Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Synvinkel

Inte i mitt namn

Islamisterna är inte många, ändå får de ofta bli talespersoner för alla muslimer. Det är ett tankefel av folkrörelse-Sverige.

Mannen som utförde attacken mot det brittiska parlamentet förra onsdagen var född i Kent. Islamismen är inte längre något som kommer till västvärlden utifrån. Radikalisering har blivit ett inhemskt problem, även i Sverige. Det är också ett mycket bredare problem än några hundra personer som är beredda att ta till våld. Den mer vardagliga islamismen är på många sätt mer bekymmersam. Inte minst för alla moderata muslimer i västvärlden.

Det är mot den bakgrunden man måste se den rapport om Muslimska brödraskapet, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, publicerade för några veckor sedan.

Författarna, Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, fick utstå hård kritik. En grupp på 23 forskare ifrågasatte författarnas metod, vetenskaplighet och utgångspunkt. Men författarna påpekade själva att det saknades forskning. Rapporten är en förstudie. Ett sätt att ta reda på vad vi behöver ta reda på. Den har säkert sina brister, men debatten påminde mig om en nästan identisk sådan för åtta år sedan.

Rosengårdsrapporten skrevs av Magnus Ranstorp och Josefine dos Santos på uppdrag av Försvarshögskolan. Den byggde på djupintervjuer med socialarbetare, poliser och kuratorer i Rosengård. Den varnade för en tilltagande radikalisering i muslimska kretsar. Rapporten fick massiv kritik. Kritikerna ansåg att urvalet av respondenter var för snävt. Rapportförfattarna anklagades för att vara fördomsfulla och ovetenskapliga.

Åtta år senare bekräftar det mesta de farhågor som luftades i Rosengårdsrapporten.

Det finns i Sverige en vilja att slå ifrån sig obehaglig information om islamism och ta till sig information som är lugnande och överslätande. Ett exempel är socialdemokratiska Broderskapsrörelsens förre ordförande Peter Weideruds inlägg på Newsmill den 30 januari 2011:

»Islamismen rymmer allt från Erdogans turkiska regeringsparti, som är betydligt öppnare och mer Europainriktat än de sekulära partierna, till vurmare av vissa sharialagar och även enstaka förvirrade extremister som förespråkar våld även mot oskyldiga civila – terror – för att nå sina politiska syften. Västvärldens kritik av islamismen kan därför inte vara generell, svepande och styrd av sin egen historias relation mellan kristendom och politik. I diskussionen om islam och politik måste vi kunna vår egen historia, inklusive Europas koloniala arv i Mellanöstern. Vi får inte blunda för maktfrågan och det faktum att religion har en roll i samhället.«

Sex år senare visar Erdogans AKP upp ett helt annat ansikte. Att påpeka det är inte en billig poäng, det är en observation av hur dålig den svenska förståelsen av islamismen är. AKP:s utveckling är inte alldeles överraskande.

Visst finns nyanser inom islamismen, men som MSB:s rapportförfattare påpekar:

»Muslimska brödraskapets strategiska förhållningssätt att bygga en islamisk stat gradvis och med betoning på indoktrinering, predikan och da’wah skiljer muslimska brödraskapet från till exempel den Islamiska Staten (IS), som ju redan med brutala medel deklarerat en islamisk stat. Men även muslimska brödraskapet betonar att individen ska underordnas staten och att slutmålet är en stat baserad på sharia och där jihad, i betydelsen heligt krig, måste användas.«

Muslimska brödraskapets motto är: Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan. Just målet att göra Koranen till lag – att alla muslimer ska leva under sharialagar – är en grundpelare för islamister. Den är  oförenlig med de demokratiska, toleranta rättsstater som inte minst vänstern har varit med och byggt genom åren.

Det är just här min frustration blir särskilt stor.

När jag läser MSB:s rapport slås jag av hur väl jag känner igen mig. Jag har under många år sett den islamistiska rörelsen i Sverige från två håll: som muslim och som aktiv socialdemokrat. Den islamistiska rörelsen är i min erfarenhet inte särskilt stor. Däremot är den är välorganiserad och politiskt aktiv. Organisationerna är många och varierar över tiden. Det kan ge intryck av bred representativitet. Men det är ofta samma personer som sitter i ledningarna. Det gäller Islamiska förbundet och Sveriges unga muslimer, men även till exempel studieförbundet Ibn-Rushd och Islamic Relief.

Rapportförfattarna beskriver Muslimska brödraskapet som »spindeln i nätet bland muslimska organisationer« och säger att den utvecklingen gått »som allra längst« i Sverige. Det är precis den uppfattning jag gång på gång stöter på bland svenska moderata muslimer med god inblick i svensk islam. Och förklaringen till att det har gått »som allra längst« tror jag tyvärr står att finna i folkrörelse-Sverige.

När samhället står inför stora utmaningar har folkrörelserna historiskt varit basen i vänsterns förändringsarbete. Men det kan också ställa till problem. Svenska socialdemokrater har varit alltför benägna att omfamna alla som säger sig vara en folkrörelse. De har aningslöst bjudit in självutnämnda talespersoner för religiösa eller etniska grupper. När det gäller muslimsk fundamentalism, har de inte alltid frågat sig om de organisationer de samarbetar med representerar värderingar som partiet kan stå för.

Det främsta exemplet är just kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsens samarbete med Sveriges muslimska råd, SMR. Med början vid valet 1994 ordnade Broderskapsrörelsen, på SMR:s initiativ, flera gemensamma möten med ekonomiskt stöd av näringsdepartementet och Socialdemokraternas jubileumsfond. Ahmed Ghanem från SMR projektanställdes för att arbeta på Broderskapsrörelsens expedition. Samarbetet resulterade också i att Broderskapsrörelsen utvidgades till en organisation för alla troende, inte bara för kristna.

Allt detta skedde, trots att det tydligt framgår i de gemensamma dokumenten att SMR betraktar »muslimer« och »svenskar« som skilda grupper och förespråkar ett parallellsamhälle, där de två grupperna lever skilda åt.

Men de kristna socialdemokraterna är inte ensamma. Många partier har välkomnat islamister utan att förstå vad de uppmuntrar.

Mehmet Kaplan, tidigare ordförande för Sveriges unga muslimer, blev aktiv i Miljöpartiet i början av 00-talet och efter valet 2014 stadsråd.

Den tidigare ordföranden för Sveriges muslimska råd, SMR, Mahmud Aldebe var först aktiv i Socialdemokraterna, sedan i Centerpartiet. Där föreslogs han till deras riksdagslista inför valet 2010. Efter ingripande av partiledningen plockades han bort.

Abdiresak Waberi, som var ordförande för Islamiska förbundet blev aktiv i Moderaterna och efter valet 2010 riksdagsledamot. Waberi är vice ordförande för Federation of Islamic Organisations in Europe, FIOE, som bildades av Muslimska brödskapet. Han uppmärksammades 2009 i SVT:s dokumentär »Slaget om muslimerna« där han uttalande att han vill leva i ett land där sharia styr. Redan  2000 sa Waberi i en intervju att en man ska kunna ha fyra fruar, att kvinnor ska vara underordnade män och att en man bör ha rätt att slå en kvinna som varit otrogen.

Omar Mustafa efterträdde Abdiresak Waberi som ordförande för Islamiska förbundet. Han blev medlem i Stockholms arbetarekommun 2010. Efter ett år valdes han in i Stockholms arbetarekommuns styrelse och två år senare till Socialdemokraternas partistyrelse. Väl där ställdes han inför kravet att lämna sin post som ordförande för Islamiska förbundet. Det ledde i stället till att han lämnade Socialdemokraterna. Strax därefter kritiserade han ett reportage i SVT:s »Uppdrag granskning«, där det framgick att imamer – varav en i Stockholmsmoskén där Mustafa var ordförande – rådde muslimska kvinnor som misshandlas av sina män att inte polisanmäla.

Foreningslokal

Man kan invända att många islamister fått lämna högre politiska poster, när deras värderingar kommit i dagen. Men det har skett på ett sätt som om det bara rörde sig om enskilda övertramp. Skulle man ha förstått att islamism inte går att förena med demokratiska värderingar, skulle problemen inte uppstått.

Islamisternas mål är att muslimer i Sverige ska leva i ett parallellt samhälle under religiös kontroll. De muslimska skolor och förskolor som redan finns är ett led denna separation. Vårdcentraler med religiös inriktning är ett annat. I Stockholms läns landsting gavs denna öppning av det »vårdval« som Moderaterna introducerade 2007. Förra finanslandstingsrådet, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd, avfärdade invändningar med att segregering kan vara en fördel om den är frivilligt vald.

Vem tar ansvar för en flicka som växer upp i Tensta i en strikt religiös miljö, som sätts i rörelsens barnomsorg och skolor och bara har tillgång till rörelsens vårdcentraler? Hur ska hon få kontakter med världen utanför? Att spela med i islamisternas separationstänkande är att använda skattepengar till att stänga in flickor och kvinnor i trånga miljöer, utan möjlighet att ta sig ut.

När först Göran Persson och sedan Fredrik Reinfeldt som statsministrar besökte Islamiska förbundets moské vid Medborgarplatsen i Stockholm, var de antagligen inte medvetna om att de legitimerade islamister som muslimernas företrädare. De tänkte kanske att det var som att besöka svenska kyrkan – en folkkyrka som historiskt omfattat nästan hela befolkningen. De besökte i själva verket en sekt med maktambitioner.

Det är den typen av aningslöshet som spelar islamisterna i händerna och gör den svenska traditionen av kopplingar mellan föreningsliv och politik till ett behändigt verktyg. Och i skydd av den välmenande rädslan att muslimer ska diskrimineras av icke-muslimer, växer den islamistiska rörelsens makt att förtrycka andra muslimer.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera