Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Flyktingar-dragare Inrikes

Ingen nåd är att vänta

Sittstrejk på Medborgarplatsen. SVT sänder live. Men politikerna vill med stor sannolikhet låta asylfrågan stanna hos domstolarna och Migrationsverket.

Medborgarhusets i Stockholm trappa är fylld av sittande, liggande och stående ungdomar. Unga män, och ett fåtal kvinnor. Vid foten av trappan journalister, filmteam, en handfull aktivister från stödjande Facebookgrupper. Banderoller: »Skicka oss inte till döden«.

På var sida av trappan en polisbuss som skydd. Mot till exempel högerextremister.

Längst upp i trappan travar av blå Ikeakassar med vad som behövs för natten; filtar, liggunderlag, kuddar, madrasser. Tunga dunster av snabbmat i luften, extra soptunnor på rad, ordnade av stadens myndigheter.

På en vägg sitter en stor handskriven banderoll, »Mediecenter«.

Där står Fatemeh Khavari, talesperson och initiativtagare till nätverket »Ung i Sverige«. Hon har varit i Sverige i två år, kom från Iran tack vare anknytning till en bror, har antagits till ett gymnasium, formulerar sig på välartikulerad svenska och är en slagkraftig talare. Hon bär svart tunika och vit sjal.

Hon sågar partierna ett efter ett. Hon pekar på deras ambivalens. På flera partiers vilja att stödja demonstranternas krav men samtidigt upprätthålla en reglerad migration.

– Ni kan inte lura oss, säger Fatemeh Khavari med eftertryck, vi vet att ni kan stoppa utvisningarna.

Efter presskonferensen fylls Fatemehs Facebooksida av hjärtan. Medierna står i kö för intervjuer. Hon jobbar nästan dygnet runt. Hon deltar i SVT:s debattprogram »Opinion Live«, direkt från Medborgarhusets trappa.

Några dagar senare organiseras en motdemonstration, »Stå upp för Sverige«. Många svenska flaggor och obehagliga invektiv, en tydligt flyktingfientlig fiende träder fram. Kultursidor och medier får en motsättning att fokusera på. Men det är inte alls där det tunga motståndet finns.

Fredrik Beijer är rättschef på Migrationsverket. De senaste veckorna har han lagt sista handen vid ett nytt rättsligt ställningstagande från myndigheten om Afghanistan. I slutet av augusti var det klart. Det är ett dokument som ska styra de tusentals beslut handläggarna på verket ska fatta. Om nu inte politikerna griper in?

Det senaste ställningstagandet är från den 8 december förra året och Fredrik Beijer tyckte att det var dags att uppdatera det arton sidor långa dokumentet. Det blev bara små förändringar. Mycket lite som förändrar situationen för de afghanska ungdomarna på Medborgarhusets trappa. Två av 34 provinser klassas som omöjliga att utvisa till.

– Just nu finns inget som dramatiskt har förändrat läget, men det pågår en gradvis försämring, säger Fredrik Beijer.

Säkerhetsläget i Afghanistan är en soppa med väldigt många ingredienser. Och den ska prövas mot den svenska utlänningslagens paragrafer. Där står inget om fattigdom. Bara om risk för liv och lem och förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning samt sexuell läggning. Och risk för dödsstraff och tortyr.

– Konfliktnivån i Afghanistan är inte densamma som i Syrien och Jemen, säger Fredrik Beijer. De länderna anses för närvarande vara så osäkra att ett medborgarskap i stort sett automatiskt ger uppehållstillstånd av något slag. I övriga fall gäller en individuell bedömning, fortsätter han.

Och finns inte asylskäl så gäller i Afghanistan det så kallade inre-flykt-alternativet. Ett sådant är till exempel Kabul. Afghanistans huvudstad har tre, fyra miljoner invånare. Statistiken visar att risken att som civil mista livet på grund av terror- och krigshandlingar är ungefär lika stor som den var att dö i trafiken i Sverige på 1970-talet, eller mindre, se fotnot.

Det kan låta relativiserande och förminskande. Fruktan och rädsla för bilolyckor respektive bomber går förstås inte att jämföra. Men det ger proportioner. Migrationsverkets landanalys från den 16 juni är pepprad med FN-baserad statistik om dödade civila. Provins för provins, region för region. Skillnaderna är stora.

I provinsen Helmand råder fullt krig, i Bamyan, stort som Värmland, närmast fred.

– I stort har antalet döda och skadade legat ganska konstant de senaste åren men med en långsam ökning. Ändå finns en berättigad oro för minskad säkerhet, säger Fredrik Beijer.

– I princip råder väpnad konflikt i stora delar av Afghanistan men våldet har hittills inte varit urskillningslöst som med till exempel flygbombningarna i Syrien. Migrationsverket tar inte lätt på situationen i Afghanistan. men i normalfallet kan en vuxen man och vuxna par och en del barnfamiljer klara sig i Kabul.

Flyktingar-i-text

Demonstranterna på Medborgarplatsen kräver amnesti. Foto: Henrik Montgomery/TT

I det förra rättsliga ställningstagandet (8 december 2016) definierar Migrationsverket internflykt som »relevant och rimligt« till, förutom Kabul, de stora städerna Herat och Mazar-e-Sharif. Säkerhetsläget i provinserna Panjshir, Daikundi och Bamyan klassas också som relativt bra. Det nya nu är att provinsen Daikundi inte längre räknas in i den säkraste gruppen. Förutom den stora provinsen Helmland klassas sedan slutet av augusti också provinsen Uruzgan som ett område dit ingen skickas tillbaka. Då »alla och envar« riskerar att drabbas av den inre väpnade konlikten.

En knäckfråga när det gäller Afghanistan är om IS kommer att växa. Händer det försvåras situationen för civila. Talibaner riktar sällan attacker mot civila. Men det kan IS göra.

Säkerhetsläget i Afghanistan är den springande punkten i argumenten för amnesti. Allt annat – lång väntan som innebär en anknytning till vänner, skolkamrater, det svenska samhället – är sekundärt vid en juridisk prövning.

Björn Lindh, under två år kommunikationschef hos Afghanistankommittén i Kabul och nu i samma position på Olof Palme-centret i Stockholm, kan berätta om livet i den afghanska huvudstaden.

– Jag hade tvåhundra afghanska arbetskamrater på kontoret som levde vardagsliv och sällan pratade om rädsla, säger Björn Lindh. Min egen tillvaro däremot präglades av försiktighet. Kan jag gå till frisören i dag eller inte? Som västerlänning är man mer utsatt.Björn Lindh säger att han känt sig frustrerad sedan han kom hem.

– Jag önskar att det fanns mer tankar på jämställdhet i migrationspolitiken. Bland grabbarna på Medborgarhusets trappa finns säkert några med skyddsskäl men situationen för tjejerna som lever kvar i Afghanistan är så mycket värre. Det finns 30–40 miljoner afghaner, varför bara bry sig om den lilla grupp som tagit sig hit? För varje kille som får stanna borde 2–3 afghanska tjejer få stipendier för studier.

En person med gedigen kunskap om Afghanistan och insyn i Migrationsverkets arbete tror inte att verket omprövar säkerhetsläget på något genomgripande sätt. Personen som vill vara anonym anser att mediebilden av säkerhetsläget och vad som händer vid ett återvändande har stora luckor.

– Det är lätt att få uppfattningen att ingen hjälp finns att få. Men för den som återvänder frivilligt och ansöker före avfärden från Sverige finns 3 000 dollar i kontantstöd och 2 500 dollar som kan användas till olika tjänster eller till att starta en egen verksamhet. Det är hjälp som räcker till mat och boende för en person under upp till ett år. De som återvänder från europeiska länder får ett generöst stöd.
Kommer politikerna att backa och ge amnesti?

Senast det hände var på kvällen den 19 september 2005. Dåvarande statsminister Göran Persson (S) ringde Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson och sa ja till en amnesti. Bokstavligen i elfte timmen. Uppgörelsen räddade den socialdemokratiska regeringens budget och avvärjde en regeringskris. Miljöpartiet stödde budgeten och fick en flyktingamnesti.

En tillfällig lag utformades. Den gav de flesta barnfamiljer som varit gömda och som fått avslag på sin asylansökan och uppfyllde vissa andra krav permanent uppehållstillstånd. Trycket hade varit stort. V, MP, KD, FP och C, fem partier hade krävt en amnesti. Migrationsminister Barbro Holmberg hade tagit emot 157 247 namnunderskrifter överlämnade av ledare för alla stora religiösa samfund. Hon hade kallats »vår mest hatade minister« och frågan dominerade debatten under lång tid.

Göran Persson hade fått in de två små orden »de flesta« i avtalet. Det var hans brasklapp. De politiska kommentatorernas sammantagna bedömning var ändå att socialdemokraterna vikt ner sig.

Den 15 november 2005 började den tillfälliga lagen gälla. Trettiotusen ansökningar kom in. »De flesta«, 76 procent av barnfamiljerna, fick stanna. Sjuttontusen uppehållstillstånd kom att utfärdas i amnestin. Av nåd.

Den 31 mars 2006 var det slut. Då började vår nuvarande utlänningslag att gälla. Den som efter decennier av kritik och utredande flyttade asylfrågor långt bort från politikerna. Den som gjorde slut på den politiskt tillsatta utlänningsnämnden och den tidigare ordningen att regeringens migrationsminister skulle avgöra enskilda ärenden. En ordning vars baksidor många ministrar vittnat om. Sverige fick migrationsdomstolar och en Migrationsöverdomstol dit Migrationsverkets beslut kan överklagas.

Mycket lite talar för att dagens politiker på allvar vill rubba denna ordning.

Fotnot: Under  1970-talet dog drygt tusen personer i den svenska trafiken varje år i en befolkning på åtta miljoner. Senaste FN-siffran. första halvåret 2017, är 1 662 civila döda i krigs- och terrorhandlingar i Afghanistan, (helår  3 324), i en befolkning på cirka 30 miljoner.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera