Begreppet ”mäns våld mot kvinnor” är förnedrande för alla
Myten om mäns ondska och kvinnors skörhet gagnar inte någon. Den bör överges till förmån för en genuint jämställd människosyn.
Bild: TT / Fredrik Sandberg
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tiden går snabbt och långsamt på samma gång. Jag läser om en ny studie som visar att män utsätts för minst lika mycket relationsvåld som kvinnor, och drar jag mig till minnes en text jag skrev i Aftonbladet 2009:
”Man kan bli beroende av ett våldsförhållande eftersom det erbjuder distraktion och blir till ett ömsesidigt missbruk när rädslan att möta sig själv är större än rädslan för partnern.
Ibland vill man få stryk för att det matchar bilden av en själv som usel men också för att det gör en bättre än den som slår. Det finns ett överläge i att bli slagen. Kvinnan kan provocera för att väntan på nästa slag är olidlig och innebär mer ångest än slaget i sig. Man vet att – men inte när – smällen kommer. Att få huvudet dunkat i väggen gör ont men ångesten släpper en stund. Hon vill ha stryk därför att just då är nästa misshandel som mest avlägsen. Men ’vill’ är ett vanskligt ord för man kan inte tala om vilja i sådana här sammanhang.
Våldsrelationer kan liknas vid krigstillstånd. Stressen är konstant och så hög att man alltid har tunnelseende och ingen av parterna är vid sina sinnes fulla bruk.”
När jag skrev detta för snart 20 år sedan, efter att tidigare ha levt i en sju år lång våldsrelation, fanns i samhället konsensus att män var förövare och kvinnor offer. Exemplen på det motsatta var få – eller motades undan för att de sa emot narrativet. Som misshandlad kvinna är det lockande att uppfattas som den det är synd om, den skuld- och ansvarsbefriade. Men ingen mår bra av förenklingar.
Varför opponerar sig så få män mot paraplybegreppet ”Mäns våld mot kvinnor”, där även våldsutövande kvinnor ingår? Ibland undrar jag om män är för snälla i sin ridderlighet à la 2026. Tänk om Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) och Jämställdhetsmyndigheten hade använt samlingstermen Kvinnors våld mot män på allt relationsvåld, och kvinnofrid benämndes mansfrid. Det hade varit lika bakvänt.
De nya rönen, att båda könen utsätter och är lika utsatta, förklarar bättre våldets dynamik. Beroendet av de svallande känslorna är inte könsbundet: kärleken intill hatet, styrkan mot svagheten, förebråelserna och ångern. Både män och kvinnor kan fastna i destruktiv lockelse till explosiviteten, eruptionen och lugnet efteråt. Båda kan provocera för det får dem att känna sig extra levande och förankrade i nuet.
Om organisationer som arbetar mot våld inte kan förklara att båda parter har del i dynamiken är det lätt att luras att det är som det är, du kan inget göra, att ”mäns våld mot kvinnor” är cementerad könsmaktsordning och mest beror på toxisk maskulinitet.
Våldet mellan könen – och då specifikt männens våld – har i åratal målats upp som ett stort samhällsproblem, när det faktiskt är försvinnande få som råkar ut för dödligt relationsvåld. Ungefär 10–15 kvinnor (och 1–2 män) om året i Sverige blir mördade av sin partner – varje dödsfall är en tragedi och ett trauma för de efterlevande. Men utslaget på drygt tio miljoner invånare är det ändå förhållandevis lite med tanke på den uppmärksamhet ämnet har fått genom åren.
När vetenskapen visar siffror som motsäger tidigare föreställningar, som att våld i homosexuella relationer – även mellan lesbiska kvinnor – är lika vanligt som bland heteropar, indikerar det att våld är mänskligt, inte specifikt manligt.
Vi alla är lika goda kålsupare, allt är inte är männens fel och könsmaktsordningen bara en teori som inte är förankrad i verkligheten utan i en skev feministisk verklighetsuppfattning.
Samlingsbegreppet ”mäns våld mot kvinnor” är förnedrande för alla. Relationsvåld drabbar båda könen lika mycket. Samhället måste ha resurser att hjälpa den som vill bryta sig ur ett destruktivt förhållande, inte minst för barnens skull. Att leva som gisslan hos två vuxna där den ena utövar våld mot den andra är behäftat med stora samhällskostnader.
Desperationen och förnedringen i att ha trasslat in sig i ett förhållande där man blir slagen är utplånande, och det är svårt att bryta sig ur på egen hand. Samhället ska kunna erbjuda adekvat hjälp, inte prångla ut en förenklad bild av hårda män och mjuka kvinnor.
Myten om mäns ondska och kvinnors skörhet gagnar inte någon. Den är både mans- och kvinnoförnedrande och bör överges till förmån för en genuint jämställd människosyn.
För jag vill inte behöva plocka fram den här texten om 20 år och konstatera att vi fortfarande klänger oss fast i bekväma och inkorrekta skenförklaringar.
***
