”Vänstern skyller helst på någon annan”

Efter ett decennium mitt i den brittiska debatten hävdar Darren McGarvey att både högern och vänstern fortfarande saknar svar på fattigdomens frågor.

– Deras analys är svår att sälja in när männen hamnar i fängelse, begår självmord eller tvingas leva på gatan. Då kan du inte säga: ”Du upplevde i varje fall inte rasism”, säger han.

När Darren McGarvey kommer till en stad eller stadsdel i Storbritannien där medelinkomsten är låg, ohälsotalen höga och kriminaliteten återkommande, tittar han alltid på samma sak: affärerna. I centrum, säger han, finns alltid en vapebutik, några spritaffärer, ett solarium och en bettinghåla.

– Och en pub och en skönhetssalong. Butikerna hade inte funnits om de inte tjänade pengar. Och vad är det de erbjuder? En kort respit från den ständiga stressen, säger han.

Han sneglar genom ett fönster. Utanför trängs helgglada britter på väg till affärer och restauranger på ett av Glasgows shoppingstråk.

– När du kommer från ett välbärgat område kan du halka i livet. Du behöver inte vara rädd för att bli hemlös, säger McGarvey.

Hur är det där du kommer från?

– Jag kunde ha dött. Jag kunde ha hamnat i fängelse. Och jag blev både alkoholist och drogmissbrukare.

Söder om floden Clyde planerades stadsdelen Pollok efter Andra världskriget. Glasgows innerstad var överbefolkad och unga familjer flyttade i hopp om högre livskvalitet. Men Pollok drabbades av ekonomiska och sociala problem.

När Darren McGarvey föddes där 1984 dominerades området av enorma höghus och omfattande kriminalitet. I sin debutbok Fattigsafari beskriver McGarvey den slumliknande stadsdelen:

”En tur till butiken på hörnet innebar en risk. Det fanns varierande grader av våld att ta hänsyn till, från knuffar till slagsmål, och olika kvaliteter av våld att vara rädd för, till exempel knytnävs- och knivslagsmål.”

I hemmet spred hans alkoholiserade mor skräck. Hon attackerade honom med en brödkniv. När han grät slängde hon hans cykel i floden. Och när Darren McGarvey var i tioårsåldern lämnade hon familjen.

– Om du utsätts för sådana trauman tidigt kan det påverka hur du sköter relationer, hur du blir som förälder. Jobbar du inte med dig själv blir det lätt att vända sig till gammaldags metoder för att orka, säger han.

För Darren McGarvey blev svaret alkoholen. Han tror att allt egentligen började när en släkting sträckte fram en öl efter mammans begravning. McGarvey var 16 år, och missbruksspiralen snurrade snabbt. Samtidigt spelade han in hiphop under artistnamnet ”Loki”. McGarvey rappade om Glasgows södra förorter, och bjöds in till radio och tv. Offentliga instanser hjälpte honom att söka bidrag när han blev hemlös.

McGarvey drack upp bidragspengarna. Han knarkade bort lägenheten socialtjänsten ordnat.

– Samhället kan erbjuda alla resurser och alla tjänster man vill. Men det var bara jag som kunde bestämma mig för att sluta dricka, säger han.

Darren McGarvey studsar ständigt mellan personliga upplevelser och politiska resonemang.

– Det här har alltid frustrerat mig med vänstern. De saknar helt narrativ om personlig vilja.

Varför räckte det inte med bidrag och bostad för att bryta med missbruket?

– Man missförstår vad människor behöver. Man tänker att depravation handlar om att man har brist på pengar. Men jag hade sorg och trauma jag inte hade bearbetat.

De brittiska klasskillnaderna är stora. En klassisk skiljelinje finns mellan nord och syd — å ena sidan de klassiska industristäderna i norra England och Skottland, å andra sidan de välmående grevskapen kring London.

Ingenstans märks fattigdomen tydligare än i Glasgow. I Londonstadsdelen Kensington är medellivslängden 84 år – i McGarveys hemstad blir genomsnittsmannen 71 år. Var femte Glasgowfödd man hinner aldrig fylla 65.

– När jag fick chansen att skriva ville jag animera den här datan. Många känner till de här siffrorna, men jag vill visa hur fattigdom ser ut, säger Darren McGarvey.

I dag är Darren McGarvey hyllad författare. För tio år sedan kunde han ha varit en av alla de unga döda skotska män som utgör statistikbasen. Samtidigt märkte han, som alltid identifierat sig som ”åt vänster till”, att intersektionella perspektiv dominerade debatten kring utsatthet i Storbritannien.

– Självklart finns det kontexter där en vit arbetarklassman tjänar på att inte vara svart. Men det är ingen bra idé att låta universitetsutbildad medelklass förklara för stora grupper av arbetarklass att de är priviligierade.

Hur uppfattas den här diskursen i Glasgows fattigaste områden?

– Akademikernas analys är svår att sälja in i stadsdelar där många av männen hamnar i fängelse, begår självmord eller tvingas leva på gatan. Du kan inte vända dig till dem och säga: ”Jaja, du har haft ett uselt liv, dina föräldrar dog och du är hemlös. Men du slapp uppleva rasism, så grattis!”.

När han var i 20-årsåldern slogs Darren McGarvey med drog- och alkoholmissbruk samtidigt som han ledde tv-program om ungdomar i utanförskap på BBC. Helt fri från narkotika blev McGarvey först åren omkring publiceringen av Fattigsafari, debutboken som släpptes på storförlaget Pan MacMillan 2018.

Boken hamnade på Sunday Times lista över årets bästsäljande böcker och översattes till en rad språk. Dessutom fick Darren McGarvey det prestigefyllda Orwellpriset.

– Varenda dag får jag mail om att Fattigsafari citerats någonstans i världen. Brasilien, Skandinavien, överallt, säger han.

Vi träffas i en hotellbar, en halvtimmes bussresa från barndomens Pollok.

– Min pappa bor där så jag är där när jag hälsar på honom, inte annars. Men du vet, ibland springer man på någon man växte upp med och då påminns man om allting. Det kan vara skönt också, att påminnas om varifrån man kommer. Det blir som ett ankare.

I dag lever han ett ordnat familjeliv i East Kilbride utanför Glasgow. 2022 publicerades uppföljaren till debuten och nu är han aktuell med sin tredje bok, Trauma Industrial Complex.

I den utforskar Darren McGarvey hur han påverkades av att gå från drogmissbrukande hemlös till uppburen samhällsdebattör.

– Många förstår inte hur man märks av att prata om trauma i offentligheten. Jag trodde att jag var färdig med det där, men det var jag inte, säger han.

Samtidigt följer han den politiska utvecklingen. Reform UK skjuter i höjden i opinionsmätningarna. Jättepartierna Labour och Tories tycks stå svarslösa när Nigel Farage samlar stöd bland nordbrittiska arbetarklassmän genom att kräva stopp för flyktingbåtar och höjda lägstalöner.

– De ser stängda butiker i centrum, och känner förbittring. Det förstår Farage. Jag blir också arg när jag läser om invandrare som begår sexualbrott. Men jag tror inte att lösningen är att peka ut etniska grupper.

Varför lyckas inte Labour och Tories locka till sig de här rösterna?

– Nu har de fastnat i en loop av att försöka vara lika tuffa som Farage i migrationsfrågorna, och Labour tycker det är bekvämt att skylla på de konservativa eller på tidningarna. Nästan ingen inom vänstern frågar sig någonsin varför det inte går bättre. Det är alltid bekvämare att skylla på någon annan.

Darren McGarvey dricker upp sin latte. Det är dags att förbereda sig för årets upplaga av Scottish Alternative Music Awards. Efter att gång på gång ha hyllats för sitt författarskap kommer han nu för första gången ta emot ett pris för sin musik.

– Jag har rappat sen jag var en liten unge. Det känns rätt härligt att få uppmärksamhet för det också, säger han och skrattar.

***

Läs även: ”Jag hör européer förminska massakern den 7 oktober”

Läs även: Mark Sedgwick: “Högern har alltid brist på idéer”