Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Kultur

Extremist-chic

Så blev IS en lockande subkultur för välbärgade västerländska ungdomar.

Tre tonårsflickor fångas på en övervakningskamera på Gatwickflygplatsen i England i februari 2015. Det är ingen ovanlig syn i sig: brittiska ungdomar älskar precis som andra att resa, gärna till soldränkta partyparadis i Grekland eller Ibiza. Dessa tre är klädda som unga är mest, i jackor med pälskant, långa leopardmönstrade halsdukar, och de bär på sportbagar. Men de är inte på väg till någon semesterort. Amira Abase, Shamima Begum och Kadiza Sultana ska till Turkiet, med målet att korsa gränsen till Syrien och ansluta sig till Islamiska staten.

2016 kommer beskedet om att Kadiza dött i Raqqa.

h
De är inte ensamma. Åtskilliga ungdomar i väst har stoppats när de försökt resa till Syrien för att »hjälpa till« i kriget. Andra har kommit ända fram, många av dem från Angered i Göteborg och Vivalla i Örebro. CNN uppmärksammade nyligen att Sverige blivit ökänt för jihadistexporter, med över 300 personer som åkt till Syrien och Irak. Det gör Sverige till ett av de största exportländerna i Europa sett per capita. I sin nya reportagebok »Två systrar« berättar Åsne Seierstad om hur systrarna Ayan och Leila radikaliseras i en Osloförort och till slut köper flygbiljett till Turkiet för att ansluta sig till IS. De lämnar hemmet precis som om de skulle gå till skolan, säger hej då till föräldrar och syskon, stänger dörren. Sedan åker de till flygplatsen. Kvar finns en familj slagen i spillror, en storebror som börjar avsky islam, en mamma som gråter och en pappa som inte längre kan skilja på dröm och verklighet.

Det går inte att ge några entydiga svar på varför så många ungdomar i väst radikaliseras. Frågan är komplex och anledningarna ofta både många och samverkande. Men ett steg är att försöka förstå vilken kultur unga människor i väst har vuxit upp inom, vilken världsbild de fått presenterade för sig och varför de reagerar så kraftigt mot den. Det är ingen överdrift att säga att ett sekulärt och relativistiskt postmodernt klimat råder i de flesta västländer. Sanningen är subjektiv, om den ens finns. Identitet är ett flytande begrepp, normkritiken nästan lag. Den som kommer från en religiös kultur till ett land som Norge eller Sverige lär bli chockad av den utbredda sekulariseringen och minst sagt liberala synen på sex och alkohol. Dessutom presenteras det västerländska kapitalistiska samhället som neutralt, när det i själva verket är allt annat än neutralt: kapitalism är en ideologi som vilken annan som helst. Hos vissa av dem som ansluter sig till IS verkar anti-väst-känslorna vara det viktigaste av allt.

Åsne Seierstad citerar forskare vid Institute for strategic dialogue i London, som genom studier av sociala medier har försökt ta reda på vad som drivit främst unga flickor att åka på jihad. Skälen de fann var tre. Ett, ummah, den världsvida muslimska gemenskapen, ansågs vara under attack. Detta bevisades med bilder på bland annat barn som dött i bombräder eller attentat. Kufr, de otrogna, bedrev enligt flickorna ett krig mot islam genom krig och förtryck. Två, de ville hjälpa till att bygga den nya islamska staten, »ett nytt samhälle baserat på Allahs lagar«. Det tredje skälet var den individuella plikten och identiten. Plikten kallas fard ayn, och innefattar sådant som att fasta och be – men även, enligt flickorna, att dra ut i krig. Bilden bekräftas av den amerikanske författaren och föreläsaren Nabeel Qureshi, som själv lämnat islam i reaktion mot dess våldsamma budskap. Han pekar på internets roll i att göra de islamska ursprungstexterna tillgängliga till en vidare publik och menar att han under sin uppväxt som muslim på 1990-talet hade varit tvungen att gå till en imam för att få svar på sina frågor om haditherna och sunnah. I den nya tidsåldern står det unga muslimer fritt att själva läsa och bilda sig en uppfattning.

Internet ger också extremistiska imamer en fantastisk chans att mata de unga med precis så många pusselbitar att de till slut fogar ihop pusslet själva och tror att analysen är deras egen – trots att de manipulerats fram till sin nya ståndpunkt (vilket är ungefär vad Hitler en gång sysslade med). Det finns inte många verkligt kraftfulla oratorer kvar i väst. Youtube-imamerna och shekerna, däremot, blir världskändisar i takt med att deras klipp delas på Facebook, på jihadbloggar och i privata chattloggar. Tillgången till information om mellanösterns krig spär på kamplusten. Plötsligt finns mänskligt lidande bara en länk bort. Ytterligare en länk bort hittar den som vill blogginlägg om livet i Islamiska staten, komplett med packlistor för den som vill åka ner. Seierstad har fått tillgång till Ayans och Leilas chattloggar från Whatsapp och Viber. Där växer flickornas övertygelse om att vad de gör är rätt och sant i takt med deras avsky för det sekulära, omoraliska samhället.

Sverige talar man mycket om att utanförskap är boven i radikaliseringsdramat, särskilt som en betydande del av jihadisterna kommer från Göteborgsförorten Angered. Det må vara en komponent, men bilden är mer komplicerad än så. I Storbritannien kommer flera av de unga jihadistresenärerna från välbärgade medelklassfamiljer. Ekonomen Claude Berrebi, utbildad vid Princetonuniversitetet, anser till och med att hög utbilding och levnadsstandard korrelerar positivt med medlemskap i extremistiska muslimska rörelser och till och med tendensen att bli självmordsbombare (titta bara på Usama bin Ladin, från en saudisk miljardärsfamilj). Och ibland är det svårt att peka på faktorer som utanförskap eller ett ofritt hemliv. Ayan och Leila växte upp i Norge, bodde i en bekväm lägenhet, gick i skolan, hade vänner och ett kärleksfullt familjeliv med syskon som de älskade. Ändå var det något som saknades. Läraren på koranskolan fördjupade deras muslimska identitet. I början var flickorna kanske mest intresserade av de söta killarna på ungdomsföreläsningarna om islam. Men till slut blev rörelsen Islam Net, en norsk salafistisk sammanslutning, alltmer viktig. De började bära niqab i skolan trots att det inte var tillåtet. De blev vänner med Aisha Shezadi, ökänd norsk IS-sympatisör som till slut tog med sig sin lille son och reste till Syrien, där han misshandlades till döds av hennes nye make. I mejlet som Ayan och Leila skickade till sina föräldrar för att förklara varför de åkt skrev de: »Nu är det så att muslimerna blir angripna från alla håll och vi måste göra något. Vi vill så gärna hjälpa muslimerna och det enda sättet som vi verkligen kan hjälpa dem på är genom att delta i deras lidanden och glädjeämnen. Det räcker inte längre att sitta hemma och skicka pengar.«

Hjälpa till. Äventyr. Romans. Rätten att själv få välja en make bland de heliga krigarna. Men också en komplett identitet. IS erbjuder ett helt paket. Här finns regler för precis allt: inte bara vad man ska tro på utan också hur man ska klä sig, äta, borsta tänderna, ha sex, be, sova, och bete sig i allmänna rum. Hur man ska hälsa på främlingar, vad man ska göra med sina pengar. Budskapet är radikalt och går på tvärs mot den sekulära kapitalismens uppmaning om att konsumera och leva ut varje impuls. Här blir Koranens texter bokstavligen på liv och död. Skillnaden mot det västerländska samhällets normupplösning är enorm. Den som är tonåring i dag har sedan barnsben fått höra att varje sexuell nyck ska levas ut, att hon kan bli vad hon vill, att hennes identitet är flytande, att bara hon vet vad som är rätt för henne själv. I skolan är barnen sina egna kreativa projektledare. Spelar en längtan efter gränser, normer och regler in i radikaliseringsprocessen?

IS skickliga propagandister talar millenniegenerationens språk. De använder Twitter och Instagram och postar videor där IS-krigares ansikten syns omgivna av rök och eld över en stridvagn, inte helt olikt en överproducerad och svindyr hiphopvideo. På nätet kan den som vill ta del av IS propagandaorgan, det mycket smakfullt designade magasinet Dabiq (Dabiq är en stad i Syrien men hänvisar också till det slagfält där många muslimer tror att armageddon kommer att  inledas). Av formgivningen att döma kan man nästan tro att man läser Time eller något annat nyhetsmagasin. Men när man läser bildtexterna blir budskapet snart tydligt: »The nightmare in France has only begun«, står det under ett foto av en man i en vit t-tröja fläckad av blod, täckt av en nödfilt och med skräcken lysande i ögonen. I IS värld kallas alla icke-muslimska västlänningar för »crusaders«, korsfarare. Så får man den komiska formuleringen om »korsfararen David Cameron«.

Enligt Åsne Seierstad handlar radikalisering också om identifiering över nationsgränserna; en längtan efter en större gemenskap. Ungdomar med invandrade föräldrar vänder sig oftare emot uppdelningar efter etnicitet. Varför gå till en somalisk moské när man kan mötas alla tillsammans som bröder och systrar i islam? Det är samma globala tankesätt som icke-troende, jetsettande unga har. Man delar in sig efter intressen och subkulturer snarare än etnicitet. Då går det att ha vänner i Japan, USA, Ryssland, Somalia eller Iran. Gemenskap är precis vad rekryterande extremister (varav många själva är unga kvinnor) erbjuder: samhörighet och identitet, ett syfte med livet, ett viktigt uppdrag att utföra. Man blir sedd och uppskattad. Samtidigt är radikaliseringen ett uppror mot föräldrarna, som ses som för ljumma i sin trosutövning. Regissören Deeyah Khan, som gjort filmen »Jihad – a British Story« bekräftar Seierstads bild av radikaliseringsprocessen. Flickor som väljer IS  har starka politiska och religiösa motiv. »Vi älskar döden som ni älskar livet«, skriver Ayan. Det är ett populärt jihadistmantra och ett som inte ger samhället särskilt mycket hopp. Om övertygelsen är så stark, vilka insatser kan då sättas in? Sadiq, Ayans och Leilas far, ägnade flera år åt att försöka »rädda« dem från Islamiska staten. Flickorna vägrade. I dag är de gifta och mödrar till nästa generation kalifatsmedlemmar. Deras far har fått förlika sig med att de hellre lever i det syriska bombinfernot än i Norge.

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera