Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

I Maos spår. President Xi Jinping kopplar ett allt hårdare grepp om makten i Kina.

Utrikes

Kinas nya Mao

I oktober utses Kinas politiska ledarskap för de kommande fem åren.

Från 1969 bodde Kinas president i en fuktig grotta med stampat jordgolv under drygt sex år. I stället för att gå färdigt högstadiet tvingades Xi Jinping till slavarbete i ett jordbrukskollektiv som en del av Mao Zedongs kulturrevolution. Hans liberale far Xi Zhongxun – partiveteran och vice premiärminister – hade redan tidigare rensats ut av Mao för att spendera femton år i fängelse eller exil. Vid en hastig familje­åter­förening 1972 kunde Xi den äldre inte se skillnad på sina barn.

Givet familjebakgrunden hoppades många på politiska reformer när Xi Jinping blev kommunistpartiets generalsekreterare under den 18:e partikongressen 2012, och året därpå även president. Men när den 19:e partikongressen inleds 18 oktober i år så är dessa förhoppningar sedan länge grusade. I stället har Xi i en slags absurd tvist av Stockholmssyndromet inte bara tagit Mao i försvar, utan även efterhärmat den framlidne diktatorns maktutövning.

Redan våren 2013 utfärdade Xi »dokument nummer 9«, som listade sju »västerländska värderingar« vilka sades hota Kinas framtid. Bland dessa fanns demokrati, pressfrihet och ett fristående rättsväsende. Dokumentet var menat att endast cirkulera inom partiet, och den journalist som anklagades för att ha spridit det dömdes till sju års fängelse i en skenrättegång.

Det nedslaget som just nu pågår mot landets civilsamhälle är det värsta sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Det kulminerade sommaren 2015 då omkring 300 advokater och aktivister försvann under bara ett par veckor. Flera av dem sitter fortfarande inspärrade utan rättegång. Andra har utsatts för medeltida tortyr och dömts till fängelse efter framtvingade »erkännanden« på statlig tv, av den sort som under kulturrevolutionen skedde på fullsatta idrottsarenor.

Liksom Mao har Xi också använt anklagelser om korruption för att rensa ut meningsmotståndare inom partiet. Den pågående kampanjen mot korruption saknar motstycke i kinesisk historia, då över en miljon tjänstemän satts dit sedan Xi tog makten. Av dessa hade 140 stycken en position som viceminister eller högre. Passande nog har dock förvånansvärt få toppolitiker som står Xi nära fällts under kampanjens gång.

Xi har också kört över stora delar av Kinas statsapparat genom att skapa ett drygt dussin mindre »ledningsgrupper« inom viktiga områden som ekonomi eller reformarbete, och samtidigt utse sig själv till ordförande för dessa grupper. På så vis har han även lyckats marginalisera premiärministern Li Keqiang, som kommer från en annan partifraktion än presidenten.

Därmed går Xi in i den stundande partikongressen med mer makt än någon kinesisk ledare sedan Mao Zedong, vilket är precis vad partiet jobbat för att undvika. När Deng Xiaoping vunnit maktkampen efter Maos död bestämdes att politbyråns ständiga utskott – Kinas högsta politiska instans – ska fatta beslut genom diskussion, konsensus och i värsta fall omröstning. Detta för att minska risken för en ny maktfullkomlig diktator med möjlighet att lansera nya vansinniga masskampanjer.

Enligt dagens regler skulle även Xi vara tvungen att dra sig tillbaka efter partikongressen år 2022. Det finns dock inga tecken på att han kommer att göra så. Xi har gått emot praxis genom att ännu inte ha utsett någon efterträdare; i stället sattes den av många tippade tronföljaren Sun Zhengcai förra månaden under utredning av Wang Qishans disciplinkommitté och har nu uteslutits från partiet.

För att själv behålla makten är det tänkbart att Xi under partikongressen kommer att öka antalet ämbetsperioder till tre. Han kan även återinföra posten som partiordförande, vilken avskaffades 1982 efter att Mao fram till sin död styrt Kina genom detta ämbete. I år har landets militär börjat tilltala Xi »ordförande« i stället för »befälhavare« som tidigare.

Läs mer: Kina bygger världens dyraste handelsväg

Vid ett viktigt plenum förra hösten utnämndes Xi dessutom likt Mao och Deng till »kärnledare«, ett epitet som den förre presidenten, den redan bortglömde Hu Jintao aldrig berikades med.
Xi Jinpings politiska teori innefattar att stärka partiets maktmonopol inte bara genom ekonomisk tillväxt utan även med historisk nationalism. När han vid 17:e partikongressen 2007 befordrades till politbyrån, och samtidigt blev ordförande för den centrala partiskolan där landets tjänstemän utbildas, började han utmärka sig som ortodox marxist. Han uppmanade studenterna att finna lösningen på Kinas samhällsproblem i marxistiska texter, och särskilt fokusera på Mao Zedongs verk. Xi är nämligen övertygad om att Nikita ­Chrusjtjovs fördömande av Josef Stalin 1956 lade grunden till Sovjetunionens fall.

Det har tidigare varit tillåtet att kritisera vissa delar av Mao Zedongs styre, särskilt kulturrevolutionen och svältkatastrofen »Det stora språnget« där cirka 30 miljoner kineser miste livet. Nu ska tiden efter kommunisternas maktövertagande 1949 i stället ses som en enda sammanhängande period vars händelser är beroende av varandra. Maos katastrofkampanjer beskrivs nu av partihistoriker som »små biflöden i tidens flod«.

 

Kommunismen som tankeprojekt har visserligen redan nått vägs ände i Kina. Nu är det i stället Xi Jinpings personliga slogan »den kinesiska drömmen« som vräker ut sig på banderoller och affischer landet över. I sin bok »The Perfect Dictatorship« (2016) påpekar norrmannen Stein Ringen, professor i statsvetenskap vid Oxford University, att en ideologi är vad som skiljer en repressiv stat från en ren fasciststat. Han varnar samtidigt för att den kinesiska drömmen – med sin uttalade rasistiska patriotism och målsättning om kinesiskt herravälde åtminstone i Asien – allt mer börjar ta formen av en ideologi.

Ytterligare en slående likhet med Mao är den personkult som vuxit fram kring Xi Jinping. Till och med de sex åren i jordbrukskollektiv har gjorts till propaganda. I år visas en miniserie på statlig tv som skildrar hur Xi under kulturrevolutionen skyfflade is barfota vid ett dammbygge, och bar 100 kilo tunga vetesäckar genom fem kilometer krokig bergsväg – utan att byta axel.

Vid tredje plenumet 1978 rehabiliterades fadern Xi Zhongxun politiskt av Deng Xiaoping. Snart ingick Xi den äldre i politbyrån och utsågs till guvernör av Kinas rikaste provins Guangdong, där han blev omåttligt populär genom marknadsekonomiska experiment som gynnade privatsektorn.

Ändå hade författaren Wu Zuolai helt fel när han i samband med Xi Jinpings mak­t­över­tagande spådde att denne skulle bli en värdig son till sin liberale far, snarare än ett barnbarn till den auktoritäre Mao. Efter kommande partikongress kan Xi jämföras med Mao inte bara i tanke och handling, utan även i prestige och inkludering i kommunistpartiets själva konstitution.

Läs mer 

Kim riktar kärnvapen mot Kina

Kina bygger världens dyraste handelsväg

Våga vägra wiki

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera