Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Det våras för exmonarkerna

För nästa generations äkta monarker blir balansgången däremot svår.

I mitten av oktober röstade det katalanska regionparlamentet för republik. Centralmakten i Madrid, i form av den socialistiske premiärministern Pedro Sánchez, förklarade genast att beslutet var ogiltigt. Madrid kommer att använda »de rättsliga åtgärder som står till dess förfogande för att försvara lagligheten, konstitutionen och statens institutioner«.

Det katalanska beslutet överraskade inte. När Felipe VI besökte Barcelona i slutet av februari, för att inviga en mässa, fanns varken den katalanske talmannen eller Barcelonas borgmästare på plats för att hälsa honom välkommen. Separatisterna i Katalonien kan inte glömma Felipes tv-tal till nationen, dagarna efter den ogiltigförklarade folkomröstningen om självständighet den 1 oktober förra året.

De katalanska separatisterna uppvisar »oacceptabel illojalitet«, sade Felipe till de 12,4 miljoner spanjorer som följde talet. De undergräver »harmoni och samexi­stens« på ett sätt som »inte har någon plats i någon demokratisk stat«. Kataloniens regionala regering hade, menade Felipe, »gått utanför lagen och demokratin och har försökt att bryta Spaniens enhet och nationella suveränitet«. Spanjorernas rätt att »bestämma sitt demokratiska liv tillsammans« hotades.

Resultatet av talet blev att den spanske kungen, som bara tre år tidigare besteg tronen i syfte att återupprätta monarkins anseende, hamnade mitt i den oförsonliga dagspolitiken. I stället för att ena landet blev Felipe en del i splittringen av Spanien.

Det paradoxala var att Felipes tal i många avseenden påminde om det som hans far, Juan Carlos, höll inför tv-kameran bakom samma skrivbord den 23 februari 1981. Kung Juan Carlos bar överbefälhavarens uniform, medan Felipe bar kostym, men både far och son förklarade att de inte tänkte låta någon tumma på Spaniens demokratiska konstitution. I Juan Carlos fall var talet riktat till 200 officerare som hade intagit parlamentet och höll ledamöterna gisslan. Resultatet blev att kuppmännen genast gav upp och att Juan Carlos på en eftermiddag gjorde mer för att stärka sin monarki än många regenter kan hoppas åstadkomma under hela sin livstid. Talet blev den främsta symbolen, både inom och utom landet, för att Spanien definitivt lämnat Francoeran och blivit demokratiskt.

Formellt återinförde Francisco Franco den spanska monarkin redan 1947, efter 1931 års andra republik, men i praktiken fanns ingen kung tillbaka på tronen förrän i november 1975, då Franco dog.

När Juan Carlos sex år senare gjorde sitt berömda tv-framträdande hade han redan markerat tydligt att han inte var den efterträdare Franco hade hoppats på. Han hade avsagt sig sin absoluta makt, hävt förbudet för socialist- och kommunistpartier och aktivt stött arbetet med att ta fram en demokratisk konstitution. Men det stora förtroende han byggde upp under den första, formativa perioden som statschef hade 35 år senare börjat skrumpna ihop. Elefantjakter, överdådiga vanor i ett Spanien som drabbats av finanskris och en svärson som ägnade sig åt skumraskaffärer blev för mycket. I juni 2014 abdikerade Juan Carlos till förmån för sin son Felipe, som nu hamnat i kläm mellan den demokratiska konstitutionen och de katalanska självständighetssträvandena.

Det spanska kungahuset är inte det första eller enda i Europa som tvingas kämpa med sin roll och sin relation till folket, men den egyptiske kungen Farouks profetia – snart finns bara fem kungar kvar: Englands kung, spaderkung, klöverkung, hjärterkung och ruterkung – har inte slagit in.

– Det finns inget europeiskt land där monarkin är hotad på allvar, säger Roger Lundgren, chefredaktör på Kungliga Magasinet.

Lundgren har statsvetarstudier i botten, har skrivit flera böcker om kungliga levnadsöden och är Sveriges kanske främste kännare av världens monarkier. Han har själv på plats studerat de öst- och centraleuropeiska länder som varit monarkier och kan där snarare ana den motsatta utvecklingen till den som kung Farouk befarade:

– Flera av kungahusen i exil har fått tillbaka slott och till och med en del officiella uppdrag. Serbiens kronprins Alexander har ett relativt brett stöd för sin önskan att återupprätta en monarki, inom konstitutionella ramar. Och när Rumäniens ex-kung Mikael I dog, i december förra året, gick tiotusentals rumäner ut på gatorna i Bukarest för att ta avsked.

Mikael I, som tvingades abdikera 1947, var påfallande populär i sitt gamla rike. När han uppträdde i det rumänska parlamentet på sin 90-årsdag 2011 fick han stående ovationer. Vid hans död anordnade Rumänien en statsbegravning. Över det gamla kungliga slottet, som nu är konstmuseum, hissades flaggan på halv stång. Flera av Europas regenter, däribland Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia, reste till Bukarest för att delta vid begravningen. En av Bukarests största parker, som under kommunisttiden fick namnet Josef Stalinparken, har nu döpts om till Mikael I:s park.

Populariteten har delvis gått i arv. När Mikael I:s barnbarn, Nicolae, gifte sig i den rumänska staden Sinaia den 30 september i år kom hundratals rumäner dit för att hylla brudparet. Ceremonin visades på storbildsskärm utanför kyrkan och paret åkte till mottagningen i paradvagn. Smolket i bägaren är att Mikael I berövade Nicolae prinstiteln och platsen i successionsordningen några år före sin död. Nicolaes sätt att sköta sitt privatliv – han hade gjort en kvinna gravid – ansågs inte hålla måttet.

– Det är en lite märklig situation, säger Roger Lundgren:

–I Rumänien diskuteras ett apanage till den forna kungafamiljen. Beslut är inte fattat ännu.

Serbiske kronprins Alexander och hans familj har fått tillbaka de medborgarskap som de berövades av kommunistregimen. Flera partier, liksom den ortodoxa kyrkan, stöder återinförandet av en konstitutionell monarki. Opinionsmätningar pendlar mellan en övertygande majoritet för monarkins införande, till en splittring mellan monarkister och republikaner i två ungefär lika stora grupper. När Alexanders näst äldste son, Philip, gifte sig förra hösten kom en lång rad kungligheter, däribland kronprinsessan Victoria, till Belgrad för att fira. Året innan gifte sig Albaniens kronprins Leka II i Tiranas presidentpalats, som tidigare varit det kungliga slottet. Officiant var Tiranas borgmästare. Kronprinsen har sedan flera år tillbaka tjänstgjort inom albanska UD och har titeln rådgivare åt presidenten. Han ger ofta intervjuer där han argumenterar för ett återinförande av den albanska monarkin.

– Nästan alla europeiska kungahus, både de som regerar och de som blivit av med sina troner, genomgår just nu generationsskiften eller kommer snart att göra det, säger Roger Lundgren:

– Drottning Elizabeth är 93 år gammal. Norges kung Harald blir 82 i februari. Danska Margrethe är 78 år. Juan Carlos är 80 och även om han tvingades abdikera förblir han en viktig person i Spanien. Detsamma gäller Nederländernas Beatrix, som är 80 år, och Belgiens Albert, som är 84. De abdikerade båda 2013, enligt den praxis som finns i deras länder, men de är fortfarande centrala i respektive land. Ska man vara en aning hårdkokt kan man konstatera att efter brittiska prinsessan Eugenies bröllop, som gick av stapeln nu i oktober, finns i Europa bara hennes syster Beatrice kvar att gifta bort i den här generationen. Det betyder att de kungliga bröllopen under de närmaste åren kommer att ersättas av begravningar.

***

Bröllopen, liksom i mindre grad dopen, stärker nästan ofrånkomligen de positiva känslorna kring kungahusen. Begravningar är mer komplicerade, dels på grund av att de förstås handlar om sorg, snarare än glädje, men också därför att den inverkan de kungliga begravningarna har på monarkins ställning i mycket beror på vilka arvingarna är. I Sverige, liksom i de två övriga nordiska monarkierna, är de flesta ense om att kungahusen har anmärkningsvärt väl lämpade och utrustade tronföljare, men det är inte nödvändigtvis sant i alla länder.

– De olika traditionerna runt om i Europa gör också att det är svårt att förutse precis vad som kommer att ske. Det har talats om att Drottning Margrethe kunde abdikera för att lämna plats åt kronprins Fredrik, som är mycket populär och dessutom har fyra välartade barn, men det kommer med all sannolikhet inte att hända. Den belgiska och nederländska traditionen av regelmässig abdikering som ett sätt att gå i pension, finns inte i Norden och skulle Margrethe göra något sådant skulle hon sätta en enorm press på de svenska och norska kungahusen.

***

Generationsskiftet i Europas monarkier innebär också en modernisering av rollen, som inte är utan faror:

– Kung Felipe är ett gott exempel. Hans drottning, Letizia är journalist med medelklassbakgrund. Vi har förstås norska Mette-Marit, med sin enkla bakgrund, svenska prins Daniel och danska Mary, som var konsult i reklambranschen. Serbiske prins Philips hustru Danica är grafisk designer till yrket. I den här generationen gifter sig kungahusen ständigt utanför de snäva kungliga cirklarna. Det kan vara bra för att monarkin ska kunna följa med i tiden, men det gör också kungligheterna mer lika vanliga kändisar.

Men än så länge klarar sig monarkierna, särskilt de konstitutionella i Europa, oväntat väl. I Spanien har Felipe svårt att spela en enande roll, men i många andra länder fungerar monarkin som ett kitt. Om den svenskättade belgiske kungen Baudouin sas det ibland att han var den ende belgaren i landet – alla andra var flamländare eller valloner – och det sägs ibland även om den nu regerande Philippe, brorson till Baudouin. I Sverige har Carl XVI Gustafs roll i hanteringen av Svenska akademien mött erkännande även på så oväntad plats som Aftonbladets kultursida. Det svårartade politiska läget har dessutom återupplivat idén om att låta kungen, som opolitisk och med nödvändighet långsiktig, återta ansvaret för regeringsbildningen från den politiskt valde talmannen. Det mest omskrivna förslaget är sverigedemokraten Björn Söders motion, som möjligen kan tolkas som en reaktion på att han själv blev av med sin position som vice talman, men det är inte det enda. Nyligen påminde Mats Bergstrand, konsult på PR-firman Priority och tidigare legendarisk debattredaktör på Dagens Nyheter, om att den engelska konstitutionella experten Vernon Bogdanor redan 2004 föreslog att man bör återge statschefen ansvaret för regeringsbildningen. Bogdanor, som då var delaktig i ett konstitutionellt projekt i Sverige, menade att risken var överhängande för att talmansuppdraget skulle politiseras om den parlamentariska situationen blev besvärlig.

– I ett läge då tonläget är väldigt uppskruvat kan kungen, helt enkelt i kraft av sitt ämbete, tvinga människor att lugna ner sig en aning och försöka nå varandra, säger Roger Lundgren.

Bogdanor tillhör en växande skara forskare som börjat studera monarkier med nya ögon, i en värld där politiken blivit stökigare. En annan är Mauro G Guillén, en spanskfödd, USA-utbildad professor som är aktiv vid handelshögskolan Wharton vid Pennsylvaniauniversitetet. I en större uppmärksammad studie som Guillén, som själv inte betraktar sig som monarkist, nyligen gjorde fann han »robusta och kvantitativt meningsfulla belägg« för att monarkier i flera avseenden överträffar andra styrelseskick. Hans forskning stöder inte idén om att monarkier skulle vara på väg bort. Sedan år 1900, visar hans forskning, har 22 länder gjort sig av med kungliga ledare, medan 35 i stället skaffat sig sådana. Monarkier, särskilt de demokratiskt konstitutionella, var bättre på att försvara äganderätt och främja välstånd i alla avseenden som studerades. De föreföll bättre på att minska de negativa effekterna av konflikter och bättre på att upprätthålla oväld och ordning i offentlig administration.

Vernon Bogdanor drar liknande slutsatser och lägger till att idén att republiker skulle vara bättre på att modernisera sig och utvecklas, inte har något belägg i forskningen. Den pekar snarare på motsatsen. Konstitutionell monarki, menar Bogdanor, resulterar inte i konservatism utan i stabilitet, som gör reformer mindre svåra att genomföra.

I Washington DC startades förra året till och med en tankesmedja – The Center for the study of monarchy, traditional governance and sovereignty – som lägger särskilt tyngdvikt vid frågor av det här slaget. Det ska nog ses som en lobbyorganisation – de främsta sponsorerna är shahen av Irans förre utrikesminister och svärson Ardeshir Zahedi och Ermias Sahle Selassie, kejsar Haile Selassies sonson – men speglar ändå det växande intresset för att studera monarkier närmare, snarare än att rutinmässigt avfärda dem.

Roger Lundgren tvivlar inte på att monarkin som styrelseform kommer att vara viktig för Europa de närmaste decennierna:

– Den som tror att kungar och drottningar bara är yta och trams behöver bara vänta på Drottning Elizabeth II:s död. Den kommer garanterat att vara en skakande händelse, inte bara för britterna. Hon är den mest kända personen i världen. När hon är borta, kommer vi helt enkelt att leva i en helt annan värld.

Fakta | Europeiska kungligheter 

1. Drottning Margrethe II av Danmark. Drottning sedan januari 1972. Dotter till drottning Ingrid, som var svensk prinsessa och faster till svenske kungen. Änka efter prins Henrik som dog tidigare i år.  

2. Kronprins Haakon av Norge. Son till kung Harald IV och drottning Sonja. Gifte sig 2001 med Mette-Marit, född Tjessem Høiby.

3. Prinsessan Beatrix, Nederländerna. Drottning mellan 30 april 1980 och 30 april 2113, då hon abdikerade och släppte fram sin son Willem-Alexander som nu är kung. 

4. Kronprins Frederik av Danmark, son till Drottning Margrethe II och numera avlidne prins Henrik av Danmark. Gifte sig 2004 med Mary, född Donaldson.

5. Drottning Sonja av Norge, gifte sig med dåvarande kronprins Harald. Hette Haraldsen som ogift.

6. Kung Harald V av Norge, kung sedan januari 1991 då fadern kung Olav V dog.

7. Sophia, drottning av Spanien fram till dess hennes man, kung Juan Carlos I abdikerade. Tidigare prinsessa av Danmark och Grekland. 

8. Juan Carlos, Spaniens förra kung från 1975 till 2014, då han abdikerade. Tillträdde som statschef fyra dagar efter diktatorn Francos död. 

9. Letizia, drottning av Spanien sedan juni 2014 då kung Juan Carlos I abdikerade. Tidigare verksam som journalist. 

10. Kung Felipe VI av Spanien sedan juni 2014 då hans pappa kung Juan Carlos I abdikerade. Innan dess var Felipe kronprins av Spanien.

11. Mathilde, drottning av Belgien, gift med kung Phillipe som tog över som kung när kung Albert II abdikerade

12. Phillipe av Belgien sedan juli 2013 då hans pappa kung Albert II abdikerade. Kunde ha blivit kung redan 1993 då hans barnlöse farbror Baudouin dog, men pappan tog över istället.

13. Drottning Elizabeth II av Storbritannien. Regerat sedan februari 1952, (66 år) kröntes i juni 1953. Gift med prins Philip, hertig av Edinburgh.

14. Drottning Silvia av Sverige. Gift med kung Carl XVI Gustaf sedan juni 1976. Hette Sommerlath som ogift.

15. Kung Carl XVI Gustaf av Sverige. Blev kung när hans farfar Gustaf VI Adolf dog i september 1973. Fick sitt öde bestämt redan som ettåring, när pappan prins Gustav Adolf dog i en flygolycka 1947.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera