Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Krishärdar på alla teaterscener

I stället för premiärer – stamspolning. Dramaten och Stadsteatern stänger samtidigt för renovering.

En fullsatt salong på Dramatens stora scen följer kung Oidipus, som har hört, och som pekats ut, men ser han? För den som ser – har han fått veta – ska få se. Och den som inte vill se, kommer aldrig att begripa­. Att få upp ögonen för de egna misstagen är outhärdligt smärtsamt. Oidipus är modig, skoningslöst skådar han rakt in i sanningen, men därmed får det vara nog. Med sin fru Ioskastes guldpinne sticker han ut sina ögon. Hans dotter Antigone bär honom på sina axlar till en sten där han dör. Nästa generation är dömd att leva med Oidipus smärta.

Kväll efter kväll sedan början av november spelas Sofokles­ stora tragedier »Oidipus« och »Antigone«. Slumpen får pjäserna att bli en rå påminnelse om vad de senaste veckornas skådespelarvittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp handlar om: att se sanningen eller inte vilja se den, och i så fall lämna smärtan vidare. Verkligheten borrar sina klor i nationalscenen vid Nybroplan i Stockholm. Ledningen sitter i krismöten. Vad gör man åt problemet? Hur har excesserna kunnat fortgå så länge? Medierna ringer, skriver, ringer igen. Huset läcker som ett såll. Den 15 november kom beskedet att man ställer in den föreställning som den mest kritiserade skådespelaren skulle spela huvudroll i. En manlig stjärna som, enligt samstämmiga uppgifter, i åratal har trakasserat och skrämt övrig personal, ibland till och med varit våldsam. Han är bara en av många manliga härskare på Dramaten.

En luttrad kvinna i ensemb­len berättar för Fokus:

– Jag har jonglerat så jävla länge med gubbtjuvarna. Det gäller att våga gå intill tigrarna och inte vara rädd. De spårar rädsla direkt. Det handlar förstås om det gamla vanliga föraktet för svaghet.

Ser teaterns ledning det? Eller­ har man som Oidipus valt att inte se? Under veckan som gick höjdes på Dramaten krav på teaterchefen Eirik Stubøs och hela ledningens avgång. Anledningen är att ledningen hävdat att den inte känt till problemen med de våldsamma och sextrakasserande manliga skådespelarna. Flera i personalen menar att ledningens förnekande är en viktig del av problemet.

– Genom att påstå att de inte hade en aning förverkar ledningen sitt förtroende, säger en som är med i produktionen.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har kallat till sig cheferna för Dramaten och Stadsteatern och krävt åtgärder. Är det ett spel för galleriet? I ett reportage i Filter 2010 beskrev Ika Johannesson den tystnadskultur på teatrarna som redan då skyddade »ökända humörstyrda svin« som Mikael Persbrandt, Tommy Berggren, Thorsten Flinck, Örjan Ramberg och Börje Ahlstedt. Bakgrunden den gången var att Persbrandt hastigt sagt upp sig från Dramaten som därmed stod utan sin stjärna. Sådant hade hänt förr, men nu var national­scenen mer utsatt eftersom den arbetarrörelseanknutna Stockholms stadsteaters nya vd Benny Fredriksson skötte den offentliga teatern som ett modernt bolag i näringslivet.

Stadsteatern minskade antalet fastanställda och började med korttidskontrakt. Varje dag kunde skådespelarna se siffror på hur deras föreställning sålde. Dramaten jobbade vidare med en fast ensemble, men Fredriksson lockade stjärnorna till Stadsteatern och en dag presenterade han juvelen i kronan: Mikael Persbrandt. Kraven på att få stopp på de manliga stjärnornas sexuella trakasserier blev aldrig långvariga.

I en doktorsavhandling från Göteborgs Universitet 2014 visade Ulf Nyberg att den offentlig­finansierade teaterns ägare – stat, kommun och landsting – har förändrat villkoren för ledarskapet genom den uttryckliga ekonomiska styrningen. »Bildligt talat kan man säga att teaterledningen leder med ryggen vänd mot verksamheten och blicken riktad mot styrelsen. Genom mer detaljerade krav uppifrån blir ledarskapet mer fokuserat på att gestalta styrelsens vision än sin egen, vilket ger en tydlig politisering av verksamheten.« Pengar sparas genom ändrade anställningsformer. År 1990 fanns inom teatern i hela landet 70 procent fasta tjänster och 30 procent fri­lansande skådespelare. År 2014 hade andelen frilansare ökat till 90 procent.

Nybergs avhandling beskrev hur små drivkrafter en politiskt styrd teater har. Säkraste sättet att nå budgetmålen är publiksuccéer med de älskade manliga svinen. Skådespel­arna med osäkra anställningar vågar inte säga ifrån. Tre år innan höstens teaterupprop #tystnadtagning sa en kvinnlig skådespelare i avhandlingen:

»Teatervärlden utger sig gärna för att vara radikal och jämställd, men alla mina erfarenheter under 35 år inom teatern måste ses i perspektiv av att jag är kvinna. Och därmed också i perspektiv av både utseende och ålder. Och alla trakasserier jag erfarit inom yrket under 35 år (samtliga av sexuell art) är också givetvis en följd av att vara kvinna i vårt yrke.«


Mitt på dagen,
en fredag mitt i november är det knökfullt i salongen på Dramatens lilla scen. Men det är skådespelarna som sitter i pub­liken, tillsammans med dem som jobbar i verkstaden. På scenen föreläser den brittiska genusvetarens Lucy Kerbel. Hela personalen har fått i läxa att läsa hennes bok »All Change Please«, och Kerbel berättar om hur förändringen kan se ut: teatern behöver låta personer med så många erfarenheter som möjligt vara med och fatta beslut. Och det är nödvändigt att leta efter pjäser med intelligenta roller för kvinnor och att tänka nytt om de patriarkala klassikerna.

Det var artistklubben, inte teaterledningen, som i somras tog initiativet till läsecirkeln. Innan #metoo och vittnes­målen om alla övergrepp.

– Vi drev det här själva och startade en läsecirkel. Successiv­t har ledningen visat intresse. Vi som har kommit från Scen­skolan för högst fem-tio år sedan­ har tydligt fokus på de här frågorna. Det fanns i diskussionerna under hela utbildningen, säger Artistklubbens ordförande, skådespelaren Andreas T Olsson, och tillägger att det tyvärr inte betyder att skolan som arbetsmiljö var något underbart föredöme.

I stillhet har cirkeln pågått under en höst som präglats av andra orosmoln. De besparingskrav som legat över teater­chefen Eirik Stubø sedan han tillträdde 2015 har bland annat lett till att ett tjugotal tjänster dragits in. Samtidigt har produktionstakten ökat. Skådespelare som står på scenen på kvällen får finna sig i att repetera andra pjäser på dagtid.

Stubø är omtyckt av många som ser en vänlig teaterchef med konstnärlig integritet, men många skådespelare beskriver den nya produktionstakten som tuff. En Dramaten­skådespelare pekar på att det nya arbetssättet ofta leder till förvirring, man skriver in sina datum med blyerts i kalendern, man upptäcker att man förväntas vara på två scener samtidigt.

– Vi sitter på möten och gissar. Den interna kommunikationen fungerar inte. Skådespelarna behöver veta vad de ska vara med i för repertoar, säger en skådespelare.

– Det är mitt normaltillstånd som de börjar jobba med nu, säger Gerhard Hobers­torfer, på Stockholms stadsteater, där skådespelarna alltsedan Benny Fredriksson tog vid som vd fått finna sig i att arbeta med flera pjäser samtidigt.

– Det är inte så jobbigt, säger Hoberstorfer. De har helt klart jobbat för lite på Dramaten tidigare. Stubø har piskat i gång dem. Det är en romantisk bild att man inte skulle klara av att repa en sak och spela en annan. Däremot kan det vara jobbigt när man lägger ner pjäser snabbt, man hinner inte jobba klart med dem. Pjäserna försvinner innan de hittar sin publik.


Som om inte
de dagsaktuella problemen var nog kryper ännu en skugga allt närmare. Stockholms två stora teaterhus ska genomföra stambyten 2019 och kommer att vara stängda samtidigt. Vad som då ska hända på teatrarna och med teaterlivet i huvudstaden tycks oklart.

Den 20 oktober kom ett mejl, ställt till »Alla på Dramaten«. Ämne: »Viktig information om tågvinds- och stambyte«. Hela Dramaten­huset ska stängas under sju månader 2019. Förutom byte av övermaskineriet ska samtliga stammar för vatten och avlopp åtgärdas. Ett tag fanns hopp om en kortare stängningstid, men ingen vet exakt.

– Jag vet inte vad jag kommer­ att göra när vi stänger, säger Bengt CW Karlsson. Vi har ju två scener öppna, Lilla scenen och Elverket, men behovet av frilansar lär ju minska eftersom Stadsteatern är stängd samtidigt.

På Stadsteatern vet man att man ska ha stängt hela 2019 och att man har tillgång till Turteatern, Riksteatern och Parkteatern. Kanske kan man även samarbeta med de fria grupperna men än så länge är det oklart vad skådespelarna ska syssla med.

– Än så länge vet jag inte vad jag ska göra 2019, säger Gerhard Hoberstorfer. Vi har haft två workshops och ska ha en tredje innan jul. Det lär finnas planer, men inget är konkretiserat än, allt är oklart.

Varje dag ansluter sig fler skådespelare till kampanjen mot sexuella trakasserier. På Dramatens stora scen dundrar applådåskorna. Oidipus har brottats med sin insikt. Han vet vad han gjort, men orkar inte ta konsekvenserna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera