Krönika

Hundra år av förmynderi

Alla dessa grava inskränkningar i människors glada festande har inte minskat alkoholismens lidanden.

I år är det 100 år sedan vi svenskar förbjöds köpa rusdrycker i vanliga butiker. Under hela 1910-talet, men särskilt 1917, infördes en mängd alkohol­reglerande lagar. En efter en har de kommit att avskaffas, men detaljistmonopolet består. Systembolagen infördes successivt, det första på 1850-talet i Falun. 1917 beslöts om slutgiltigt övertagande av alla privata aktörer i riket. Små vinhandlare som blandat egna punschsorter och glögger, härtappat bordeauxer och rhenviner och kryddat brännvin fick stänga ner; delikatess­buti­kerna plocka bort sina madeiraflaskor och likörer från hyllorna – och handelsbodarna ersätta starköl med folköl.

En rad andra regleringar infördes också:

Förbud för andra än staten att producera alkohol: Detta ledde bland annat till att tusentals punschsorter blev till blott fyra (en total utarmning av hela den kulturen) och att frukt- och bärvinsbranschen som var på frammarsch fick en dödsstöt.

Förbud att driva partihandel med alkohol, vilket kraftigt fördyrade inköpen och utbudet för restaurangerna.

Starköl förbjöds helt och förblev förbjudet till 1955. Vin såldes endast till de få personer som ansågs behöva det, för att deras samhällsställning så krävde. Den tidiga nykterhetsrörelsen hade sett positivt på öl som alternativ till sprit, men nu var målet ett totalförbud mot alkohol – och för att nå dit var det en fördel om samhället polariserades mellan nykterister och brännvinsdrickare.

Motbok infördes, ett system där män av de högre samhällsklasserna fick köpa 2–3 liter sprit per månad samt mycket vin, medan arbetare bara fick köpa sprit och då i betydligt mindre mängder; ogifta kvinnor fick ytterst små ransoner och gifta kvinnor inget alls.

Alkoholbegränsning infördes på krogen. För varje måltid fick man köpa två stora snapsar och en avec. De som inte hade motbok gick därför från krog till krog och beställde billigaste rätten för att få sitt rus. Spritpoliser spionerade överallt; ingen vågade skratta eller prata högt. »En bedrövelsens period för alla bättre restauranger och ambitiösa krögare«, för att citera Tore Wretman.

Nykterhetsnämnder infördes, som bestod av frivilliga nykterister som hade rätt att förhöra vanliga medborgare, leta flaskor i deras hem, tvångsomhänderta folk och på alla sätt agera som en hemlig polis i kampen mot folk som tog sig ett glas.

Utskänkning på allmän plats förbjöds. Urgamla traditioner som glöggdrickande på julmarknader, att stockholmarna köpte färsköl av gummor på Djurgården den 1 maj, att starköl serverades på årliga marknader och bondauktioner upphörde. Än i dag serveras turister som tror sig köpa den anrika svenska glöggen på julmarknader en sliskig, upphettad saft.

Om alla dessa grava inskränkningar i människors liv och glada festande kraftigt minskat alkoholismen och dess fruktansvärda lidanden hade det kunnat vara försvarligt. Men det var i mitten av 1800-talet superiet var som värst i Sverige. På 1910-talet drack man inte mer än vi gör i dag, och alla lagarna som först infördes i början av 1900-talet och sedan fasades ut under andra halvan av seklet hade ingen nämnvärd påverkan på alkoholens baksidor. Gårdsförsäljning och möjligheten att åter få dricka glögg ur marknadsstånd skulle knappast heller öka alkohol­ismen.

Låt därför 100-årsminnet få oss att fundera över hur mycket politiker egentligen bör få styra männi­skors privatliv. I dag efterfrågar allt fler extremgrupper starka ledare. Vad vår alkohollagshistoria visar är att vi tvärtom behöver en konstitution som kraftigt begränsar statens inflytande över den enskilda människan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera