Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

De är politikens nya fixstjärnor

Personliga vinnare och förlorare när en ny regering ska formas.

Det tog inte många dagar efter talmansvalet innan Sverige fått en ny mediedarling och superstjärna. Här handlar det om mer än 15 minuters berömmelse. Vi talar om en nyss alldeles okänd politiker som har alla förutsättningar att bli folkkär och riktigt känd.

Det är många som tycker att riksdagens nye talman Andreas Norlén (M) är gullig. Med ett lagom fylligt vågigt hår och ett gossaktigt leende fyller han tv-rutan varje kväll och får sitt idolporträtt i de stora tidningarna. Han visar en öppenhet som ingen annan talman hittills, och möter uppskattning i alla läger. Utvecklingen säger en del om dagens medieklimat, och hur fort det går för någon att kliva in i det allmänna medvetandet. På en vecka blev Andreas Norlén en av politikens nya fixstjärnor.

Där lyser han nu tillsammans med en återuppväckt gammal stjärna. Anders Ygeman (S) har fått en andra chans. Efter sin märkliga hantering av skandalen på Transporstyrelsen – med okontrollerad öppenhet mot östeuropeiska datatekniker och en påstådd oförmåga att under ett år hitta ett säkert rum för att informera statsministern om problemen – är Anders Ygeman åter på banan. Han var ju det trygga ankaret i regeringen innan han åkte ut, men nu är han åter den som talar lugnande till befolkningen. Precis som Norlén väcker Ygeman sympatier med sitt uppträdande. Notera särskilt hur eftertänksamt och långsamt han pratar, det väcker lätt respekt. Det intressanta är att medan alla andra partier låter ordföranden tala i regeringsfrågan skickar socialdemokraterna fram Anders Ygeman. Hur ska detta tolkas rent kremnologiskt? Är det en lansering av en ny partiledare eller bara en formell följd av vem som är gruppledare i riksdagen? Hur som helst lyser statsminister Löfven med sin frånvaro, och publiken får hålla till godo med, eller glädjas åt, Anders Ygeman.

Som förhandlingsspel är det intressant. Det innebär att Socialdemokraterna ensamma »sparar på nivåerna«. Medan de andra ledarna tröttas ut redan i förmatchen kan Socialdemokraterna ta in sin tyngsta spelare när det verkligen är dags.

Stefan Löfven fick gott och väl över 25 procent i valet, och kan därmed kontrollera sin egen avgång. Skulle han nu inte bli statsminister kan han inom ett år, med högburet huvud och efter att ha offrat sig på ett tufft uppdrag i sex år, kalla till extrakongress och låta partiet den här gången i god ordning välja en ny ordförande. Det saknas ju inte kandidater. Anders Ygeman är inte den enda, även om han syns mest just nu. Morgan Johansson, Magdalena Andersson och Mikael Damberg kan alla lura i kulisserna. Men det finns också ett annat namn som förvånansvärt nog inte väckt så mycket spekulationer. En som varit både SSU- och ABF-ordförande innan han blev LO-ledare. En erkänt duktig talare och tuff debattör, som inte minst riktat udden mot Sverigedemokraterna. Karl-Petter Thorwaldsson är mer allmänpolitiker än fackföreningsman, ledamot i partiets mäktiga verkställande utskott, samtidigt som han inte är direkt förknippad med den nuvarande regeringen.

Bakom dagens förhandlingar om regeringen står också rent personliga intressen på spel. Jan Björklund är kanske den som har mest att vinna eller förlora för egen del. Hamnar han inte i en regering (vilken sort den nu än blir) lär han ha svårt att behålla posten som partiledare. Han har suttit i 11 år och har genomgått en offentlig partiledarstrid. Liberalerna är visserligen kvar i riksdagen, men valet blev ingen framgång. Snart slipas knivarna om inte Björklund säkrar en ministerpost. Annie Lööf däremot kan kosta på sig mer långsiktiga strategiska överväganden i sitt agerande. För henne står inte allt på spel efter detta val.

Inte heller för KD:s Ebba Bush Thor. Möjligen blev valresultatet en besvikelse för nyvalde ledamoten Lars Adaktusson (KD). Han syntes på valaffischerna på temat att Sverige behöver en ny regering. Han kom hem från det mycket lönsamma uppdraget som EU-parlamentariker och hade det inte gått så bra för Ebba Bush Thor skulle Lars Adaktusson ha kunnat stå beredd att hugga. Nu får han kanske nöja sig med ett sämre betalt och mindre glamoröst uppdrag som vanlig riksdagsledamot.

Som framgår i Fokus denna vecka mullrar det i de gröna leden, och framför allt Gustav Fridolin hamnar i skottgluggen. Men rotationsprincipen gör att han kan bytas ut utan strid eller prestigeförlust. Det finns både vinnare och förlorare i valets efterdyningar.

Läs fler av Erik Fichtelius krönikor här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera