Strippad på heligheten

Text:

Ja ja, tänker du. Det är klart att fransmännen är först med ett burkiniförbud, kända som de är för sitt slöjförbud i skolor och på offentliga arbetsplatser, sitt starka främlingsfientliga parti, sin hårda linje i »kriget mot terrorismen«.

Men burkiniförbudet, som motiveras med kampen mot terrorism och för kvinnans jämlikhet, bryter i själva verket mot fransk tradition och är ett av flera tecken på att fransmännen är på väg att tappa bort sina heliga revolutionsprinciper. De som de levt under i mer än 200 år.

»Frankrike är en idé«, skrev den franske professorn i nutidshistoria, Michel Winock, i sin numera klassiska essäbok »Parlez-moi de la France« (fritt översatt: »Berätta om Frankrike«) från 1995. Det är revolutionens principer, formulerade i »Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter«, som enar fransmännen snarare än språket, historien och den geografiska platsen. Han kallar rent av den sekulära humanismen för fransmännens religion.

Sverige är också ett av världens mest sekulära länder, men det är ingen särskilt genomtänkt sekularism. Religionen har bara långsamt glidit ur vår intressesfär med en brytpunkt år 2000 då kyrkan skildes från staten. I Frankrike däremot skulle sekularismen i kombination med en starkt centraliserad stat – lika för alla, neutral – garantera jämlikhet, frihet för alla och rättvisa. Redan 1880, när den obligatoriska kostnadsfria grundskolan infördes, var den sekulär.

[caption id="attachment_263133" align="alignnone" width="500"]burkini Nesrine Kenza i burkini i Marseille.[/caption]

Efter Dreyfusaffären 1905 röstades slutligen skilsmässan mellan stat och kyrka igenom.

Laïcité-begreppet, frånvaro av religiös inblandning i statliga angelägenheter och vice versa, är centralt och kom till som ett försvar mot den mäktiga katolska kyrkans krav på såväl det offentliga som det privata livet.

Med fransmännens principfasta credo om en närmast totalitär konfessionslöshet i offentliga sektorn – skolan, som alltjämt är statlig i Frankrike, har inte ens religion som ämne – har de kommit undan med slöjförbud i skolor utan att anklagelser om att gå rasistiska ärenden har kunnat rubba dem. Principen fanns ju där långt innan islam var en betydande del av franskt samhällsliv. Att bära kippa eller ett kors om halsen är lika förbjudet. I Sverige har vi aldrig definierat vilka principer vi ska luta oss mot, och främlingsfientliga utgångspunkter står därför nakna och tydliga framför oss.

Men med kravet på burkiniförbud har fransmännen tagit ytterligare ett steg bort från sina egna principer. Kliv som också tagits när krav höjs på att förbjuda utländsk finansiering av moskéer, men inte av kyrkor eller synagogor, eller förslag om att frånta personer med dubbelt medborgarskap deras franska vid blotta misstanken om samröre med terrorister.

Tafatta försök görs nu för att motivera ett förbud, med rop om allmän säkerhet, i terrorns spår, samma skäl som har motiverat förbud mot niqab och burka. Men den typiska burkinin visar lika mycket av ansiktet som en vanlig slöja. I veckan lämnade högsta förvaltningsdomstolen det preliminära beskedet att burkiniförbudet strider mot konstitutionen. Många fransmän surar. Kanske är det den största förändringen, att en så stor del av den franska befolkningen inte längre rider på sina höga principer om tydlig åtskillnad mellan stat och religion och neutralitet inför alla privata uttryck för individuell tro. Vad har det offentliga Frankrike med folks strandvanor i Nice att göra? Principernas Frankrike är i gungning.

Och om idén om Frankrike försvinner, vad blir då kvar av Frankrike, som vi känner det?

Text: