Merkels bekymmer kan sluta i nyval

Angela Merkel försökte ordna anletsdragen, hon verkade nervös inför mötet med de 150 medborgarna. De var utvalda att representera ett tvärsnitt av befolkningen och skulle i direktsänd tv ställa sina frågor inför valet. Den tyska förbundskanslern är visserligen känd för sina häpnadsväckande detaljkunskaper i de mest vitt skilda ämnen, ett möte som detta var ändå som att gå över ett minfält.

Trots att valsegern i flera månader verkat säker för Merkels kristdemokratiska CDU, hade hon också en bitvis jobbig valrörelse bakom sig.

I östra Tyskland, i kanslerns egen hemvist i det före detta DDR, möttes hon på sina valmöten av en mobb. Med visselpipor och talkörer som »Merkel måste bort« gjorde fridstörarna det nästan omöjligt för henne att göra sig hörd. Tv-tittarna fick se hatfyllda bilder från orter som Torgau, Finsterwalde och Bitterfeld. Och även om det föreföll som att protesterna var iscensatta av krafter långt ut på högerkanten följdes de upp med reportage om hur östtyskarna kände sig styvmoderligt behandlade; att regeringschefen som ibland kallas Mutti verkade bry sig mer om flyktingarna än om dem.

På tv kom utfrågningen i gång och förlöpte till en början som väntat. Angela Merkels svar var utförliga, i vanlig ordning var hon också försiktig med att lova något för framtiden.

En bit in i sändningen gick det ändå snett. Petra Vogel, städerska på ett sjukhus i Bochum och snart pensionär, berättade att hon skulle få 650 euro i månaden i pension. Ett liv som fattigpensionär väntade.

– Och detta i ett av världens rikaste länder, sa Petra Vogel indignerat.

Angela Merkel frågade om Frau Vogel pensionssparade, sedan mer än ett decennium subventionerar staten ett sådant sparande.

– Hur ska man kunna spara med 1 050 euro i lön, replikerade Petra Vogel.

Det var som om en avgrund öppnade sig mellan de två jämngamla kvinnorna, i sin rubinröda designkavaj förkroppsligade Angela Merkel de »da oben«, eliten i Berlin. Hon såg obekväm ut i den rollen. När sändningen var slut en timme senare och ljudet hade tonat ut såg man hur Angela Merkel med raska steg gick bort mot Petra Vogel.

Även om valrörelsen inte gått som på räls har dock CDU en betryggande ledning före SPD (Socialdemokraterna), det andra stora partiet. CDU är i Tyskland vad Socialdemokraterna är i Sverige, ett parti som vilar på en mer än halvsekel lång hegemoni. På söndag går Tyskland till val för 19:e gången sedan förbundsrepublikens bildande 1949 och bara två gånger har SPD lyckats bli största parti – 1972 med Willy Brandt i spetsen och 1998 med Gerhard Schröder sedan Helmut Kohl envisats med att kandidera ännu en gång.

På Luisenplatz i Potsdam stod de typiska tyska långbänkarna uppställda i en halvcirkel framför talarstolen. Merkelutmanaren Martin Schulz skulle hålla valmöte tio dagar före valet och de unga funktionärerna delade ut små röda plakat med texten Jetzt ist Schulz i vitt. Det var lätt att ta miste och tro att det stod Jetzt ist schluss – nu är det slut. SPD hade precis fått katastrofala 20 procent i en tung opinionsmätning.

Martin Schulz tänkte dock inte ge upp. Han lovade att när han blev kansler den 24 september skulle han göra något åt de höga hyrorna, de låga pensionerna och se till att kvinnor som ville arbeta heltid också skulle få göra det. Han sa att Angela Merkel personligen blockerat lösningar i alla dessa frågor. Sedan valet 2013 har CDU och SPD regerat tillsammans i en så kallat stor koalition.

Halvvägs in i talet reste sig en kvinna nästan demonstrativt och gick.

– Jag kom hit för att själv bilda mig en uppfattning av Schulz, han är inte särskilt trovärdig måste jag säga. Om Angela Merkel hade varit här hade han fått ta tillbaka allt han sagt, trodde den pensionerade kart-riterskan och försvann i gågatans vimmel.

För ett halvår sedan såg det ut som att Martin Schulz skulle kunna bli en ny Brandt eller Schröder. Efter att han i all hast hade valts till kanslerkandidat och så småningom också till partiordförande med 605 av 605 kongressröster sköt opinionssiffrorna i höjden. I maj sjönk dock SPD ihop som en misslyckad sufflé. Martin Schulz var ingen frälsare – varken en Brandt eller Schröder, inte heller en Corbyn eller en Macron.

Läs mer: Angela Merkel och undret i Prora

Frank Stauss åtnjuter gurustatus inom SPD, han har lett flera av partiets valrörelser på olika nivåer. Han skyller misslyckandet på partiet, inte på Schulz. För tredje gången i följd hade partiet tämligen brådstörtat utsett en ny kanslerkandidat och för tredje valet i rad såg SPD ut att få mind-re än 30 procent av rösterna. Enligt Stauss beror det på bristande substans, det tar tid att utarbeta ett valprogram. Det hade man försummat och det ledde till att luften gick ur Schulz kampanj.

Stauss tycker att SPD skulle ha satsat på ett innovativt framtidsprogram med digitaliseringen i centrum. De enorma förändringarna skulle ses som en chans och kopplas samman med kravet på mer rättvisa. Förutsättningarna för en valseger var egentligen goda.

– Efter tolv år som kansler var Merkel slagbar, man kunde ana en längtan efter ett regeringsskifte eller åtminstone ett alternativ. I stället för ett framtidsprogram har dock SPD rört sig i en smal trygghetskorridor, som alla andra partier för övrigt, säger Frank Stauss.

Det förment långtråkiga tyska valet blir historiskt – den nya förbundsdagen kommer att bestå av rekordmånga partier och för första gången under efterkrigstiden tar ett parti till höger om CDU plats bland de folkvalda. Det högerpopulistiska, delvis också högerextrema, Alternativ för Tyskland (AFD) ser ut att få runt tio procent.

Längst ut på vänsterkanten förväntas Die Linke, lika isolerade som AFD, få ungefär lika många röster.

Kandidater att bilda regering med CDU är De gröna, liberala FDP som gör comeback och SPD. Tagna var för sig ser De gröna och FDP ut att bli för små för att kunna bilda en majoritet tillsammans med CDU. En trepartikoalition blir svår att få ihop eftersom De gröna och FDP är lite som hund och katt i politiken.

Då återstår bara Socialdemokraterna. Om valresultatet blir det fiasko som några av opinionsmätningarna förutspår får partiledningen enorma problem med att övertyga medlemmarna om att ännu en gång bilda regering med Angela Merkels CDU. Den yttersta konsekvensen av ett sådant scenario är nyval.

Fakta | Sex tyska partier gör upp om makten

CDU (Kristligt demokratiska unionen) bildades efter kriget för att samla katolikerna och protestanterna under ett tak. CDU är regeringspartiet nummer ett: Konrad Adenauer styrde landet i 14 år, Helmut Kohl i 16 år och Angela Merkel är på väg att tangera det rekordet. CDU blickar tillbaka på tolv framgångsrika år med Merkel och vill fortsätta så. Målet är full sysselsättning under den kommande mandatperiodens fyra år. Vid sin sida i valet har CDU det bayerska systerpartiet CSU (Kristligt sociala unionen).

SPD är världens äldsta socialdemokratiska parti och går till val under parollen »det är dags för mer rättvisa«. SPD ledde en rödgrön regering under åren 1998 till 2005 och har sedan dess regerat tillsammans med CDU under två mandatperioder (åtta år). Kritiken mot rådande förhållanden slår därför lätt tillbaka. Om SPD ska fortsätta att regera med CDU avgör medlemmarna i en allmän omröstning.

FDP bildades efter kriget och det lilla liberala partiet var länge tungan på vågen som avgjorde om CDU eller SPD skulle få kanslerposten. 2013 åkte FDP ur förbundsdagen med dunder och brak. Partiet gör nu comeback med krav på utbildningssatsningar och skattesänkningar. Kandidat att regera med CDU.

De gröna är ett barn av 70-talet och föddes i protesterna mot kärnkraften och upprustningen. Efter 34 år i förbundsdagen är partiet nu berett att regera med CDU. De gröna går till val med krav på att såväl förbränningsmotorn som kolförbränningen ska vara avskaffade senast 2030.

Die Linke (Vänstern) har sina rötter i DDR:s kommunistparti och fick luft under vingarna när SPD drev igenom kontroversiella arbetsmarknadsreformer under sin regeringstid i början av 2000-talet. SPD tappade hundratusentals väljare till Die Linke. Vänsterpartiet är isolerat, bland annat för att partiet är emot ett tyskt Nato-medlemskap.

Alternativ för Tyskland (AFD) bildades 2013 som en protest mot krediterna till Grekland och försöken att rädda euron. Två år senare splittrades partiet och AFD fick bara några få procent i opinionsmätningarna. Allting vände med flyktingkrisen. Kritiken mot flyktingpolitiken är kittet som binder samman det högerpopulistiska som också rymmer extrema strömningar. Inget annat parti vill ha med AFD att göra.