Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

50-års-krisen

Både de som romantiserar och de som skäms för sin egen delaktighet i 68-vänstern, är överspända. Frågan borde vara: Vad är det som får vänstern att åter förlora sig i det puritanska, pompösa och sura?

Det har blivit dags att fira 50-årsminnet av studentrevolten. Året är nu 2018: attentatens och jubelfesternas tidevarv, för att citera August Strindberg.

Många av mina vänsterbekanta från 1968 har efteråt vittnat om att de verkligen trodde att det skulle bli väpnad revolution i Sverige. Jag blir uppriktigt förvånad. De gick inte att ta på allvar. Dessa medelklassbarn och akademikerungdomar, som inte kunde skilja på fram- och bakdelen på en kpist.

Många av 68-orna var väl pålästa i marxistisk teori. Bekymret var att locka med sig arbetarklassen, det var ju från den allting skulle utgå. Men den överväldigande majoriteten av vanliga knegare ville inte alls vara med. De tyckte det var rätt okej i Sverige. De insåg med andra ord inte sitt eget bästa.

Fast så kunde man ju inte säga om den idoliserade arbetarklassen, det lät överlägset och arrogant och stämde inte med handboken. Jag minns långa diskussioner om detta. En del ville lösa det med att säga att arbetarklassen förvisso var förtryckt, men omedveten om det. Själv tyckte jag att det lät ännu mer mästrande.

Mina vänsterbekanta gillade inte vad jag sa. Jag blev kallad »vänstersosse«. Det hade de i och för sig rätt i, men det var ett fruktansvärt skällsord bland många bokstavstrogna vid den här tiden.

För nutida betraktare kan det vara svårt att förstå skillnaden mellan de dåtida vänstergrupperna: VPK, APK, KPML(r), SKP, SP – för att bara nämna några. Jag uppträdde i valrörelserna för Socialdemokraterna och VPK. Inget av de partierna försökte någonsin styra mig eller lägga sig i vad jag skulle sjunga. Men när vi var på västkusten kom det häcklare från KPML(r) och störde mötena. Jag tyckte det var ett brott mot yttrandefriheten och anlade moteld i min nidvisa:

…   Revolution är ingen tebjudning
sa Mao som var vis och begrep.
Och det förstår också R-arna,
de tror den är ett kafferep.

För det blev jag hotad med stryk om jag kom till Göteborg. Det var ju inget att bry sig om, men den närmaste tiden efteråt tittade jag mig faktiskt försiktigt omkring när jag kom till Göteborgs centralstation. Fast till skillnad från SKP fanns det faktiskt en del vanliga arbetare som stödde KPML(r). Samt förstås skådespelaren Sven Wollter och min trubadurkollega Fred Åkerström.

Fred blev kring 1968 plötsligt politiskt medveten och gick med i KPML(r). Han skaffade en eldröd manchesterkostym, anlade ett marxistiskt helskägg och försökte prata göteborgska. Jag kan än i dag höra hans röst när han gick på om revolutionen och hur de som sa emot honom skulle hängas i lyktstolparna   …

***

Kårhusockupationen i Stockholm leddes främst av SKP:are. De var inspirerade av studentrevolterna i Paris och i Polen. SKP var ett marxist-leninistiskt parti som många av mina bekanta tillhörde. Från början gällde protesterna den styrda studiegång som regeringen ville införa. Studenterna menade att de skulle tvingas anpassa sig till företagens, det vill säga kapitalismens, behov av rätt utbildade anställda. Jag sympatiserade med kritiken, fast i dag skulle man nog kalla det ett välfärdsproblem. Och de vanliga knegarna tyckte studenterna var snorungar som ville fortsätta att glida runt på studiefrihetens räkmacka.

Det här visste Olof Palme när han kom på besök till studentkåren för att debattera med ockupanterna. Han visste också att det var en minoritet av studenterna som stödde ockupationen. 60–70-talen beskrivs ofta som vänsterns stora tid, men majoriteten av studenterna röstade borgerligt, då som nu. Fast det var vänstern som hördes. De hade, som man säger, problemformuleringsprivilegiet.

SKP:arna hade problem med arbetarklassen, på sina valsedlar hade de svårt att få med några vanliga knegare. En student som sommarjobbat och delat ut post, blev brevbärare på valsedeln. Men SKP:arna var kreativa och driftiga. Det var de kretsarna som startade tidningen Fib-kulturfront 1972, till försvar för yttrande- och tryckfrihet. Förväntningarna var stora och uppslutningen blev massiv. Äntligen en progressiv veckotidning!

Bland stödprenumeranterna fanns massor av kulturpersoner, författare, artister och konstnärer. Tidningen ville vara en frihetlig röst i tiden, men som så ofta inom vänstern blev den snart censurbenägen och bigott åsiktsstyrd.

Illustratören Jan Lööf, som ritade en serie i Fib, tillät sig skoja om de ständiga grälen mellan de olika vänsterfraktionerna. För det blev han åthutad och valde att sluta på tidningen. Konformismen bredde ut sig. Hasse Alfredson avslutade sin prenumeration i ett öppet brev där han – apropå tidningens omslag – skrev att hans »behov av linoleumtryck med skurhinkar och traktorer sedan länge var mättat.«

***

Författaren Karl Vennberg skrev några berömda rader om att vänsterns överlevnad berodde på hur den hanterade sin besvikelse. Det gick väl sådär. Mina vänsterbekanta från den tiden har ofta hanterat det på två helt olika sätt. Antingen nostalgiskt romantiserande, som någon sorts sista natten med gänget. Eller tvärtom: de som med avsky ser tillbaka på sina vänsterförvillelser. Som den i dag mörkblå journalisten Göran Skytte. Jag tycker båda förhållningssätten är överspända.

Göran Skytte var på den tiden också musiker. Han spelade med Mikael Wiehe i proggbandet Kabaréorkestern, de kompade mig på en av mina plattor. Göran Skytte och jag hade mejlkontakt för några år sedan. Han skrev lite försmädligt: »Finn, du var visst mycket insyltad i vänstern  …« I mitt svar påminde jag honom om när vi efter sista inspelningsdagen i Malmö skulle gå ut och äta middag. En i bandet, Frans Sjöström, hade satt på sig slips. De andra blev upprörda av denna borgerliga symbol, det här måste bandet ha ett möte om!

Jag försökte säga att det inte var så viktigt om man hade slips eller inte, kunde vi inte bara gå och äta? Icke. Mötet om Frans Sjöströms slips drog ut på tiden, timmarna gick. Till slut gick jag ut och åt ensam. Jag avslutade mitt mejl till Göran med att citera Oscar Wilde: »Felet med socialismen är att den tar för långa kvällar.«

Efter det hörde han inte av sig mer.

När vårt lilla skivbolag YTF(Yrkestrubadurernas förening) skulle distribuera våra skivor via det vänsterprogressiva Samdistribution, fick vi problem. Två av våra plattor ville de inte ha med. Den ena var »Svenska folkets supvisor« med Bengt Sändh och Rune Andersson.Vi försökte säga att gamla supvisor var ju verkligen folkets kultur, men fick till svar att om arbetarklassen berusade sig, så kunde den inte göra revolution. Den andra plattan var sjömansvisor med Anders Börje.

Men sjömän är väl en del av det arbetande folket, argumenterade vi. Ja, men texten till sången »I hamnen låg briggen och speglade riggen« var skriven av prins Wilhelm, och han tillhörde ju överklassen  …

Eftersom vi vägrade att censurera vår katalog, blev det ingen distribution.

De här bagatellartade händelserna har ändå en svårslagen symbolik. Eller komik. Historien som upprepar sig som fars.

Jag fick med åren allt svårare för intoleransen inom vänstern, den humorlösa, pompösa, puritanska attityden. Jag ställde upp på flera gratiskonserter för att stödja FiB kulturfront. Bland alla tusentals konserter jag gjort var det i särklass den suraste publiken jag någonsin haft. Jag har ofta grubblat på varför. Jag sympatiserade ju med mycket av deras värderingar. Frihet, jämlikhet, broder – systerskap och annat.

Ja, absolut. Men inget att skämta om.

68-vänstern hänvisade ofta till källorna: Marx skrifter. Men där fanns ett stort frihetsproblem. Innan det klasslösa samhället kunde fullbordas skulle proletariatets diktatur råda. Det var svårsmält för den svenska vänstern. Eller: det var kanske nödvändigt i Sovjet och öststaterna och i Maos Kina. Men när det gällde Sverige låtsades man inte om det. Proletariatets diktatur var elefanten i rummet.

Min far, författaren Tore Zetterholm, var en sorts vänsterliberal, han hade rest i Kina och var imponerad av Mao på många sätt, men inte okritisk. I en artikel ställde han frågan:Om den svenska vänstern ville omvandla Sverige i marxistisk riktning, varför nämnde de aldrig proletariatets diktatur, det var ju en central del av Marx teorier?

Han fick ett snorkigt svar från Jan Myrdal. Pappa skrev ett argt brev till Jan: »Du har alltid varit en stor skit«, avslutade han. Men på gamla dar försonades de på ett författarmöte.

Pappa var dramatiker. Pjäsen »Medlaren« handlade om en FN-medlare i Palestinakonflikten. Medlaren tillfångatas av terrorister, i ett tält försöker han argumentera med dem, i slutet avrättas han. Poängen är att man aldrig får veta om det är palestinska eller sionistiska terrorister han haft att göra med. Västerländskt samförstånd ställs mot fanatisk övertygelse.

Det är en olöslig konflikt, som i ett antikt drama. Pjäsen skulle sättas upp på Göteborgs stadsteater i skiftet mellan 60- och 70-tal. Vid den här tiden dominerades teatern av vänsterskådespelare. De krävde att slutet skulle skrivas om, så att det var sionisterna som mördade medlaren. Pappa vägrade, hela poängen med dramat var ju just att man inte fick veta. Så pjäsen lades ner.

»Skådespelar- och regissörsdiktatur«, sa min far dystert.

***

Varför har vänsterns storslagna frihetsambitioner så ofta utmynnat i intolerans och förtryck? Det enkla svaret är att alla utopier ända sedan Platons haft det inbyggt sig. Det perfekta idealsamhället måste vara centralstyrt. Om folk inte håller sig där de ska, bygger vi en mur  …

Revolutionen äter sina barn.

I det lite längre svaret måste man definiera vad man menar med frihet. Det är ett minst sagt luddigt begrepp. I en berömd essä skiljer filosofen Isaiah Berlin på vad han kallar negativ och positiv frihet, eller frihet från och frihet till. Negativ frihet är frihet från tvång, inskränkningar och lagar. Men draget till sin spets blir det bara den starkares rätt.

»Det är frihet för både fattiga och rika att sova under broarna i Paris«, som det gamla talesättet lyder. Det blir extremliberalernas frihet.

Den positiva friheten innebär att man genom lagar, styrningar och inskränkningar ger alla människor lika möjligheter. Det är vänsterns frihetsbegrepp. Men i sin extremform blir det inte heller så bra.

Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser, sägs det.

Man kan i dag le åt 70-talsvänsterns svärmande för arbetarklassen. Och även om vänstern splittrades upp i ett otal bokstavskombinationer, fanns det något storslaget med den ursprungliga tanken: drömmen om en stor kollektiv rörelse. Jämförd med dagens självupptagna identitetspolitiska sekterism försökte 68:orna i alla fall lyfta blicken från den egna armhålan.

Så här skrev Linda Nordlund i Expressen i februari i år: »Tidigare var det klasskampen som måste gå först. Sedan har det blivit antirasismen, transaktivismen, funktionsvariationsanpassningen och postkoloniala maktstrukturers rivande. Det kallas för intersektionalitet. Vänstern brukar vara de första att peka ut hur olika intressen står mot varandra i samhället. Det är deras affärsidé. Ändå är man blind för att olika rörelser kan ha olika mål.«

I en kolumn i DN i februari var Lena Anderssoninne på liknande tankar under rubriken: »Tillvaron monteras inte ihop efter eget behag, saker hänger ihop«.

Kampen mellan liberalismen och vänstern handlar i dag mycket om vad man får säga och inte. Det är sorgligt hur vänstern, som alltid talat om frihet, alltmer kommit att förknippas med intolerans och åsiktscensur.

Nu gäller det inte bara vänstern. I sin bok »The people vs. democracy« skriver Yascha Mounk hur tilltron till demokratiskt styre i västvärlden minskar. Bland dem som är födda på 1930-talet anser 71 procent att det är viktigt att leva i en demokrati. Bland de som är födda på 80-talet är det bara 29 procent som tycker det är viktigt.

Är det så enkelt att det bara är pendeln som svänger? »Många människor älskar att klä sig i korsett« sa min gamla morfar. Orkar vi inte med frihet? Frihet är ångest, menar existentialisterna. I Sartres teaterpjäs »Inför lyckta dörrar« är personerna instängda i ett rum som i en sorts helvete. I slutet av pjäsen bankar någon av dem desperat på den låsta dörren. Plötsligt öppnas den ut mot ett mörkt tomrum. Men ingen vågar ta steget ut  .

Är det över huvud taget meningsfullt att tala om traditionell vänster/höger i dag?

60-talsvänstern förlitade sig på regelboken: Karl Marx teorier från 1800-talet. Men att skruva ihop dem till en nutida katekes är inget lätt företag. Marx skriver ingenting om identitetspolitik, rasism och miljöförstöring.

Och så är det fienden. Alla politiska rörelser kräver en fiende. På 60-talet var vänsterns huvudfiende den kapitalistiske utsugaren, gärna i gestalt av en fetlagd direktör. Honom kunde socialisterna minsann eliminera. I dag är det svårare. Huvudfienden beskrivs ofta som en vit, medelålders, heterosexuell man. Hudfärg, ålder, sexuell läggning och kön är inte lika lätt att politiskt korrigera.

I våras rasade en debatt bland feminister, initierad av Kajsa Ekis Ekman som menade att den identitetspolitiska debatten om kön missgynnar feminismen och kvinnorna. Hon fick kraftigt mothugg av bland andra transaktivister. Ekis Ekmans föreläsning i kvinnoorganisationen ROX ställdes in med kort varsel. »Föreläsningen skulle skapa oro«, meddelade ROX.

Halsstarrigt tunnelseende har alltid varit en av vänsterns grundläggande svagheter. I dagens mediemångfald borde väl toleransen öka, kan man tycka. Det vet vi att den inte gör. I stället breder ofördragsamheten och lättkränktheten ut sig. Man ropar efter censur på nätet. Ingen ska behöva höra sådant som man ogillar, då håller man för öronen. På amerikanska universitet vägrar studenterna att lyssna på sådant som är emot deras övertygelse.

Kanske är valmöjligheterna i dag helt enkelt för många, inte bara när det gäller telefonabonnemang, nätkasinon och elavtal, utan också bland ideologier och rörelser. Grundtanken med vänstern är ju ändå någon sorts kollektiv rörelse och enhetsfront. Men med den superindividualistiska identitetspolitiken och intersektionalitetens offertävlande blir vi alltmer till solitärer och smågruppsegoister. I dagens gigantiska varuhus av åsikter är det inte lätt att hitta det du söker. Varken till vänster eller till höger. Eller ens bland dina appar. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera