Kaos bor granne med SD

Förvirringen var stor i fullmäktigesalen i Rådhuset i Gävle den 23 november 2015. När budgeten för 2016 skulle tas röstade plötsligt Sverigedemokraterna med allianspartierna. 

Alliansens företrädare samlades till fika i pausen efteråt, både lite upprymda och förvirrade – vad skulle hända nu? Då kom någon in och berättade att Socialdemokraterna just höll presskonferens och berättade att de hoppade av styret efter att ha suttit vid makten i nära 97 år. 

Efteråt kom det att betecknas som »Gävlemodellen«, att de borgerliga partierna skulle ha sökt samarbete med Sverigedemokraterna för att ta över. Men det är bara nys, dementerar Alliansen, delvis också Socialdemokraterna.

– Det Sverigedemokraterna gör är att ständigt spela kaoskortet, säger Helene Åkerlind (L), vice ordförande i kommunstyrelsen.

Historien ger henne rätt, skulle man kunna säga. För inför 2018 såg SD till att staden fick en rödgrön budget. Alliansen styr i år med oppositionens budget. Inför rambeslutet 2019 såg det ut att upprepas. Men SD lade ner sina röster – då gjorde plötsligt Vänsterpartiet samma sak i den avgörande omröstningen.

Kaos alltså. Fast Richard Carlsson, SD:s gruppledare, framhåller att de uppnått en sak:

– Kostnaderna för de ensamkommande får inte överstiga vad vi får i statsbidrag. Det fick vi igenom. 

Den politiska nutidshistorien i Gävle ger anledning till två spaningar. Dels lär den senaste mandatperioden oss en hel del om vad som kan hända i politiken på riksplanet i höst, dels illustrerar den Socialdemokraternas långsiktiga nedgång.

Socialdemokraterna har alltså styrt Gävle i nästan 97 år, sedan 1919. Visserligen hade S stöd av Vänsterpartiet från 1998, och styrde ihop med V och Miljöpartiet sedan 2006. Men länge var Gävle en testkommun för S, och här gick man gärna ett steg längre och testade lokala modeller för hur »rörelsen« skulle kunna behålla kontrollen av medborgarna.

När jag bodde i staden på 70-talet drev Unga Örnar de flesta fritidsgårdarna; där det bodde S-väljare satt Arbetarbladets lappar på postlådorna, kulturarran-gemangen hölls ofta på Folkets hus med kommunalt stöd och den verkliga makten fanns i form av en informell beredning runt ett stort bord på Domusrestaurangen där kommunalråden och andra makthavare för det mesta lunchade. Och handlade det inte om politiken handlade det om hur det gick för hockeylaget Brynäs. Oftast gick det bra, och S hade makten där också.

En rundtur nu visar ett Folkets hus som gick i konkurs 2011, och som nu har en privat ägare. S-organisationerna, arbetarekommunen och facken har flyttat ut och ersatts av ett IT-företag. Arbetarbladet såldes till liberala Mittmedia 2012 och pengarna har bland annat bekostat arbetarekommunens valombudsman i år. Folkets Park har blivit Estraden, som tycks specialisera sig på bröllop. Domus har blivit gallerian Nian. Och den politiska makten tappade – eller gav S bort – de den där dagen i november 2015.

Anrikt S-fäste en försiktig stämpel på Gävle. Hit kom Hjalmar Branting den 24 november 1886 och höll sitt »Gävletal« om att arbetarna skulle ansluta sig till socialdemokratin för att bli »klassamhällets banemän och jämlikhetssamhällets grundläggare«. Han höll talet på Gefle Arbetareklubb, de runt 600 åhörarna hade betalat 15 öre i inträde. Två och ett halvt år senare kunde de och andra föreningar i landet bilda det socialdemokratiska partiet. Där Branting höll tal har Arbetsförmedlingen typiskt nog sina lokaler i dag.

Makten tog socialdemokraterna 1919 och behöll den i nästan 100 år. Men när började nedgången?

I valet 1998 kom ett rejält ras, partiet tappade tio mandat i fullmäktige. Det föregicks av en präktig skandal där tre S-kommunalråd tvingats avgå efter att ha nyttjat kommunens kort för omfattande spritnotor på tre olika ställen utomlands med lättklädda damer. Historien avslöjades ungefär samtidigt som den kommunala skandalen i Motala.

Arbetarekommunens ombudsman då var Helene Åkerlind som tillsammans med det enda kvarvarande S-kommunalrådet, också en kvinna, Eva Gillström, fick i uppgift att försvara partiet.

– De skickade fram mig, en 25-årig tjej, för att säga att det var förkastligt att gå på porrklubb på kommunens bekostnad. Men vi rensade hårt bland de förtroendevalda, och bytte på i stort sett alla ordförandeposter. In kom framför allt unga kvinnor, men de tröttnade ganska fort, säger hon.

Själv lämnade hon partiet efter en strid om en kommunalrådspost 2002, men gick efter några år med i Liberalerna. I dag är hon deras kommunalråd. Under några år på 90-talet var hon politisk sakkunnig hos Ylva Johansson, då skolminister.

– Göran Persson var departementschef, och hans ledarstil var den som användes också i Gävle. Det var ett ledarskap som färgade av sig, med märkliga kommentarer och attityder till kvinnor. 

Men hon tycker också att hennes gamla parti gått allt längre åt vänster. En fråga där det kommer till uttryck är synen på vinster i välfärden, menar hon. 

– Då, på 90-talet, tog vi in entreprenörer i äldreomsorgen för att få en jämförelse med de kommunala. Men nu under alliansåren har bara ett nytt privat äldreboende öppnats och en mindre privatskola. De stora privatiseringarna skedde under S-styret.

– Socialdemokraterna har gått åt vänster och gör det som en tydlig beställning från LO. De frågar LO först. Då var facken SAP:s barn, nu är de partiets föräldrar, säger Helene Åkerlind. 

När de gått tillbaka och tittat på omröstningarna och Sverigedemokraternas ställningstaganden har SD stött sittande styre i runt 60 procent av omröstningarna, oavsett om alliansen eller de rödgröna suttit vid makten.

– Ofta går det att hitta majoriteter ändå i kommunala sammanhang, men i budgetbehandlingen går inte det. Och det finns två partier som vi liberaler sagt att vi inte kan samarbeta med: SD och V. 

På gågatan står Elin Lundgren (S) och pratar med förbipasserande om det kommande valet. Hon är arbetarekommunens ordförande och riksdagsledamot och sitter i fullmäktige. 

Ett långvarigt problem för Gävle har varit en låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet. Flera stora industrinedläggningar, som Läkerol (Ahlgrens), Ericsson och pappersbruket i Norrsundet, har satt sina spår. 

– Och det är ju inte vi som bestämmer över vad som ska tillverkas här. Det politiska engagemanget är heller inte som förr, det finns ett engagemang, men det ser annorlunda ut i dag, säger hon. 

– Det finns en rädsla att knyta upp sig mot ett parti, tveksamheten inför att »köpa« hela paketet som medlem är större.

Men hur har invånarna märkt av att S-styret upphört? När Alliansen tog över trodde statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, själv från kommunen, att det inte skulle bli så stor skillnad. »Möjligen stryks någon skridskobana«, sa han till Gefle Dagblad. Och när Alliansen oförberedda skulle ta över sa dåvarande ordföranden (M) i kommunstyrelsen att det skulle märkas genom renare gator och nymålade papperskorgar.

Fast Elin Lundgren har ett närmare exempel att ta till:

– Mitt hus på Brynäs har sålts. De tillhörde kommunala Gavlegårdarna men såldes till Heimstaden. Det hade inte skett med oss i styret.

Men det var väl rödgröna styret som 2015 sålde 727 kommunala bostäder?

– Jo, men det var för att få in pengar för att rusta upp i det övriga beståndet, invänder Elin Lundgren. Och det är vår budget som styr i år, med till exempel satsningar på fler fältassistenter. Jag vet inte vad Alliansen vill göra med Gävle. De vill ha fler närpolisstationer, säger de, men det styr inte kommunen över.

När andra större kommuner, som Örebro, Västerås, Norrköping och Linköping, hittat fram till blocköverskridande styren blev det inte aktuellt i Gävle trots långa förhandlingar.

– Vi är inte emot en mittenlösning, men blocköverskridande styren bygger mycket på rätt personkemi. 

Samarbetar Alliansen i Gävle med SD?

– Nej, inte formaliserat, men vi ser kontakter i nämnderna och så. Centerpartiet står stadigt i frågan, men i Moderaterna tycks det finnas olika falanger i synen på samarbete med SD. Men SD verkar mest intresserat av att skapa röra. 

I senaste valet 2014 röstade 30 procent av väljarna på S.

– Kan vi få det i valet vore det fantastiskt, men rikstrenden tyder ju på att vi blir mindre efter valet. 

Internt i Socialdemokraterna nationellt är man också i otakt. I stället för valvinnare blev vårens S-utspel om migrationspolitiken och lag och ordning snarast motsatsen. Elin Lundgren tillhör de som kritiserat S-strategin.

– För många socialdemokrater i Gävle är det oerhört jobbigt. En del av åtgärderna i migrationspolitiken kan ha varit nödvändiga, men det är retoriken, hur man uttryckt sig, som inte kommit ut bra.

– Vi har några medlemmar som lämnat partiet under våren och några redan under 2015. Det är folk vi hade behövt. Och det är mycket interna samtal om vart vi är på väg. Vi tycker familjeåterföreningar och permanenta uppehållstillstånd gynnar integrationen. Och hanteringen av de ensamkommande har varit under all kritik.

Och på valsedeln till fullmäktige finns namn som redan bestämt sig för att lämna politiken, beroende på Socialdemokraternas framtoning på riksnivån. Kritiken har hon själv framfört i S-riksdagsgruppen, säger hon.

Men möjligheterna att påverka i en valrörelse har också krympt, menar hon.

– I valet 2006 handlade det om att få in debattartiklar, i dag påverkar man inte genom det. Dörrknackningar kan vi styra, vi ska genomföra 15 000 samtal. Men i sociala media sprids myter som är hopplösa att stoppa, och det är svårt att ens föra ett samtal. Det är mer svårmanövrerat i dag.

Strax intill står Richard Carlsson i SD-tältet. Han är betydligt mer hoppfull om valutgången.

– Vi känns riktigt starka, och har många besökare. Nu kommer vi och vår politik att göra skillnad, säger han.

Har ni gjort skillnad i Gävle då?

– Vi har en vågmästarroll och har kunnat påverka genom att stödja ena eller andra blocket eller lägga ner våra röster. Och vi ser att de anpassat sig.

Samarbetar ni med några?

– Nej, det har inte varit samarbeten, tvärtom. Vi kan tänka oss att samarbeta med alla. När Anna Kinberg Batra öppnade för samtal mellan moderater och SD bjöd jag in kommunstyrelsens dåvarande ordförande (M) till samtal. Men hon var inte intresserad, sa hon. Men vi fick igenom besparingen på de ensamkommande på 45 miljoner, säger Richard Carlsson.

Han räknar med att de i valet får ett resultat över 20 procent i kommunen. Men att blocken består och att de får en ännu tydligare vågmästarroll. 

Största privata arbetsgivaren i Gävle är Billerud Korsnäs, med runt 700 anställda på pappersbruket i Bomhus strax utanför Gävle. Största ägare är  österrikiska Frapag sedan Kinnevik sålde för fem år sedan.

– Bruket tar inte in politiker inför valet. Men på måndag kommer Karl-Petter (Thorwaldsson) hit, och en LO-ordförande kan de inte säga nej till, berättar Kjell Olsson, ordförande i Pappers avdelning 3. 

Och det politiska samtalet på arbetsplatsen är inte som det var förr.

– Förr pratade man mer politik hemma och på jobbet. I dag är det mer tyst. Vi fackliga måste visa att politiken spelar en roll. Pappers centralt skickar ut material och vi har gjort vår egen valtidning.

– Men känslan är att vi  alltför mycket har fastnat i en diskussion om SD. Vi skulle mer propagera för det vi är för och vad vi vill, våra frågor. Vi har förlorat på att prata så mycket om SD hela tiden, de är duktiga på att vrida till frågorna och vi fastnar i det, säger han. 

Själv skulle han vilja få mer diskussioner om vad som händer med de utförsäkrade som hamnar mellan stolarna, mellan jobb och Försäkringskassan. Att det skulle finnas individuella planer för varje person i den situationen. Och han vill även lyfta pensionsfrågan.

– De som har tunga jobb i industrin eller vården måste få en möjlighet att gå hem i en rimlig ålder. Många är utslitna redan när de är 60, men i dag pratar man bara om att vi ska jobba till 69–70 års ålder, säger Kjell Olsson.

Men av »det gamla starka röda Gävle«, som han uttrycker det, finns inte så mycket kvar. Kanske var det symboliskt att det var här, i Gasklockorna på Brynäs, som SD firade sina första 30 år som parti.