Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Swingpjatt Kultur

Svenska subkulturer genom tiderna

Pandor, raggare och kickers – den svenska subkulturhistorien har sina egna arter men den har också modifikationer.

Swingpjatt

2017 är subkulturer inte längre lika synliga och lätt-identifierade på stan som de en gång var, de kulturer och klädkoder som förr växte fram i gatuhörnen kan i dag i stället slå rot på en youtube-kanal. Våren 1941 i Stockholm var det dock inga tvivel om att det kommit en ny katt till stans bakgator. I bredbrättade, gangsterliknande hattar, med långt nackhår och överdimen-sionerade kostymer med axelvaddar strök ungdomar runt i grupp och lyssnade på Cab Calloway.

I Svenska Dagbladet anordnades det en tävling där läsarna ombads sätta namn på detta udda fenomen. Namnstriden kom att stå mellan förslag som praktfjomp, kalufskille, fångosse, snobbjoppe och koftponke. Till sist föll dock valet på swingpjatt – en hållningslös ungdom som lyssnar på swingjazz. Sverige hade fått en av sina första subkulturer.

Mods

Mods

»Ett system av värderingar som i vissa avseenden avviker från de officiella värdesystem som den härskande kulturen erkänner«, ungefär så lyder definitionen av en subkultur. Och när tonåringen gjorde entré som idébygge på 1950-talet var det många föräldrar som drabbades av akut moral-panik när de under följande decennium fick se sina barn förvandlas till mods, beatniks, teddyboys, dixies, hippies och provies. Många i den äldre och djupt förvirrade generationen gjorde det enkelt för sig med ett samlingsnamn: mods. Och det är förmodligen anledningen till att den svenska definitionen av mods länge baserade sig på Stefan Jarls film »Dom kallar oss mods« från 1968. Inget ont om Kenta och Stoffe, men rent estetiskt befann de sig betydligt närmare hippies än det precisa minfält av detaljer från topp till tå som en gång utgjorde den stiliga, engelska modernistförlagan.

En mer korrekt version av 1960-talets mest förekommande variant av blågula mods går snarare att hitta i bandet The Shanes, från Tuolluvaara utanför Kiruna.

Raggare

Raggare

»Raggare is a bunch of motherfuckers«, påstod punkbandet Rude Kids på sin debutsingel från 1978.  Låten var en rapp replik på raggar-ikonen Eddie Meduzas singel »Punkjävlar«, där låten »Oh what a Cadillac« utgjorde den självklara B-sidan. Rivaliteten mellan dessa två grupper visar vilken bredsida av avsky från det omgivande samhället som den ständiga subkulturen raggare har mött genom åren.

Ordet raggare började dyka upp runt 1957 som ett begrepp för ungdomar som gled runt på stadens gator i stora amerikanska bilar med rävsvansar i antennerna. Hångel i baksätena, öl i händerna och Chuck Berry på hög volym var en enorm provokation som då räckte för att raggarna skulle målas upp som samhällets fiende nummer ett.

Sextio år senare har samhället lärt sig att hantera fenomenet att medelålders män samlar på emaljerade Caltexskyltar och möts på Ica Fiolens parkering i Rättvik för att visa upp klarlackade bilar för varandra.

Paulo

Kickers

Staffan Hildebrands film »Stockholmsnatt« hade premiär den 23 januari 1987 och sponsrades av Televerkets kampanj »Stoppa sabbet«. Och tanken att i avskräckande syfte skildra ett kickersgäng som övade roundkicks på punkare i Kungsan var antagligen god. Likaså tanken att den även skulle visas i skolan för att avråda elever från att ta till våld som lösning. Att det skulle bli en film som gjorde att kickerskulturen i stället fullkomligt exploderade runt om i landet var förmodligen inte Televerkets plan. Men över en natt ville halva skolgården se ut som filmens huvudfigur Paolo Roberto med hårpiska, keps, pannband, Adidas- eller bomberjacka, smidigt mjuka roundkickbyxor och larviga, små karateskor. Ständigt fruktade, med sina livsfarliga tre ränder på armar och ben. Kickers var till stor del en manlig kultur, men med tiden kom även kickersbrudar. I 1990-talets Stockholm var det mytomspunna gänget »Akalla Kickersbrudar Drogade Horor« en fullt rimlig anledning att inte besöka den blå linjens t-bana på kvällstid.
Många kopplade kickers-kulturen till den samtidigt framväxande hiphoprörelsen, men släktdragen går snarare att härleda till den brittiska casualkulturen. De som gjorde fotbollsarenorna till slagfält i dyra kläder från Lacoste, Burberry och senare Stone Island.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera