Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En tävlan i utsatthet

Om den legitima identitetskatalogen: De vill inte längre bli utsatta för homofob-fobi och kräver att begreppet slutar användas som nedsättande.

Var kom alla kränkta människor ifrån och vart tog alla arga vägen? Den nya kränktheten brukar uppmärksammas som ett relativt nytt fenomen. Men redan år 2000 undrade jag i LO-tidningen om Sverige höll på att bli en sorts hederskultur då staten retirerat, marknaden expanderat och klansamhällets terminologi därigenom hamnat både i vårt vardagstal och politiska språkbruk. Så när David Eberhardt 2009 undrade detsamma med den vitt spridda och populära förklaringen att världens mest lättkränkta folk överdoserat på välfärdsstaten invände jag i Aftonbladet. För i början av 80-talet när den samhällsformen stod på topp blev inte folk kränkta utan förtryckta, krävde inte respekt utan jämlikhet och stred inte för identitet utan bedrev något som kallades klasskamp. Men i takt med att staten och politikens inflytande avtog och marknaden erövrade alla samhällsområden och även vårt sätt att tänka så började vi känna oss alltmer skymfade i stället för som förr sura, ilskna eller jävligt förbannade.

Precis som i samhällen där klanen utgör det sociala skyddsnätet har vi som individer tvingats agera ställföreträdande politiker. På makronivå förväntas du välja fram kvalitet på skol-, vård-, el- och telemarknaden och på mikroplanet ska du välja identitet, nätverk och community.

Och när själva jaget blev politiskt på alla nivåer, det som kallas­ identitetspolitik, blir vi också så sårbart bräckliga då kritiska åsikter och värderingar automatiskt blir personliga angrepp. I dag har rätten till kränkthet skruvats upp till absurda höjder, huggits i sten som norm och kallas värdegrund.

Men hur tjock är egentligen identitets-och kränkthetskatalogen med tanke på att den kränkte har tolkningsföreträde?

Att utpeka fobiker är en minst sagt överutnyttjad debatteknik men jag har träffat på några riktiga homofober. De menade att homosexuella inte ska utsätts för diskriminering utan så klart tillförsäkras rättigheter. De kunde dock inte låta bli att rysa vid tanken på gaymän och deras aktiviteter. Så låt oss anta att de även hävdar att denna läggning är sådant framträdande medfött drag att det konstituerar deras identitet och därför vill bli erkända som homofober. Och att de i kraft av sin normbrytande identitet bör hyllas för sitt mod, få samhällets stöd i form av bidrag och lokal där de kan träffas och stötta varandra. Homofob-personerna vill inte längre bli utsatta för homofob-fobi och kräver därför att begreppet slutar användas nedsättande och kränkande. Hf-gruppen vill inte förbjuda eller censurera homosexuella uttryck. De kämpar i stället för att deras identitet ska bli representerad exempelvis i populärkulturen utan att framställas som efterblivna machomonster.

Finns det några sakliga invändningar mot ett sådant krav? Och jag undrar hur mycket progressiv politik som kan ut­vinnas ur kränkning, det vill säga känslo­mässig utpressning, som vapen med målet att bekämpa diskriminering, i stället för ekonomiska maktförhållanden.

Jag garvar därför vid tanken på att dagens aktivister och akademiker skulle förflyttas till 1840-talet och hur de då skulle gå till storms mot Friedrich Engels och hans »Den arbetande klassens läge i England«. Engels uttrycker ju rasism gentemot irländare som dessutom har katolsk identitet, alltså är han även kristifobisk. Hans beskrivning av proletärernas fruktansvärda villkor i Manchester bygger också på fördomar och är djupt kränkande; som om alla proletärer lever i uselhet bara för att de är proletärer. Och aktivisterna kontaktar redaktörer och hans pappa med kravet att Engels aldrig mer ska få en rad publicerad, kickas från familjeföretaget och göras arvslös.

Och om Marx besökte vår tid skulle han väl förundras över hur tongivande akademiker, politiker och aktivister har skippat arbetarklassen för att i stället förlita sig på det historiskt sett totalt ideologiskt opålitliga trasproletariatet. Det vill säga dagens flyktinginvandrare som står utanför produktionen. Och folk skulle bli som tokiga och komma springande med värdegrunden i högsta hugg då Marx kränker och svartmålar en utsatt diskriminerad grupp. Det är ju Marxs fördomar som håller dem i underordning bland annat med det nedsättande fascistiska begreppet trasproletariat. Och då orden flykting och arbetare egentligen är synonymer så lanserar postkoloniala akademiker i stället nyordet arbetarfierad. Termen och identiteten uttrycker att villkoren både för invandrare som aldrig kommer att få jobb och för alla som har jobb förklaras av Marxs kränkande normblick. Lösningen heter förstås representation. Och Marx formulerar då de bevingade orden att de som filosofer varken kan förklara eller förändra världen endast mångfaldskvotera den.

Läs mer av Ann Charlott Altstadt

Vit man vänsterns enda fiende

Sluta tokhajpa Nya Tider

Moral i stället för ideologi

 

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera