Kamrat Bamse – när seriefigurerna stod på barrikaderna

De flesta som är mer än ytligt intresserade av tecknade serier, känner till 1950-talets seriedebatt. De tecknade serierna beskylldes för allt från stigande ungdomsbrottslighet till att förorsaka ”sexuellt avvikande beteenden” hos de stackare som läst för många serietidningar. Företrädelsevis kom dessa beskyllningar från vänster. Debatten var internationell, men det svenska seriemotståndets mest kända verk var boken Barn – Serier – Samhälle skriven av Nils Bejerot; senare socialdemokrat men medlem i SKP när boken skrevs 1954. Bejerot utropade seriemediet till ”ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla”.

20 år senare var det annorlunda. Vänstern hade inte bara accepterat seriekulturen, utan anammat den för att sprida sin världsbild och serier i Sverige sålde som aldrig förr. 1979 såldes det 3,7 miljoner serietidningar – i månaden! I boken Kamrat Bamse – revolution och klasskamp i 70-talets svenska serier beskriver serieforskaren Robert Aman ett årtionde då seriefigurerna stod på barrikaderna.

Robert Aman är biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet och Sveriges främsta serieforskare. 2022 gav han ut den hyllade boken När Fantomen blev svensk – vänsterns världsbild i trikå som berättar historien om hur en grupp svenska serieskapare förvandlade Fantomen – med skaparen Lee Falks godkännande – från en serie med koloniala förtecken till en kämpe för solidaritet och rättvisa och mot rasism och apartheid. I Kamrat Bamse fördjupar och breddar Aman sin analys.

Boken tar avstamp i fyra tidstypiska serier: äventyrsserierna Johan Vilde och Mystiska 2:an, den lite orättvist bortglömda ”djungelserien” Tumac och slutligen serien som fått låna namn till bokens titel, den än i dag mycket populära fabeldjursserien Bamse. Aman redogör för hur serierna intar tydliga vänsterpositioner. Johan Vilde behandlar Sveriges nedtystade historia som kolonialmakt och part i slavhandeln; Mystiska 2:an präglas av frågor om klasskillnader i det svenska samhället; Tumac – som blev så radikal att tidningen till slut stoppades av förlaget Semic – handlar om maktförhållanden och revolutionära rörelser i Latinamerika och Bamse tar tydligt ställning mot kommersialism och kapitalism.

Aman slår effektivt hål på myten om att detta skulle vara en del av något ”kulturkrig” eller medveten indoktrinering. I stället speglade de den allmänna tidsanda som rådde. Idéer och värderingar som i dagens politiska klimat ter sig väldigt radikala sågs inte som speciellt kontroversiella då. Som exempel nämner Aman det faktum att samtliga fem riksdagspartier enades om att nationellt upprop för eldupphör i Vietnam, samt att en av Bamses mest kända beundrare är tidigare statsministern Carl Bildt.

När intresseföreningen Seriefrämjandet grundades av bland annat Janne Lundström – som förutom en lång rad Fantomen-manus också var medskapare till Johan Vilde – hade man som ambition att stärka seriemediets ställning, något som fortfarande är föreningens huvuduppgift. Ett av sätten att göra detta var att förmå förlagen att satsa mer på svenskproducerade serier, för att bemöta kritiken om serier som ”kulturimperialism” (de flesta serier som då publicerades kom antingen från USA eller Storbritannien). Svenskproducerade serier innebar att de värderingar som genomsyrade det svenska samhället också avspeglades på seriesidorna. Aman menar att de vänsterlutande serierna inte stack ut – snarare befann de sig i samklang med sin samtid.

När 70-talet gled över i 80-talets ”satsa på dig själv”-mentalitet blev klimatet ett helt annat. Aman ger ett talande exempel från Bamse där det ökända ”Bamses skola”-uppslaget om Kina som hyllade Mao vållade visst rabalder när det publicerades 1983. Det hade möjligen kunnat passera obemärkt på 70-talet – minns att självaste kronprins Carl Gustaf hyllade Mao 1972 – men inte längre. Serierna fick antingen lov att anpassa sig – varken Bamse eller Fantomen är speciellt politiska i dag – eller försvinna, som Tumac och Johan Vilde.

Att männen – för det var bara män – bakom dessa serier stod till vänster råder det ingen tvekan om. Såväl Janne Lundström som Tumacs skapare Mats Larsson hade uttalade vänstersympatier. Detsamma får nog sägas om Rune Andréasson, trots att han vägrade sätta någon etikett på sig själv eller sin seriebjörn. Andréasson var medlem i Socialdemokraterna mellan 1976 och 1984, då han lämnade partiet i protest mot att målet om att en procent av BNP till bistånd övergavs.

Sina goda intentioner till trots, föll serieskaparna inte sällan offer för de fördomar eller klichéer de försökte bekämpa. Aman ger en rad exempel på hur serierna innehöll både exotifierande inslag och en tendens att framställa svenskar som mer moraliskt överlägsna andra européer. I Tumac är det ett svenskt par som är de få vänligt sinnade vita människorna huvudkaraktären stöter på och i Habibu, den kortlivade andraserien i Bamse, ritar Rune Andréasson in sig själv (!) som en vänlig turist som bjuder den fattige afrikanske huvudkaraktären på ett mål mat.

Alla som läste Robert Amans När Fantomen blev svensk, kommer att uppskatta denna bok. Jag tycker visserligen inte att den riktigt når upp till samma höjder – kanske för att jag är betydligt mer bekant med Fantomen än med många av serierna i denna bok – och tyvärr har en del korrfel slunkit igenom (boken innehåller t.ex två kapitel IV). Kamrat Bamseär trots detta en välskriven och intressant bok om politiska serier under ett årtionde då serieförsäljningen slog ständiga rekord. Aman befäster sin position som Sveriges ledande serieforskare och är man intresserad av serier eller svensk 70-talshistoria är Kamrat Bamse – revolution och klasskamp i 70-talets svenska serier given läsning!

Christian Schremser är ordförande i Seriefrämjandet.

Robert Amans ”Kamrat Bamse – revolution och klasskamp i 70-talets svenska serier” är juni månads bok i Fokus fackboksklubb Fackklubben.

***

Läs även: Så blev Fantomen den moraliska supermaktens nationalhjälte

Läs även: En nostalgitripp till 90-talets popdrömmar om kärlek och kändisskap