Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Moral i stället för ideologi

En vanlig dag på sociala medier. Rasist- och fascistanklagelserna duggar tätt. På en antirasistsida med tiotusentals följare hängs exempelvis en person ut med namn och bild, anklagad för att sprida grova rasistmyter. Men i stället för att sticka hål på det som antas vara myter så punkteras i stället en persons rykte.

Och det var väl bara författaren Lena Anderssons finkulturella status som hindrade att drevet mobiliserades efter DN-ledarkolumnen om tolerans som skällsord. Eller underrättades chefredaktör Wolodarski om att hon bör befrias från sitt uppdrag?

Andersson invände mot att tolerans inför exempelvis nazisters demokratiska rätt att demonstrera i dag ses som liktydigt med normalisering och legitimering av nazism som ideologi. Till tonerna av Pavlovs klocka högg hundarna därefter Andersson, i enlighet med den nya ordning hon beskrivit, anklagad just för att ha normaliserat nazism, fascism och rasism.

Och de finns överallt. Din granne, tjejen i mataffären, din mamma, hennes moster och till och med du själv kan helt ovetandes vara en sådan. Men hur kan Sverige plötsligt vara fullsmockat av rasister, fascister och dess normalisatörer?

Enligt den ökände historiejournalisten Henrik Arnstad nådde Sverige 2014 nivå sex av tio på hans fascistindex. Vi befinner oss alltså i höjd med Tyskland vid tiden kring Machtübernahme och därmed bör det också krylla av brunskjortor i varje hörn av samhällskroppen.

Men jag tror svaret i stället hittas i Arnstads med flera eget hängivna engagemang för ett brunare Sverige. Folksångaren Woody Guthrie hade som bekant en gitarr med påskriften att den dödade fascister. I dag har de så kallade antirasisterna ett instrument som kallas åsiktskorridor, som tvärtom inte bara sprider rädsla, självcensur och konformitet utan fullkomligt massproducerar rasister och fascister.

Min värsta oro det senaste decenniet är att SD ska bli största parti triumfatoriskt ridande på vänsterns och antirasisternas genomusla kontraproduktiva kampstrategi. För åsiktskorridoren är förvisso värdelös som politiskt vapen men så effektiv att det räcker att påstå att den existerar för att du ska nekas tillträde.

Dess väktare brukar halmgubba argumentet att du visst får säga och tycka vad du vill, vilket bevisas av att folk uppenbarligen gör så. Men korridorerna, en för varje debattområde, kan förstås inte stoppa det oönskade. Vad som händer inuti just denna åsiktskorridor är i stället att fakta, åsikter och personer rasist- och fasciststämplas. Och därmed riskerar du kostsam social ekonomisk utestängning och bestraffning.

Jag antar dock att många väktare har gott uppsåt. När Expressens ledarskribent Marteus 2015 gjorde avbön som korridorarbetare var förklaringen så klart att hon inte ville gynna SD. Men den strategin har inte bara lett till att jag och så många fler oavsett politisk färg brunsmetats. Sverigedemokraterna har också växt så det gör ont på grund av antirasisternas och vänsterns jättelika ödesdigra historiska misstag – att hjälpa partiet att SD/brunstämpla så många av de fakta och frågor som engagerar och upprör människor i stället för att formulera röda lösningar och svar.

Och vi har bevittnat dessa alltmer repetitivt tröttsamma politiska skådeprocesser förut. På 1970-talet var du revisionistlakej, högeravvikare eller klassförrädare. Men i takt med att scenen har blivit oändligt större har politiken krympts till en sorts privatmoral. Oliktänkare både från vänster och höger är nu fobiker inför olika minoritetsgrupper, men framför allt – de har felaktig människosyn. En anklagelse som aldrig någonsin känts så kuslig. Kanske för att misstänkliggörandet tycks ha ersatt eller övertrumfat faktaargumentation.

Det verkar till och med vara så att fakta och siffror i sig kan betraktas som bevis på taskig människosyn, det vill säga rasism och fascism. Och hur kan du någonsin bevisa att ditt innersta och dina motiv inte är ont och omänskligt, med mindre än att du ändrar den åsikt som påstås vara effekten av din människosyn?

Men antirasisterna har varken förmått uppfostra eller skrämma folk till att tänka och tycka rätt. De har i stället genom vida ständigt expanderande definitioner och en avsmalnande åsiktskorridor inte bara polariserat politiken utan paradoxalt nog också lyckats normalisera och legitimera vad de kallar rasism och fascism till vardagsåsikter.

Och innan jag ännu en än gång brunstämplas ber jag alla, oavsett politisk färg, att kontemplera den djupa visdom som kan utvinnas ur detta klassiska blogginlägg hämtat från Tumblr: »The reading comprehension and overall common sense on this website is piss poor« och så svaret »How dare you say we piss on the poor?«

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera