Finland kom sexa – men jag vann
Finland var storfavorit i Eurovision, även på spelmarknaden. I min bekantskapskrets väcktes ett behov av att gå emot strömmen.
Bild: TT / Jessica Gow
Det var den där Eurovisionsfinalen i Wien häromveckan. Finland betraktades som storfavorit, också på Polymarket. Det gjordes stort nummer av favoritskapet. Men låten, ja, tja, ganska mager och tunn.
I bekantskapskretsen väcktes därför ett behov att segla motströms. Det satsades totalt ett par tusenlappar i euro på en placering sämre än femma. Finland slutade sexa.
Kittlingen i att satsa och vinna pengar mot sitt födelseland visade sig betydande. Storfavoriten Finland fick slutligen bara två så kallade tolvpoängare av de nationella juryerna. Och två tolvor genom folkomröstningarna. Varifrån tolvorna kom? Från Sverige och Estland, i båda kategorierna. Finland fick också höga poäng av Norge och Danmark.
Nordiska grannar, någon? Trösten i sammanhanget, kan man säga, var Finlands noll poäng till Sverige. Vilket fick den sköna och skickliga Felicia att i en intervju lite skämtsamt (väl) säga att hon inte gör några spelningar i Finland framöver.
Jag har inte tittat på Eurovisionen sedan en ensam hotellkväll i Stockholm år 2015. Det gjorde jag inte heller nu. Vår spelinsats följde bara vissa elementära antaganden. Som att långvarig internationell musikalisk karriär och exponering inte verkar vara en garanti för framgång i just denna tävling. Eller då att en topplacering bland bettingbolagen tenderar vara kontraproduktiv. Och så vidare.
Eurovisionen i dag fungerar kanske bäst som politisk temperaturmätare. Det är väl ingen nyhet, men med Ryssland borta har det trots allt skett en viss avpolitisering av tävlingen, åtminstone under ytan. Det syntes i den mycket stora spridningen av tolvor i årets tävling.
Hur såg det då ut 2015? Jag kollar mina anteckningar. Montenegro gav (också då) tolv poäng åt Serbien, medan Serbien gav tolv poäng åt Montenegro och tio åt Ryssland. Vitryssland gav tolv poäng åt Ryssland medan Moldavien gav tolv poäng åt Rumänien. Azerbajdzjan gav tio poäng åt Georgien och tolv åt Ryssland. Och så vidare. Östeuropeisk satellitverksamhet, kunde man kanske kalla det hela.
Det finns lärda essäer som handlar om så kallad neighbourhood voting i Eurovisionen. Problematiken togs just i år ett steg vidare när jag läste att chefen för det moldaviska public broadcastingbolaget Teleradio-Moldova avgick några dagar efter finalen. Den nationella juryn i Moldavien hade nämligen röstat fel och gett för låga poäng åt grannländerna Rumänien (3) och Ukraina (0). Folket däremot hade röstat rätt och gett 12 poäng åt Rumänien och 10 åt Ukraina. Enligt chefen hade den nationella juryn missförstått ”sensitiviteterna” mellan de tre länderna.
Och så var det förstås det där med Israel. Som kom tvåa, trots bojkotter och burop. Forskaren Janne Mäkelä i Åbo har identifierat vilka finländare som lade sin röst på Israel. Det var, menar han, kristna sionister och alla de som känner politisk aversion mot de rödgröna partierna. Därför, menar Mäkelä, fick Israel tolv poäng av Finland. Att Israel sedan också fick tolv poäng av exempelvis den tyska juryn har andra orsaker. Det förflutna är inte förflutet.
Det är väldigt lätt att kritisera Israel. Ändå är det så att Eurovisionens största sponsor heter Moroccanoil. Det är ett israeliskt kosmetikbolag med huvudkontor i New York City.
Vad sägs nu då om en insats på hundra euro på att de mest högljudda Israelkritikerna inte har en susning om just detta?
***
