevisat Berkeley? Nej, naturligtvis inte. Också i Berkeleys värld finns stenar och tår och smärta uppstår då de möts.

Berkerley har en särskild tolkning av det materiella, men han förnekar inte att materiella ting är verkliga. Vad vet jag för övrigt själv om stenar? De förefaller hårda och svårgenomträngliga. Ändå lär oss fysiken att de mest består av tomrum. Och i övrigt ett virrvarr av elementarpartiklar som till sin gåtfulla kvantmekaniska natur tycks trotsa allt förnuft.

Ludwig Wittgenstein var nog något på spåren då han hävdade att filosofin lämnar verkligheten som den är. Ofta är det så. Men inte alltid. På marginalen kan filosofer träta om vad som finns. Finns talen, finns framtiden, finns moraliska fakta? Normalt ger de emellertid bara olika tolkningar av världen. Av den tanken slås jag då jag läser William Egginton om den argentinske författaren Jorge Luis Borges, filosofen Immanuel Kant och fysikern Werner Heisenberg. Borges är jag i stort sett obekant med. Kant finns alltid i bakhuvudet.

Jag har av politiska skäl haft svårt för Borges, vilket förklarar min okunnighet om hans verk. En av mina bästa vänner, Claudio Tamburrni, hamnade i fångenskap och torterades under Videlas diktatur. Borges hyllade Videla och dinerade med Pinochet. Så avskyvärt! Men Tamburrini lyckades undkomma, han skrev en uppburen roman, Pase libre, om flykten vilken filmatiserades. Filmen tävlade i Cannesfestivalen. En viss kompensation för Tamburrini, kunde man tycka. Ändå lämnar allt samröre med Borges en sur eftersmak. Nu väljer jag att svälja den förtreten och tar Borges som utgångspunkt för några funderingar om verkligheten, det ämne jag ombetts att kommentera. Åter därför till biskop Berkeley.

Hur tron på biskop Berkeleys idealism skulle kunna förena en befolkning är temat för en novell av Borges. Berkeley idealism gick ut på att det att finnas är att upplevas. ”Esse est percipi”, som han slagordsmässigt uttryckte saken. När ingen observerar ett objekt (mer) upphör det alltså att existera. Så sällsamt!

Berättaren i Borges novell ger oss ett talade exempel. Av berättaren får vi veta att några fåglar och en häst, bara genom att betrakta den, har räddat ruinerna av en amfiteater från att försvinna. Allt utspelar sig i den värld av idealister Borges fantiserat fram. Det låter som en både dräpande och ironisk invändning mot idealismen.

Om Borges ser det som en invändning, vilket är oklart som alltid med fiktiva tankar, är det en invändning Berkeley hade försökt bemöta. Berkeley gjorde det först och främst med en hänvisning till Gud. Ett objekt finns så länge Gud betraktar det, hävdade Berkeley. Men också det låter konstigt. Berkeley hade emellertid också ett annat hypotetiskt svar i beredskap, som haft större livskraft. Ett objekt existerar om någon som vore rätt placerad och ägde de rätta sinnena för uppgiften skulle observera det. Ja, världen är vad vi skulle tro om den, förutsatt att vi fått tillgång till all möjlig evidens.

Den tanken har överlevt och förtjänar eftertanke. Några anhängare av den har till och med velat kortsluta frågan om verkligheten genom att definiera sanning i termer av evidens. Att något är ”sant” betyder bara, har de hävdat, att det skulle bekräftats vid en slutgiltig och fullständig undersökning. Man brukar tala om ”verifikationism” när man syftar på denna tanke.

Det är ändå rimligt att upprätthålla skillnaden, menar jag. Det innebär att jag bekänner mig till Kants föreställning om ”tinget i sig”. Allt vad vi tror om verkligheten, hur välgrundad än vår tro är, kan vara fel. Detta gäller också maximalt berättigad tro, där vi har tillgång till all möjlig evidens och oändligt med tid att observera och resonera.

Men om det inte går att märka någon skillnad mellan hur vi tror att världen är och hur den faktiskt är, så finns väl ingen skillnad, invänder verifikationisten. Men de antar då vad som ska bevisas. Jo, det kan ändå finnas en skillnad, vill jag invända. Vi kan ha fel i grunden. Så kan man också förstå Kants tal om ett ting i sig.

Själva vår hållning inför världen förändras då vi medger att en möjlig skillnad finns mellan vad vi kan veta och hur det faktiskt förhåller sig. Om det inte lät så pretentiöst kunde man tala om ett slags intellektuell ödmjukhet. Kanske är det något sådant Borges är ute efter?

Så över till en fråga där filosofin inte lämnar verkligheten som den är: frågan om jaget. Borges har filosoferat kring jaget. Han har försökt gestalta en situation då han till följd av sviken kärlek drabbats av tanken att han inte över huvud taget finns. Jaget har upplösts av sorg, förbittring och själslig smärta. Och han får vid ett annat tillfälle svårt att förstå hur han förhåller sig till Borges beskriven i tredje person. Detta i ett arbeta jag faktiskt hade läst av Borges, det som reproducerats i boken The Mind’s I.

Är det möjligt att vi inte finns? Ja, skulle den skotske upplysningsfilosofen David Hume ha sagt, och samma svar antyddes av Oxfordfilosofen Derek Parfit.

Men är inte den tanken, att jaget inte finns, absurd? Några har försvarat jagets existens. Dessa försvar har inte gjort saken bättre. René Descartes konstiga syn på jaget har komprometterat tanken att det finns. Jag tänker, alltså finns jag, har vi alla lärt oss rabbla med Descartes. Men vad slags företeelse är jaget, enligt Descartes? Jo, något icke-empiriskt, en immateriell substans. Jag finns alltså, men inte i tid och rum, menade han. Detsamma upprepar Immanuel Kant. Jaget är ”transcendent”.

Allt detta låter så konstigt att det inte kan vara sant. Kanske finns vi inte alls, har några därmed resignerat hävdat. Och i så fall måste Borges upplevelse vara möjlig.

Personligen är jag övertygad om att jag finns. Och att Borges fanns. Borges är var en unik organism, som ägde existens i en högst vardaglig bemärkelse. Men något märkvärdigt med detta slags organismer är att de är medvetna. Jag vet vad detta innebär? Jag är ju medveten, med ett här och ett nu och ett jag. Men hur är det möjligt?

Det vet jag inte. Borges var en känd författare som ofta omtalades i tredje person. Men det var han som var Borges. Hans påstående att jag är Borges och andras påstående att Borges var en känd författare refererar till samma biologiska organism. En medveten organism. Hur kan en biologisk organism vara medveten?

Tanken kan ge oss svindel.

Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

***

Läs även: Immanuel Kant – den upplyste rasisten?

Läs även: Med Habermas dör den borgerliga offentligheten