Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
dernier Utrikes

Han är britternas bästa hopp

Från fiende till vän. Nu hoppas Storbritannien att Michel Barnier ska kunna lösa upp brexitknuten.

Det gick rysningar genom de brittiska regeringskvarteren när EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker direkt efter brexitsidans seger i folkomröstningen i juni 2016 utsåg en »grodätande fransman« till chefsförhandlare. Och när det dessutom var en viss Michel Barnier gick tidningarna i spinn och anklagade Juncker för att genomföra en »hämndaktion«.

Barnier hade tidigare som EU-kommissionär skärpt reglerna för bank- och finansföretagen i London och väntades nu försöka sätta käppar i hjulet för Stor­britanniens EU-utträde. Brittiska regeringen deklarerade spetsigt att den såg fram emot att förhandla »med EU-ländernas regeringar«, som en signal om att den inte accepterade Michel Barnier som sin motpart.

Ett år och fyra månader senare står brexitförhandlingarna fortfarande och stampar på startlinjen. Men den brittiska regeringen har i alla fall förstått att den haft helt fel om vem som är värsta motståndare och bästa vän i förhandlingarna.

– Det är Michel Barnier som är britternas bäste vän, konstaterar en EU-diplomat i Bryssel när förhandlingarna nu kör i gång igen efter grundstötningen på EU-toppmötet i oktober.

 

Under brexitkampanjen försäkrade nuvarande utrikesministern Boris Johnson i sina valtal att de mäktiga tyska bilföretagen av omtanke om sina stora export­vinster skulle förmå förbundskansler Angela Merkel att inte försämra Storbritanniens handelsregler.

Brittiska regeringen har följt den linjen och efter folkomröstningen i fjol satsat på intensiv lobbying för att splittra EU-­länderna och få några att stå på deras sida i förhandlingarna. Utöver uppvaktning av Angela Merkel och tyska näringslivet har stora resurser satsats på Polen och Sverige, med exklusiva möten med Theresa May för bland andra Polens inofficielle ledare Jaroslaw Kaczynski och Moderaternas Ulf Kristersson.

 

När brexitförhandlingarna startade i somras och Michel Barnier presenterade utgångskraven från EU27-sidan hoppades britterna därför på stöd från sina utvalda »EU-vänner«.

Utrikesminister Boris Johnson fnös åt Barniers kravlista, att Storbritannien måste­ gå med på att betala 60–100 miljarder euro för sina åtaganden som EU-medlem.

– Det kan han glömma! sa Johnson.

Och tidigare Toryledaren Michael Howard­ anklagade Barnier för att »agera som en segrarmakt efter ett krig som för­söker pressa ut allt som går i skadestånd från det besegrade landet«.

Men under höstens förhandlingar har den brittiska regeringen upptäckt att försöken att splittra EU-ländernas regeringar har misslyckats.

– Det är faktiskt förvånande att EU27 hållit ihop så starkt, säger en EU-diplomat och ser det till stor del som Michel Barniers förtjänst.

Barnier har ägnat sig åt ett intensivt resande till medlemsländerna för att förankra förhandlingslinjen. De 27 ländernas diplomater i Bryssel är också nära invol­verade i förhandlingarna.

EU-sidans utgångskrav var att själva skilsmässoförhandlingarna om utträdesvillkoren skulle klaras av innan man börjar prata om ett framtida samarbete mellan EU och Storbritannien.

Det handlar om garantier för de 3,5 miljonerna EU-medborgare som bor i Stor­britannien, och för de 1,2 miljoner britter som bor i något annat EU-land. Det handlar om hur trafiken över gränsen mellan Irland och Nordirland, som nu blir EU:s yttre gräns, ska kontrolleras utan att det hotar fredsprocessen i Nordirland. Och det gäller den brittiska utträdesavgiften.

 

Vid EU-toppmötet den 19 oktober skulle det avgöras om »tillräckliga framsteg« gjorts för att kunna gå över i »fas 2« och börja förhandla även om det framtida samarbetet mellan EU och Storbritannien.

Michel Barnier ville gå britterna till mötes­. Han ansåg att premiärminister Theresa May gett positiva signaler i ett tal i Florens och föreslog därför att EU-toppmötet skulle ge klartecken för att även börja förhandla om det övergångsavtal på cirka två år efter mars 2019 som May begärt­.

Men Tyskland sade stenhårt nej till Barniers förslag, och fick stöd av Frankrike.

– Tyskland var tuffast, säger en EU-diplomat.

Tyska regeringen nöjer sig inte med vaga uttalanden. Den kräver konkreta åtaganden om att Storbritannien är berett att betala det EU27 kräver. Tyskland betalar särklassigt mest till EU-budgeten och vet att kraven att fylla hålen i budgeten efter Storbritanniens utträde kommer att bli högljudda.

De brittiska förhoppningarna om att tyska näringslivet skulle sätta press på förbundskansler Angela Merkel att visa försonlighet mot britterna har slagit slint. Tysk industri är främst angelägen om att EU27 håller ihop för att upprätthålla EU:s inre marknad, där tyska företag som Volkswagen kan tillverka alltifrån Skoda Octavia till Porsche Cayenne i Slovakien och dra nytta av stora löneskillnader och flexibla arbetsrättsliga regler.

Brittiske brexitministern David Davis fick plötsligt byta fot och ställa sig på Michel­ Barniers sida inför EU-toppmötet. Britterna hade sent omsider insett att uppgifter från Paris och Bryssel om att Barnier är en pragmatiker med främsta mål att nå fram till uppgörelser var korrekta.

David Davis vädjade till EU27-ländernas stats- och regeringschefer:

– Vi hoppas att toppmötet ger Michel möjlighet att bredda förhandlingarna till att också handla om en övergångsperiod, sade brexitministern.

Michel Barnier fick också Angela Merkel att backa något. EU-toppmötet gav honom klartecken att internt förbereda förhandlingar om avtal om en övergångsperiod och det framtida samarbetet mellan EU och Storbritannien. På toppmötet den 14–15 december ska EU-ledarna på nytt ta ställning till om »tillräckliga framsteg« har gjorts i fas 1.

 

När det gäller de tre förhandlings­frågorna har brittiska regeringen successivt förbättrat sina åtaganden när det gäller EU-medborgarna, men många oklarheter kvar, enligt EU-sidan. Den stora stötestenen för Theresa May gäller krav att EU-medborgarnas rättigheter ska garanteras av EU-domstolen.

Även i den komplicerade frågan om gränsen mellan Irland och Nordirland säger­ båda sidor att det skett framsteg. Men brittiska regeringens löfte om att det inte ska bli några som helst gränskontroller efter brexit är det ingen som tror på. Övriga EU-länder har överlåtit åt den irländska regeringen att avgöra om det ändå blir en acceptabel lösning.

Exakt hur många miljarder euro som Storbritannien ska betala kommer troligen inte att bli känt förrän vid själva utträdet i mars 2019. Theresa May har erbjudit fortsatt betalning till EU-budgeten under en övergångsperiod, vilket motsvarar netto cirka 10 miljarder euro per år. Men ovanpå det pekar EU-sidan på pensionsåtaganden, långsiktiga avtal inom bland annat forskning, bistånd och infrastruktur på minst 30–40 miljarder.

– Det kan räcka med en enda mening från brittiska regeringen i förhandlingarna om att den kommer att uppfylla sina åtaganden. Men det är en viktig mening, säger en EU-diplomat.

EU-regeringarna brukar alltid visa förståelse för att inrikespolitiska problem kan göra att ett medlemslands regering kan ha svårt att ge besked. Men den långvariga politiska kalabaliken i Storbritannien riskerar att allvarligt skada alla inblandade.

 

Den djupa splittringen i Theresa Mays regering och hennes Toryparti gör det svårt för henne att leverera det EU27-sidan kräver. Och när förhandlingarna nu återupptas är brittiska regeringens linje därför att det inte finns så mycket att förhandla om. Medan EU-sidan kallar det »dödläge« och varnar för att »klippkanten« 29 mars 2019 närmar sig, då Storbritannien ska lämna EU oavsett om det finns något avtal om framtiden eller ej.

På EU-sidan tolkar man det som att Theresa May skulle vilja ha en »Norgemodell« under två år efter mars 2019, där Storbritannien är kvar på EU:s inre marknad, betalar och följer regelverket men utan att delta i beslutsprocessen.

Därefter vill May ha ett »unikt samarbetsavtal« med EU. Medan EU27 säger att det Storbritannien kan få är ett ordinärt frihandelsavtal, med eventuella tillägg för tjänster, forskning mm. Men där den rättsliga grunden är ett frihandelsavtal. Och det kommer att ta mycket längre tid än två år att förhandla fram i alla sina detaljer.

Samtidigt kräver brittiska näringslivet besked senast i början av nästa år om Storbritannien kommer att vara kvar på EU:s inre marknad efter mars 2019. Annars inleds­ planer för utflyttning av verksam­heter till kontinenten. Medan tyska och franska näringslivsorganisationer uppmanar sina medlemsföretag att förbereda sig för att förhandlingarna kan haverera.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera