Det suger att äga

Det är trevligt att ha någonstans att bo. Kanske lite väl trevligt i längden, för man samlar på sig så mycket skit. Vid varje flyttlass slänger man sedan hälften. Och så börjar det om, skitsamlandet.

Det är en fruktansvärt dyr hobby, och jag är övertygad om att den ska betraktas som en synd. Som frosseri, närmare bestämt. I förlängningen, när man kasserar skräpet som kapitalförstöring, vilket jag inte vet om det är en synd eller bara uselt affärssinne.

Men värst är att alltihop bygger på att köpa sig en identitet, vilket bara är ett tjusigare ord för »intressant personlighet«. Här är min vinylsamling och här är mina importerade japanska köksknivar och här är mitt antika skåp med förstautgåvor av bolivianska folklivsskildringar från andra tredjedelen av 1800-talet och här, här minsann, är hela den jävla hemmabiojäveln, komplett med projektorjävel och biodukjävel och surroundanläggningjävel och Apple tv-jävel och Google Chromecast-jävel och en fucking retro-betamax-videojävel där bara kabeljävlarna och adapterjävlarna går på en hel tio-tusenlappsjävel.

Hela tillvaron blir då ett enda kallsvettigt förspel inför nästa husesyn – denna vår svenskaste av alla traditioner, då självaste jantelagen äntligen sätts på undantag. Luther trumfar allt. Äger jag all denna fascinerande materia, detta veritabla uppbåd av Kinatillverkade otroligheter, måste jag ändå ha slitit hårt.

Jag förtjänar det! Jag förtjänar att ni glor på det! Nej, vad är hög standard och vem orkar upprätthålla den?

Vi drar vidare nu, hustrun och jag, och samma dag som denna tidning går i tryck landar vi i Latinamerika. Om det är någonting vi har lärt oss under de gångna två åren så är det att varje ansats till permanent boende är livsfarligt.

Varje gång man inbillar sig att man ska slå sig ner blir man en värsta sortens heminredande hyperkonsument. Det är för att man hjärntvättats med att ett hem är något man måste stå för, som om det vore ett partiprogram.  Det enda sättet att skaka av sig programmeringen tycks vara att hyra bostad och att göra det kortvarigt, och tack vare Airbnb går det numera alldeles utmärkt.

Kalla mig snyfthippie om ni vill, men det suger att äga. Pengar ska inte köpa ansvar, de ska köpa frihet.

Så får det bli. Tre månader i taget. Var sin ryggsäck. Och ett helt halvklot att upptäcka.