Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Universitetets fjärde uppgift

Universitetslärare har tre uppgifter: undervisning, forskning och samverkan med det omgivande samhället. Det senare kallas »den tredje uppgiften«. Den har blivit succé: I dag har varje högskola en informationsavdelning som skickar ut pressreleaser, medier rapporterar villigt och allmänheten tycks intresserade av nyheter om forskning.

Men även om syftet är vällovligt är det myckna forskningsinformerandet behäftat med vissa problem.

Forskningresultat passar egentligen illa som nyhetsstoff. Forskningsfronten rör sig framåt genom att tusen och åter tusen små pusselbitar läggs ihop. Sällan förtjänar den enskilda pusselbiten, en vetenskaplig artikel eller avhandling, att bli en nyhet. De finaste tidskrifter kan publicera felaktiga artiklar. Det vet alla forskare, men tar det med relativt jämnmod, eftersom bara resultat som kunnat upprepas av andra forskare räknas. Men det vet inte allmänheten så när medier kablar ut en studie om att mjölkdrickare riskerar att dö i förtid blir den förstås uppskrämd. För den upplyses inte om att tidigare studier har kommit till andra slutsatser och att det är det sammanlagda resultatet som räknas. Av någon anledning blir forskares vetenskapliga sammanvägningar av många studier, så kallade meta-analyser, sällan nyhetsstoff.

Den enskilda pusselbiten måste också granskas kritiskt. Man kanske inte kan dra de slutsatser som titel och sammanfattning utlovar – den population man studerar kan vara mindre relevant eller metoderna ha brister. På seminarier och »journal clubs« lär sig forskare att skoningslöst granska vetenskapliga artiklar. Men sådan kritisk analys är märkligt frånvarande i forskningsinformationen – det kritiska tänkandets högborg producerar faktiskt de mest okritiska reklamtexter.

En van forskare fokuserar på två delar vid läsningen av en vetenskaplig artikel: resultatdelen med dess tabeller, figurer och ordknappa text, samt den torra, kondenserade redovisningen av metoderna. I diskussionsdelen får författaren fritt breda ut sig om resultatens betydelse – den delen skummar man igenom; när forskare citerar vetenskapliga artiklar är det endast resultaten som avses. Men informationsavdelning och medier gör inte denna distinktion utan förmedlar gärna spekulationer från artikelns diskussionsdel. De är ju ofta mer begripliga än själva resultaten.

Därför händer det att man träffar personer ur allmänheten som »vet« saker om ens eget forskningsområde som man själv inte vet (»tarmfloran påverkar hälsan jättemycket«). De har serverats »information« bestående av överdrivna tolkningar av begränsad fakta.

Till sist kan myter gödas när informationsavdelningarna förpackar sin lilla pusselbit. Forskning handlar ofta om detaljer som är svårbegripliga och av begränsat intresse för de flesta. Man vill därför gärna agna den med något lockande. En avhandling om hur brunt fett tar upp socker kan lanseras så här: »Detta kan leda till en ny behandling mot typ 2-diabetes  … en mycket allvarlig sjukdom som dessutom ökar«. Även om man beskrivit brunt fett-forskningen korrekt, underblåser man i förbifarten myten att typ 2-diabetes ökar. Den forskning som visat att incidensen av typ 2-diabetes faktiskt minskar i Sverige blev förstås, helt korrekt, en nyhet när den publicerades i en vetenskaplig tidskrift. Men den pusselbiten är sedan länge glömd. Den har drunknat bland bisatserna om den hemska ökningen av typ 2-diabetes, påhängda när annan forskning paketeras till information.

På samma sätt är det legio att agna med cancer för att sälja in forskning om gener, celler eller immunologi (»Ny metod som läser den genetiska koden direkt i tumörvävnad kan leda till bättre cancerbehandling«). Löften om »genombrott« i cancerforskningen har duggat så tätt att många numera tror att cancer botas prompt om man bara får vård i tid. Det gäller tyvärr inte överlag; medan hjärtinfarkterna minskat drastiskt är dödligheten i cancer relativt oförändrad. Detta trista faktum ger ingen pr för universitet och forskningsfinansiärer och genererar därmed inga pressreleaser. Visst kommer miljoner pusselbitar av forskning så småningom att rå på även cancern. Men knappast i brådrasket.

Forskningsinformationen till allmänheten borde kunna förbättras. Mitt förslag är att universitetens reklam för den egna forskningen borde ransoneras en smula. I stället kan de få en fjärde uppgift: att folkbilda om hur forskning går till och vilka slutsatser man (inte) kan dra utifrån enskilda studier. Det är kanske svårare. Men nyttigare för allmänhet och samhälle.

Agnes-Wold-underskrift

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera