Utrikes

Varning för slacktivister

Att ta ställning för något oklanderligt för att få status som socialt medveten och engagerad ger prestige och ökar självkänslan. Men det skadar mycket mer.

Utländska korrespondenter såg sommaren 2015 allt fler tecken på att en opposition började formera sig i Zimbabwe, ett land som styrts av diktatorn Robert Mugabe i 35 år. Korrarna ringde hem för att rapportera, men fick kalla handen av sina redaktioner. Ingen bryr sig om det där, berätta om lejonet!

Nu minns du! Lejonet hette Cecil och var halshugget, fanns på bilder på sociala medier över hela världen. En amerikansk tandläkare hade dödat honom. Under hashtaggen #justiceforcecil kunde de upprörda räknas i miljontal och deras krav spreds till ännu fler: stopp för viltjakt, spåra upp och dra tandläkaren inför rätta, döm honom hårt, mordhot framfördes.

Kraften i  #justiceforcecil tycktes övervinna allt, och flygbolag som meddelade att de skulle sluta flyga hem viltjägarnas avhuggna lejonhuvuden fick fler likes än konkurrenterna – och fler än något flygbolag någonsin fått. Ett tag såg det ut som att flygbolag i hemlighet under alla år haft som huvudsaklig affärsidé att transportera hem avhuggna lejonhuvuden, men att nu var det äntligen stopp för det.

Gilla-knapparna gick lika varma för varje nyhet som meddelade att en vettskrämd viltjägare i Sydamerika eller Europa bestämt sig för att sluta med sin hobby. Att döda lejon var fel, vilket den guide fick erfara som några dagar senare dödades av ett lejon på en safari, enligt vittnen för att hon var rädd att använda det vapen hon hade med sig i självförsvar.

Allt detta hände innan den moraliska vreden svalnade, och Cecil glömdes bort och experter försiktigt trädde fram och sa att tjuvjakt är ett större hot mot elefanter än lejon, att lejonens existens hotas av att deras habitat krympt som en form av att människor brer ut sig, inte av viltjakt, den kan i reglerad form vara bra för Afrikas vilda djur.

Allt hade hänt förr.

Sommaren 2014 var det ishinkskampanjen mot sjukdomen ALS. Den fick presidenter, filmstjärnor och semesterfirande människor överallt på jorden att hälla isvatten över huvudet och därmed visa att man stödde forskningen. Ett år senare konstaterades att kampanjen dragit in en försvarlig del pengar, men att isintresset hade svalnat. Ishinkskampanjen, skrev kommunikationsforskaren Charlotte Robinson i Huffington Post har inte gjort ett dugg för att utbilda folk i hur sjukdomen fungerar, eller om vikten av att fortsätta donera. De allra flesta som publicerat bilder och klipp på sig själva hade inte donerat så mycket som ett öre. »Vi känner oss som goda människor eftersom vi har visat en form av samhällsmedvetenhet. Men sanningen är att vår nya form av aktivism, vår ›slacktivism‹, tillåter oss att vara lata, fega och dessutom må bra av det«, skrev Charlotte Robinson.

Ordet slacktivism kommer från engelskans slacker, slöfock, och aktivism, och syftar på en form av engagemang som kräver minimal ansträngning från aktivistens sida. Att starta en Facebookgrupp, visa att man är med på Buy Nothing Day, Earth Hour eller kräva rättvisa för lejonet Cecil är typiskt för slacktivisten.

FEAlejoncecil
Cecils död väckte starka känslor som snabbt svalnade, ett sätt för slacktivister att känna sig duktiga.

Den enskilde slacktivisten, har psykologer visat, lockas av att på ett socialt medium bara behöva ta ställning för något oklanderligt för få status som socialt medveten och engagerad, det ger prestige och ökar självkänslan.

Ingen skada skedd, kan man tycka, men forskning som gjorts ger en bild av att slacktivismen leder till att det sammanlagda engagemanget i samhället minskar. I en rapport med titeln »The Nature of Slacktivism« från Brittish Columbia University i Vancouver i januari 2016 använder författaren Kirk Kristofferson ett citat som sammanfattar slutsatserna. »Kolla, om du gör en Facebooksida, så kommer vi att ›gilla‹ den – det är det minsta vi kan göra. Men det är också det enda vi kan göra.«

Hur kommer detta sig?

Kristofferson visar att det är stor skillnad i engagemang mellan människor som visar sitt stöd för en sak genom att bära en knapp, skriva på en lista eller delta i demonstration och dem som går med i en grupp på Facebook, eller visar en profilbild där man ger stöd till ett land som drabbats av något. Den senare gruppen, slacktivisterna, är slöare, gör sig dummare och är mindre intresserade, skriver Kristofferson. Men på samhällsnivå uppstår problemet när välgörenhets- och hjälporganisationer som är beroende av verkliga aktivister offentligt går ut och säger att slacktivistiska gärningar är lika viktiga. Det förstärker denna grupps känsla av att vara tillräckligt god bara genom att klicka på gillaknappar. På senare tid har också organisationer som Unicef gått ut i kampanjer där de uppmanat människor att sluta gilla dem på Face-book och i stället bli månadsgivare.

Psykologin bakom slacktivism tycks vara enkel och välbekant. Våren 2012 spelade organisationen Innocent Children in en film om en krigsherre i Uganda. Den beskrev en lokal krigsherre som ett veritabelt monster och som ensam ansvarig för tusentals barns lidande. Filmen blev en enorm succé, den största någonsin på internet. Dess förenklade budskap väckte moralisk vrede, pekade ut en tydlig fiende och ledde till kampanjer för att resten av världen skulle gå in och gripa och avrätta den lokala krigsherren. Just att den var så förvrängd och förenklad väckte efter ett tag kritik och organisationen spelade in en annan film som gav en mer komplex bild av orsakerna bakom barnens lidande. Den filmen väckte dock knappast något intresse.

För två år sedan genomförde forskare ett experiment där man visade bägge filmerna för försökspersoner. Bägge väckte moralisk indignation i jämförelse med grundkänslan, men den förvrängda filmen väckte starkare känslor och snabbare krav på att något måste göras – men också ett snabbare sjunkande engagemang. Den komplexa filmen väckte större nyfikenhet och ett mer varaktigt engagemang.

Lejonen är ännu inte utrotade i Zimbabwe, där Robert Mugabe fortfarande regerar enväldigt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera