Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Andra kammaren

Idrottsvännerna siktar helt fel

Det är som vanligt, sportjournalisterna kritiserar att regeringen inte har en specifik idrottsminister. Löftens regeringsförklaring hade – helt otippat – strofer av »Stikkan« Anderssons text. Och press-Nises har hamnat på solsidan. Ohly däremot lunchar på vänsterkanten.

Sportjournalister tog sig än en gång för pannan. På pressträffen efter regeringsförklaringen pratade Amanda Lind bara om kultur och jämställdhet. Inget om idrott, som också ingår i ministerns portfölj. Kanske hade hon, resonerade DN:s Johan Esk, precis som Reinfeldts minister på området – Cecilia Stegö Chilò – missat att idrotten var hennes bord.

Nog görs det få politiska ingrepp i sportens värld. De senaste tre regeringarna har de senaste 14 åren lagt tre (3) propositioner på idrottsområdet. Frågan är om intensiteten är lägre i någon annan fråga på regeringens bord.

Men frågan är också om det beror på att idrottsministrarna inte bryr sig (åtminstone enbart). Eller om det är ett resultat av den ordning som de folkvalda vill ha. Den svenska idrottspolitiska modellen bygger på en självstyrande, ansvarstagande och självreglerande idrottsrörelse, som det så vackert heter. Enligt folk i regeringskansliet ska det tolkas som att det i praktiken finns ett begränsat intresse från staten att lagstifta. Och för att det ser ut så är stödet brett i riksdagen.

Kanske borde journalisterna ägna mer tid åt att nagelfara Björn Eriksson, den skojfriske gubben som på Idrottsgalan lyfte bristerna i arbetet med att få de allt slöare barnen att röra mer på sig.

Det är honom och Riksidrottsförbundet politikerna ger pengarna. Men kanske inte styr tillräckligt.

Politiker som gillade idrott:

Rune Ångström (L), informell »idrottsminister« från Lycksele i Ullstenregeringen. SM-guld i kombinerad lagskidåkning, backhoppare och fotbollsspelare

Rolf Rämgård (C), informell »idrottsminister« i Fälldinregeringen från Älvdalen. OS-silver och brons som skidåkare i OS 1960.

Stig Bertilsson (M), »idrottsminister« som politisk sakkunnig i Bildtregeringen, fotbollspelare i Vårgårda i Div 4.

Thomas Bodström (S), justitieminister i Perssonregeringen, spelade allsvensk fotboll för AIK. Back.

Ingemar Ingevik (S), borgarråd i Stockholms stad, spelade allsvensk fotboll för AIK. Back.

Magdalena Andersson (S), finansminister, simmare på elitnivå

Per-Anders Örtendahl (C), statssekreterare i Fälldinregeringen. Hockeymålvakt i Färjestad och Västra Frölunda

Stefan Holm (S), pekades ut av Mona Sahlin som idrottsminister i en rödgrön regering efter 2010, guldmedaljör i OS 2004 i höjdhopp.

Jane Cederqvist (S), statssekreterare på 90-talet, OS-silver i simning 1960

David Lega (KD), kommunalråd i Göteborg och KD:s partiledning, 3 VM-guld och 2 VM-silver i simning

* * *

Kadhammar ute och cyklar

Aftonbladets Peter Kadhammar brukar med viss rätta beskrivas som tidningens vassaste penna. Men i tisdagens krönika undrar den här kammaren om han ändå inte är ute och cyklar. Han skriver om när han kom till Stockholm, sensommaren 1982, och såg ett valmöte med Anna Lindh i Vitabergsparken. Han berättar om en kuf som ville ge Anna Lindhs barn en tia till godis, och hur den framtida utrikesministern »vinkade avvärjande och mimade bakom deras rygg så som föräldrar gör.«

Det första som får oss att undra om inte Kadhammar blandar ihop korten här är att Anna Lindh valet 1982 kandiderade till riksdagen för Uppsala, inte Stockholm, och att det inte var förrän två år senare hon blev SSU-ordförande, och därmed upphöjdes att tala för »hela partiet« i huvudstaden.

Det andra är mer uppenbart: Anna Lindh och Bo Holmberg fick sitt första barn 1990, åtta år efter att »barnet« skulle fått en tia till godis.

* * *

Är det konstigt att han/man längtar bort nån gång? 

  

Foto: Simon Rehnström

Statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring som han beskrev som »Svensk nystart« i veckan bjöd på få överraskningar. De 73 punkterna i överenskommelsen med C och L var försiktigt inbäddade. Enda tillfället där han gick utanför det gängse var när han pratade om »magin i svensk gammelskog«, om »surret av honungsbin« och »lärkans drill«. Löfven framträdde som »besjälad naturlyriker«, skrev DN:s kulturchef Björn Wiman.

I så fall med drag av naturlyrikern »Stikkan« Andersson, mer känd som mannen bakom fenomenet ABBA. Det om »lärkans drill« kände vi igen direkt från Svensktoppshiten »Är det konstigt att man längtar bort nån gång« från 1971:

»Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång? Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång«

Lärkans drill kom nu, men »trastens glada sång« kanske han sparar till regeringens årliga kick-off med kräftskiva på Harpsund i augusti?

Låten »I’m Gonna Be a Country Girl Again« skrevs redan 1968 av Buffy Sainte-Marie, indian av cree-stammen i Saskatchewan i Kanada, som 1970 hade en jättehit med titelmelodin till filmen »Soldier Blue«, om just amerikanska övergrepp på indianer.

I Sverige betydde låten Lena Anderssons genombrott.

»Den här sången låg i tretton veckor på Svensktoppen. Den här sången tolkade perfekt de stämningar som snart skulle bli kända som gröna vågen«, skriver den S-märkte musikexperten Enn Kokk på sin blogg.

https://www.youtube.com/watch?v=1DgGb9R3ddo

* * *

Hemligheten bakom hemligheten?

Hur lyckas de hålla nya statsråd hemliga fram tills att de presenteras vid regeringsförklaringen? Nu var i och för sig var förutsättningarna denna gång speciella, fyra av fem helt nya satt redan i riksdagen. Återkommaren Anders Ygeman likaså. Den enda utanför, Amanda Lind, har varit partisekreterare och springer där ändå titt som tätt.

Fast det fanns de som hade teorier om hur det annars går till:

* * *

   

Anna-Karin Hatt, ny LRF-boss                                  Jennie Nilsson, ny landsbygdsminister

Foto: TT och regeringskansliet

Hylte levererar

Glädjen visste inga gränser i halländska Hylte när Jennie Nilsson blev statsråd i Stefan Löfvens regering. Ja, det vill säga i Socialdemokraterna i Hylte där Jennie Nilsson anlade sin politiska karriär.

Hon arbetade fortfarande som vårdbiträde när kommunstyrelseordföranden Willy Strömblad blev sjuk. Och Nilsson fick hoppa in. Därefter tog hon plats i riksdagen 2006 och utsågs 2011 av dåvarande partiordföranden Håkan Juholt till skattepolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Statsrådsutnämningen kommer inte som en överraskning för S-ordföranden i Hylte, Micael Arnström.

– Jag är stolt över att vara kompis med henne, jag har sett hennes potential och intelligens. Hon är en fantastisk kvinna!

Men Jennie Nilsson, dotter till Gösta och Leny (!) Nilsson, är inte den enda Hyltebon som lyckats nå den politiska toppen. Ett annat statsråd med förflutet i kommunen är Anna-Karin Andersson, mer känd som Alterå och sedermera Hatt. Hon var i sin tur den andra Hyltebon (oss veterligen) att sätta sin fot i regeringskansliet. Rolf Kenneryd, mångårig riksdagsledamot, var politiskt sakkunnig i finansdepartementet under Carl Bildts regeringstid. I centertidningen »Hallandsbygden« står det att Rolf var »idégivare och arkitekten bakom mycket av den skattepolitik och arbetslinje som ännu präglar Allianspolitiken.«

Som jobbskatteavdraget, om man ska tro Hallandsbygden.

Men det imponerar inte på S-ordföranden i Hylte.

– Av allihopa så sätter jag Jennie Nilsson som den jag är mest imponerad av, säger Micael Arnström bestämt.

Upp till bevis för Jennie alltså. Och skulle hon inte klara av det så har Micael Arnström skvallrat att statsrådets anställning som vårdbiträde finns kvar.

Kul ställe, Hylte, förresten:

* * *

Där Sossarna lyser blir det strålande

»Stefan Löfvens pressnises masar sig vidare«, skrev Andra Kammaren i april förra året. Då skulle förre S-ministern »Röde Börjes« dotterson, Erik Nises, flytta tillbaka till Borlänge. Men jobbet som Löfvens pressekreterare i Stockholm hade han kvar – tills nu.

Erik Nises blir ny chefredaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, ett jobb som nog ska passa den gamle Aftonbladetreportern väl. Nises är en vass journalist, som efter en mandatperiod med S-topparna på regeringskansliet nu även borde vara skickad att knäcka politiska tankenötter.

Men hans uttalande för tankesmedjan som driver samma tidning, får oss att undra över såväl den socialdemokratiska självbilden som Nises politiska åskådning (som av allt att döma är längre vänsterut än vi anat..)

Han säger:

– Trots ett lågt valresultat är socialdemokraterna faktiskt återigen mittpunkten i Sveriges politiska solsystem.

68-rörelsen minns. Framför allt de som sällade sig till den yttre vänstern, och gärna bar på en liten röd bok i bröstfickan. I sångerna från det revolutionära Kina liknade rödgardisterna ofta sitt parti med just det röda klotet mitt i solsystemet.

I »Östern är röd«, en hyllningssång åt Mao, sjöng de:

»Kommunistpartiet, liknar solen

Där det lyser blir det strålande

Varhelst Kommunistpartiet finns,

Hurra! uppnår Folket befrielse!«

Man kan ju undra om Tiden här efter kommer att lämna magasinformatet för en mer nätt »lilla röda«-modell. Eller oxblodsfärgad, beroende på vem man frågar.

* * *

Lika som bär 1:

Yohio och Matilda Ernkrans, ny minister (S) (och vi som undrade vem Yohio egentligen var, nu uppenbarar det sig) Foto: TT och riksdagen

 

 

Lika som bär 2:

John Weinerhall, riksdagsledamot (M) och Tommy Steele, på 60- och 70-talet, brittisk Elvis-rival Foto: Riksdagen

 

 

* * *

Utan jobb, utan parti

Efter #Metoo-anklagelser bestämde sig förre V-ledaren Lars Ohly att lämna sitt parti förra vintern – efter 39 år. Och när han lämnat riksdagsplatsen och ett utredaruppdrag hade han funderingar på att återvända som tågmästare , men »Jag såg inte möjligheten att jobba på tågen, så igenkänd som jag är. Jag föreslog att man kunde fixa något annat, men det ville SJ inte, sa Ohly till Aftonbladet 2017.

Fast det handlade knappast om jobbmöjligheter när Ohly sammanstrålade för en lunch med Kommunistiska Partiets ledare Robert Mathiasson nyligen. Partiet hette tidigare KPML(r) och utkämpade otaliga tvister med vad de stundtals beskriv som »borgarbrackorna och revisionisterna« i dåvarande Vpk senare V.

Men nu verkar steget inte lika långt mellan Kommunistiska Partiet och Ohly. »Spännande samtal om hur vi ska utmana den döende nyliberalismen och dess stormaktsunion EU« skriver Robert Mathiasson om lunchen med Ohly.

* * * * * *

Hört något? Sett något? Vet något? Kommit på en lika som bär?

Har du bilden eller klippet alla vill se? Tipsa oss!

andrakammaren@fokus.se

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera