Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

V är ett allmänhumanistiskt lydparti

Ska man bli förbannad, gäspa eller ge upp?

Ni har väl hört om partiet helt utan inflytande?

Det har nu lyckats splittra Alliansen, men också matchmejkat ihop Socialdemokraterna med sina två önskepartners, vilket också splittrar arbetarrörelsen. Partiet har dessutom från start lyckats splittra regeringen, då sossarnas favoriter hävdar att de egentligen tillhör oppositionen. Vänsterpartiet har släppt fram denna regering, vilket gör deras väljare oeniga, men lovar samtidigt att avsätta den. Det kan dock kräva stöd från just det parti som fick V att från början sälja sig för att stoppa dess inflytande.

Well played, partiet utan makt.

Det kan verka som om vänsterns profileringshysteri helt enkelt spridit sig i sådan samhällsomfattning att det numera är tecken på god uppfostran att högt varna när man tycker sig höra ljuden från den bruna uppmarschen. Och att det vrålakuta hotet mot demokratin till slut föste partierna längst in i det minskade handlingsutrymmets trångaste hörn. Men då politikerna lärt oss att tänka spelstrategiskt så undrar jag vem som egentligen blåser vem.

Ni minns väl Göran Perssons samarbete med ett parti som låg honom extra varmt om hjärtat och hans ständiga politiska frierier. Och läs Stefan Lövfens intervjubok »Humlan som flög« där han framstår som en svensk Mr Chance (googla!) men ändå klart uttrycker sina samarbetsböjelser. Spoiler: Det är inte partiet som tvingades ta bort K ur partinamnet, men ändå anser gårdagen vara dagspolitikens mest avgörande fråga.

Socialdemokraterna får alltså äntligen regera med Folkpartiet/Liberalerna och Centern. De som fortfarande kallas mittenpartier, trots att den ena tagit beslutet att avskaffa nationen Sverige till förmån för Europas förenta stater, och det andra har en partiledare som bedömer Sveriges invandringskapacitet till cirka 30 miljoner.

Och det finns inget exceptionellt med att V-ledaren redan under valnatten ivrigt deklarerade lojalitet med statsministern. Historiskt har partiet orienterat sig efter två poler: CCCP och SAP. Och stödet till stormakten S är intakt, trots omläggning av den ekonomiska politiken på 80-talet; den nyliberala chockterapin i svensk variant. Men V:s vanliga krassa strategi för potentiell politisk påverkan rättfärdigas i dag av antirasismens högre värde. Tack partiet utan inflytande!

Det är också då mer än ironiskt att V:s jättemobilisering mot den tänkta fascism -rasismen rekylerade historiens list; dels tvingades partiet att släppa fram en superliberal regering, dels uppväcktes partiets eget skumma förflutna. Kommunismens spöke – som inte visat sig i valrörelsen sedan Lasse Werners dagar – skrämde antagligen V att snart nog stryka den enda röda punkten i programmet. Att partiledaren i Aktuellt inte kunde bringa reda i raderna om ägandet och produktionen blev alltså resultatet av kampen mot fascismen; vilket kan ha rullat i gång den slutgiltiga renodlingen av V till ett allmänhumanistiskt lydparti till S. Alltså alternativet för det samhällsskikt som inte kan känna igen sig i arbetarklassens oborstade sosseskock utan hellre vill känna igen dem på morgonen som sin egen rot- och rut-arbetarskara.

Ska man bli förbannad, gäspa eller ge upp? Fly landet, in i litteraturen eller till storskogen? Fatta att blotta närvaron av partiet utan inflytande får övriga politiker att likt felprogrammerade kamikazepiloter, med stolthet över sin osvikliga kamp, ständigt kraschkrocka med sig själva. Och medan jag funderar på vad som bör komma i stället, känner jag bara: let them burn.

För jag har inte, som statsministern menar i regeringsförklaringen, sett partier stå upp för allas lika värde utan i stället insett värdet av att hela det politiska kastväsendet störtas i gruset och görs om från grunden.

Ann Charlott Altstadt är frilansskribent. Läs hennes krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera