Debatt

Jubla inte för mycket över »Nobelpris i ekonomi«

Det må vara på tiden att en klimatekonom får ekonomipriset men William Nordhaus forskning har hittills inte varit till glädje för miljö- och klimatengagerade, menar konsulten och miljöekonomen Nils Westling.

Samtidigt som FN:s klimatpanel IPCC släppte sin senaste rapport om 1,5 graders global uppvärmning, tillkännagavs att klimatekonomen William Nordhaus tilldelas årets »Nobelpris i ekonomi«. Det kan tyckas som ett perfekt sammanträffande, men till skillnad från de hundratals klimatforskare som arbetat med IPCC:s rapporter har Nordhaus ofta tonat ned behovet av en snabb klimatomställning.

Det må vara på tiden att en klimatekonom får ekonomipriset men det har inte varit till glädje för alla miljö- och klimatengagerade.

Nordhaus var tidigt ute med att diskutera klimatförändringen i en nationalekonomisk kontext. I en forskningsartikel från 1991 i »The Economic Journal« slår han fast att växthusgasernas påverkan på samhällsekonomin beror på tre faktorer:

1) Kostnaden för att minska utsläppen.

2) Samhällskostnaden av klimatförändringen.

3) Diskonteringen, det vill säga räkna in framtida kostnader och nyttor, med ränta eller tillväxt.

Baserat på detta byggde Nordhaus under 90-talet upp en så kallad DICE-modell, där olika klimat- och ekonomiska scenarion samkörs. Att det är dessa tre faktorer som gäller än i dag är okontroversiellt. Men hur man ska uppskatta dem är föremål för debatt.

Första frågan: Hur mycket kostar det att minska utsläppen?

Miljöekonomi utgår från, det i vissa sammanhang kontroversiella påståendet, att vi inte ska göra allt vi kan för miljön och klimatet. Vi bör endast vidta de åtgärder där nyttan är större än kostnaden. Då blir frågan hur man ska beräkna dessa.

De som ogillar klimatåtgärder har historiskt sett drivit tesen att insatserna är för dyra. William Nordhaus själv sa som en kommentar till Nobelpriset att folk kommer att bli förvånade över hur enkelt det är att minska utsläppen av växthusgaser.

Det ska tilläggas att en stor mängd forskning visar att åtgärder mot klimatförändring för med sig en rad ekonomiska vinster, exempelvis bättre luftkvalitet, när fossila bränslen blir utfasade. En allt vanligare användning av DICE-modeller är att lyfta in dessa sidonyttor, vilket radikalt förändrar kalkylerna.

Andra frågan: Hur mycket kostar klimatförändringen?

Frågan om vilka kostnadsuppskattningar för klimatförändringen som är rimligast är svår och mycket polariserande. I en artikel från 2016 bedömde Nordhaus att kostnaden för sex graders global uppvärmning är 8,5 procent av global BNP.

Vi talar här om en situation där stora delar av jorden blir obeboelig för människor. Och förutsättningarna för att odla mat försämras drastiskt. Att det skulle gå att upprätthålla 91,5 procent av den globala produktionen under sådana förutsättningar är minst sagt optimistiskt för framtiden.

Tredje frågan: Hur mycket bryr vi oss om framtiden?

I alla samhällsekonomiska kalkyler används en diskonteringsränta. Detta kan motiveras på flera olika sätt, varav det mest intuitiva är att de flesta nog skulle föredra 100 kronor i handen i dag än 100 kronor om ett år. Med en diskonteringsränta på fem procent är värdet i dag av att få en hundring om ett år är bara omkring 95 kronor.

Detta kan tyckas kortsiktigt, men det är faktiskt rationellt om vi har anledning att tro att vi är rikare om ett år (vilket tillväxt traditionellt sett har gett oss anledning att tro).

När det gäller klimatförändringen finns det dock många, även nationalekonomer, som menar att man måste tänka annorlunda. Dels för att det finns ett etiskt problem i att räkna av framtida generationers välfärd: det är måhända så att jag föredrar att ha det bra i dag framför att någon annan ska ha det bra i framtiden, men har jag rätt att agera i enlighet med den åsikten?

En annan invändning är att även om jag kanske värderar 100 kronor i dag högre än 100 kronor nästa år så måste jag inte nödvändigtvis känna likadant om en hundring år 2030, jämfört med samma summa år 2031. Jag kanske kan känna mig trygg med att jag kommer vara rikare nästa år än jag är idag, men jag känner mig faktiskt inte trygg alls med hur rika mina barn kommer vara år 2050. Därför bör vi vara försiktiga med att diskontera likadant långt fram i tiden som vi gör i närtid.

Frågan om hur vi ser på framtidens kalkyl är snarare etisk än teknisk. Något av det roligare man kan läsa om William Nordhaus är hans offentliga uppgörelser med Nicholas Stern, i samband med att den sistnämndes stora rapport om klimatförändringens ekonomi år 2006. Stern använde en relativt låg ränta, med hänvisning till framtidens problematik, vilket Nordhaus kritiserade hårt. Men om du kunde fråga dina framtida barnbarn vad de tycker skulle de förmodligen föredra Stern.

Eftersom modeller ger olika svar beroende på vad som matas in i dem, så är Nordhaus egna resultat inte nödvändigtvis de som bör ligga till grund för klimatpolitiska beslut (eller Nobelpris). Om man har ett intresse för framtida människors välstånd så kan det finnas skäl att bortse från hans resultat, men ändå vara glad att han skapat modeller som andra forskare i dag använder för att visa behovet av en snabb omställning till ett fossilfritt samhälle.

Problemet med dagens klimatsituation är för övrigt inte att forskningen inte uppmanar till åtgärder utan att de som har makt att vidta åtgärder inte lyssnar på forskningen. Om årets ekonomipris kan skänka ökad respekt för forskningsresultaten kring klimatförändringens kostnader så är det tveklöst ett steg i rätt riktning.

Nils Westling 

Miljöekonom på konsultfirman 2050

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera