Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Veckans Fokus

Tronarvingen: »Vi har ett mantra: Slå förra året!«

Familjeimperiet Mellby Gård har allt från travhästar till begravningsbyråer. Fokus tog rygg på arvtagaren Johan Andersson.

Snön yr utanför fönstret på Birger Jarlsgatan, ett stenkast från Stureplan i Stockholm. I slutet på januari, efter julledigheter som oftast blir kostsamma, befinner sig de flesta svens­kar i årets kanske mest påvra situation. Inte Johan Andersson. Denna vecka har han öppnat plånboken på vid gavel och är redo att skjuta till ytterligare 50 miljoner kronor till fotbollsklubben Trelleborgs FF. Kapital för att klubben ska kunna satsa, köpa spelare och ta sig upp i allsvenskan.

Det var så han påbörjade det nya året efter att ha avslutat sin förlängda semester i Florida, där han varit med familjen i ett antal veckor.

– Det var ett bra tillfälle att umgås lite längre tid med familjen, säger Johan Andersson om USA-resan, när han tagit emot oss vid dörren på kontoret som tillhör Excalibur, ett kapitalförvaltningsbolag i Mellby Gård-koncernen.

Johan Andersson har nyligen fyllt 40, har två små barn med hustrun Stina och är sedan drygt fem år tillbaka vd för Mellby Gård – familjeföretaget hans far Rune Andersson grundade på 80-talet.

Han tar ytterligare en kopp kaffe i kontorets kök; inga assistenter syns till.

I ett av rummen har han ställt ifrån sig sin stora röda läderbag, dator och annat; han brukar låna kontorsplats när han arbetar i huvudstaden, annars är arbetsplatsen på huvudkontoret i Malmö. I koncernens portföljbolag arbetar cirka 20 000 anställda, vars verksamheter i sin tur berör hundratusentals svenskar varje dag.

Det kan vara friskolan som brorsbarnen går på – Academedia, parkeringsautomaten utanför idrottslokalen – Flowbird, kalasdukningen med servett och papperstallrik från Duni, den fina blusen till mor från Flash, slipsen till far från Oscar Jacobson, glasögon från Smarteyes eller babykläder till den nyfödda från Kappahl; och om det inte är kalas kanske det är begravning – som ordnas via Klarahill. Familjens företag är verksamma från vaggan till graven.

Ibland kan det slå en: Vem står bakom dessa prosaiska parkeringsautomater? Jo, 70 procent av världsmarknaden utgår från ett svenskt familjeföretag som sedan några år tillbaka leds av den yngste av tre bröder.

Johan Andersson är lätt solbränd med perfekt trimmad frisyr, och han går också som fotbollsspelare brukar göra – med en imaginär boll mellan fötterna – från köket till kontorsstolen där han slår sig ner intill sin weekendbag.

Han är något av ett unikum: få andra företagare i svenskt näringsliv rör sig mellan samhällets olika sfärer med lika stor lätthet; mellan filantropi, idrott, familjeföretag och storföretag. Inblicken i näringslivet är djup – han är ledamot i styrelsen för Svenskt Näringsliv sedan våren 2018.

Politik är inte heller en främmande arena, de senaste åren har han varit ytterst synlig i debatten kring välfärdsbolag, skatter och näringspolitik. Han är bekant med flera jämngamla partiledare.

– Annie Lööf? Vi är väl bekanta, men jag har å andra sidan träffat Ebba Busch Thor flera gånger. Sprungit på Ulf Kristersson också. Jag tycker att Ebba, Annie och Ulf visar prov på öppenhet. Det är kul när politikerna lyssnar och är intresserade, och frågar en själv och andra företagare vad vi tycker är viktigt.

Läs mer: Ingen sorg i Trelleborg

I startupsektorn är han ett välkänt namn med investeringar i techbolag, vilket överlappar med Mellby Gårds betydligt större investeringar. Han umgås också i kretsen kring kungafamiljen; hustrun Stina är god vän med prinsessan Sofia och med prins Carl-Philip. Familjerna har barn i samma ålder. Under julsemestern umgicks de i Florida, vilket genererade artiklar i hovpressen.

Johan Andersson konstaterar att den senaste resan var ett tillfälle att kompensera för sin frånvaro i familjelivet under hösten.

– Sedan går det ju att jobba lite grann på distans.

Om några dagar, följande måndag, ska Trelleborgs FF:s årsmöte säga sitt om förslaget att tillföra klubben 50 miljoner kronor. När arbetsveckan tar vid är det alltså som filantrop han beträder klubblokalen för att svara på frågor.

– Vi har gjort en intressant abrovink där TFF kommer att ha A-aktier och 51 procent av rösterna, medan vi har B-aktier och 49 procent av bolaget. Det är svårt att se att någon skulle tycka att det är negativt. Vi gör detta med hjärtat, säger han.

Johan Andersson ger ett sympatiskt intryck; enligt dem som känner honom beskrivs han som en ovanligt ödmjuk person. Jordnära utan divalater, som annars kan kan påträffas bland näringslivsprofiler. Han är en så kallad trevlig miljardär, som också sprider sitt kapital.

Sannolikt kommer 40-åringens föreslagna kapitalinjektion till fotbollsklubben att tas emot med öppna armar; Mellby Gård har sponsrat klubben med över 100 miljoner kronor under närmare tre decennier.

Johan Andersson räknar detta som filantropi.

– Varje år är det runt 20 miljoner kronor som vi stöttar olika organisationer med, säger han.

Till exempel har fler miljoner redan tillförts i det föreslagna Nobel Center-projektet, som inte verkar bli av i centrala Stockholm.

– Vi får se om det ska uppföras på annan plats. Om några veckor är det något möte, då vet jag mer om det, säger Andersson. Vi får mycket propåer och förslag, och vi har varit ganska opportunistiska – om det är något vi gillar så kör vi på det. Kanske att vi behöver strukturera upp våra filantropiska satsningar, för just nu är det lite spretigt.

Satsningar på välgörenhet och välmenande projekt är en sak, men Johan Anderssons främsta huvudbry är de rörelsedrivande bolagen i koncernen.

Taktiksnack. Ett par gånger om året träffas Eriksbergs styrelse för möten. Från vänster: vd Per­Arne Olsson, Yngve Berg­ qvist, Johan Andersson och Sten Libell.

När han tog över för drygt fem år sedan bestod bolagsportföljen av cirka 12 bolag. Numera är det 19 bolag, som är verksamma i en rad olika branscher: industri, handel, bygg, jordbruk och tjänstesektor. Mellby Gård, som till en början var inriktat på lantbruk med svinuppfödning, har stadigt vuxit sig till ett konglomerat med en årlig omsättning på över 6 miljarder kronor. Totalt omsätter bolagen inom koncernen närmare 30 miljarder. Det egna kapitalet uppgår till 7,6 miljarder kronor och ett årligt rörelseresultat på över en miljard torde ge ett marknadsvärde på 12–14 miljarder kronor, även om familjen gjort klart att man inte är intresserad av någon börsnotering.

Med undantag för 2017 har bolaget varje år presterat ett rörelseresultat över en miljard kronor, vilket möjliggjort både investeringar och filantropi.

Utanför på Birger Jarlsgatan fortsätter snön att falla, medan Johan Andersson skrattar gott åt en episod han återberättar.

– En kompis överhörde två killar på tunnelbanan i Stockholm, den ena sa: »Hörde du om satsningen på 50 miljoner till Trelleborgs FF? Jävla konstigt egentligen, att en grisbonde kan ha sådana pengar att stoppa i en fotbollsförening!«


Rune Andersson, Johan Anderssons far,
var en framgångsrik koncernchef för börsbolaget Trelleborg åren 1983–89. Han tjänade en rejäl hacka på att själv köpa aktier i bolaget som han ledde, vilket möjliggjorde förvärvet av gården Mellby Gård, som ligger några mil söder om Hässleholm. Då, liksom nu, är den verksam med uppfödning av svin – och på senare tid även med travhästar.

Rune Andersson sålde sina aktier i Trelleborg och köpte, tillsammans med företagaren Carl Bennet, Electrolux dotterbolag Getinge, vilket då var ett sterilisationsföretag i kris. På kort tid lyckades de bägge vända bolagets problem till lönsamhet.

1997 valde Rune Andersson och Carl Bennet att gå skilda vägar. Det var också då Mellby Gård utkristalliserades som familjeföretag, sedan man även förvärvat hälften av hustillverkaren Älvsbyhus och maskinhandelsföretaget Söderberg & Haak.

På 90-talet gjordes en rad ytterligare förvärv och Rune Andersson byggde alltjämt vidare. Vid den tiden hade den yngste sonen Johan inte några planer på att gå i faderns fotspår; han var i tonåren och hade tankar på fotboll och en egen karriär.

Johan Andersson är född i Getinge i Halland 1978, och har bott i Trelleborg, Alingsås och Göteborg. Han läste maskinteknik på Chalmers kring millennieskiftet och under sina två sista år inriktade han sig på matematik och finans. Sex år på västkusten har satt spår.

– Men Trelleborg är hemma, säger han med göteborgsk dialekt; inte en nasal från Hovås utan snarare en hipstervariant från Linnéstaden.

Efter examen fick han jobb på investmentbanken Lehman Brothers i London, där han arbetade åren 2004–06. De långa arbetsdagarna och den transaktionsinriktade bankverksamheten upplevde han som tröttsamt.

När Wallenbergsfärens private equity-bolag EQT sökte personal fick han jobb på kontoret i Stockholm. Där arbetar han i tre år, varav det sista året till stor del ägnades åt att rädda vissa portföljbolag i finanskrisens kölvatten.

Men finansbranschen lockade allt mindre. Enligt Andersson handlar det om att när man lärt känna bolagens ledning och företagen fått bra styrfart är det dags att sälja – det ligger i själva affärsmodellen för private equity. Han sökte sig återigen bort och tog en paus under vilken han läste en MBA-utbildning på Insead i Singapore.

Entreprenörskap intresserade honom och han hade stor lust att driva bolag. När familjens nystartade optikerkedja Smarteyes var i en expansiv fas sökte Johan Andersson tjänsten som ledare av kedjans internationella expansion.

Han tar sig an jobbet 2010 och närmast på tur stod inträde i Tyskland. Men den enorma marknaden skiljer sig stort jämfört med hemlandets och problem uppenbarade sig.

– Bland de första som hände var att jag fick en stämning på mig, där jag personligen riskerade sex månaders fängelse för otillbörlig reklam – det var lite svettigt, säger Johan Andersson. Men det är många andra företagare som tar sig vatten över huvudet. De ser en stor marknad i Tyskland, åker dit och hoppas på det bästa.

– Jag tog en del bra och en del dåliga beslut. Vi missbedömde den tyska konsumenten och sättet att marknadsföra sig effektivt. I Sverige kan man med tv-reklam nå en stor andel av befolkningen, det är visserligen dyrt, men effektivt. Tyskarna är inte lika lätta att nå – konkurrensen var aggressiv och vi fick ta höga kostnader.

De kostsamma satsningarna fick rullas tillbaka, nya vägar prövas. Johan Andersson beskriver det som en tuff period i livet – han drack mer alkohol än vanligt och levde inte särskilt hälsosamt.

– Jag hade sett Smarteyes som något som passade mig, ett bolag som Mellby Gård var med och startade. Att då komma in och göra något kasst … jag tog det otroligt personligt. Det var en jobbig period och tärde på psyket. Det vi fick göra var att backa bandet – som när man gått vilse i skogen, man får gå samma väg tillbaka. Vi lade ner olönsamma butiker.

Steg för steg kom vändningen och han konstaterar att bolaget i dag har en lönsam närvaro på den tyska marknaden, som dock är mindre än de initiala planerna på ritbordet.

– Vi har en fin verksamhet i Tyskland som omsätter 50-60 miljoner om året.

Till skillnad från sin tidigare arbetsplats EQT – där affärsmodellen handlar om att förädla bolag och sälja vidare dessa – är Mellby Gårds affärsidé ett långsiktigt ägande.

– Vi köper inte för att sälja utan vi har ett evigt perspektiv. Men den industriella logiken ska alltid vinna – man får inte lägga så mycket prestige i långsiktigheten att man säger nej till bra affärer.

Mellby Gård har utvecklat sig väl under Johan Anderssons ledning. Rune Andersson är ännu aktiv; de hörs flera gånger i veckan.

– Jag tog inte över något som gick dåligt, och min uppgift var inte att göra en revolution utan snarare en evolution. Industri är fortfarande den största vertikalen men vi har skapat bättre balans. Grunden är att stå på flera ben. De senaste fem åren har vi investerat mer än 2,5 miljarder på förvärv i andra vertikaler.

Främst i tjänsteföretag, till exempel ökat ägande i Student consulting, friskolekoncernen Academedia och grundandet av begravningsbolaget Klarahill – det sistnämnda kan te sig udda men där handlar det om en analys som visat att man såg en marknadslucka.

Läs mer: Ingen rädder för Reepalu här (Veckans FOKUS 16-36)

Samtidigt har finansmarknadens syn på konglomerat av detta slag skiftat över tid. Under företagsledaren Jack Welchs främsta dagar som vd för konglomeratet GE betraktades han närmast som gudomlig. Men på senare år har GE lagt mycket kraft på att avyttra dotterbolag. Aktieaktivisten Christer Gardell på Cevian capital har gång på gång slagit fast att konglomerat är slut som affärsidé, och han har själv i flera fall stigit in som storägare i sådana bolag i syfte att stycka upp dessa, som i tyska Thyssen Krupp på senare tid.

Jämförelsen med familjen Anderssons Mellby Gård haltar något på grund av storleksmässiga skillnader, men även i Asien har det visat sig att mer nyligen formerade konglomerat, som ofta är drivna av entreprenörer eller familjer, varit mycket lyckosamma. Särskilt de sydkoreanska företagskonglomeraten kallade chaebol.

Johan Andersson är själv övertygad om att kon­glomerat överträffar mer renodlade företagskoncerner.

– Jag har inte all historik men se bara på Sverige – Electrolux är ett typexempel. Ur det bolaget har Getinge, Ballingslöv, Husqvarna och andra företag kommit. Medan Electrolux behöll – nu är man kanske lite elak men typ kyl och frys – produkter som har tuffast konkurrens och låga marginaler. De hade nog varit ett ännu större bolag om man behållit verksamheterna under eget paraply, säger han.

Värdet på Getinge, som Rune Anderssons forne partner Carl Bennet byggt vidare på, har hundrafaldigats sedan utköpet från Electrolux, till cirka 29 miljarder kronor.

Johan Andersson påpekar att andra svenska familjeföretagare dragit samma slutsats.

– Familjen Stena är nog rätt glad att man inte bara håller på med rederiverksamhet utan även har Stena Metall, Stena Adactum och annat, säger han.

När Johan Andersson hade arbetat i några år med Smarteyes och i stadig takt involverats även i andra delar av familjekoncernen kom frågan om succession upp.

Klart var att någon vid rodret skulle heta Nils; alla män i familjen Andersson bär framför tilltalsnamnet förnamnet Nils, detta gäller även pappa Rune.

Det var under ett möte försommaren 2013 som syskonskaran var samlad och de äldre bröderna pekade på sladdbarnet Johan. En inte obetydlig faktor var att han var den ende av syskonen som inte hade satt i gång en egen verksamhet.

Den äldste, Gustav, 47 år, är verksam med bolag inom artificiell intelligens och blockkedjeteknik, och är bosatt i Schweiz.

Erik, 46 år, har byggt upp en bolagsportfölj inom babyprodukter samt butiken Bo Olsson, som är en slags Ullaredbutik i Tomelilla. Samtliga syskon är aktiva inom familjeföretaget i styrelseroller.

Det blev alltså Johan Andersson som tillträdde som vd hösten 2013.

– Det var ganska emotionellt och många tankar flög i huvudet. Det var inte långt ifrån tårar. Dels var det smickrande, dels funderade jag på om detta var det sista jobbet jag tar i mitt liv. Det kändes som att det var övermäktigt, men jag bestämde mig – vi kör på det.

I slutet på 2017 togs ytterligare ett steg i generationsskiftet då aktier a i Mellby Gård delades ut till sönerna, som nu konrollerar 14 procent var. 14 procent koncernen är värt cirka två miljarder kronor.

Att anta utmaningen har fått till följd att den 40-årige miljardären har långa arbetsveckor, med ständiga resor i ett tämligen pressat schema. Härnäst – styrelsemöte i Blekinge.

Kom, jag vet var visenterna är!«

Målmedvetet. Eriksbergs ägare har investerat 300 miljoner kronor på att renovera och bygga om safariparken. Men knappast för att tjäna pengar. Att få igen satsat belopp beräknas ligga ett par generationer bort.

Per-Arne Olsson har precis lagt på luren och bryter upp från lunchbordet. Johan Andersson tar sig en snus och följer med ut till bilen.

Visenter, europeisk bison, fanns i vilt tillstånd i Sverige för tusentals år sedan men är nästan utrotade. Det finns dock undantag.

Per-Arne Olsson, vd för safariparken Eriksberg, känner sina djur – även om de är utspridda på ett naturskyddat område på över 900 hektar. Visenterna i inhägnaden är blott ett 50-tal, liksom den unika Davidshjorten. Desto mer numerärt är beståndet av kronhjort, dovvilt och mufflonfår. Havsörnar kan också skymtas över havsvikarna.

Det är drygt tio år sedan Mellby Gård förvärvade safariparken Eriksberg i Blekinge.

Utanför områdets restaurang stiger männen in i den specialbyggda safaribilen, samtidigt som snön faller stilla denna onsdag. I parkområdet är det just nu inga gäster att tala om, förutom Johan Andersson, Sten Libell, som har en lång bakgrund inom familjens företag, samt Yngve Bergqvist, som är en extern styrelseledamot.

Denna morgon har de närvarat på möte inne i Karlshamn som ligger en halvtimme bort, därpå följde ett styrelsemöte; Eriksberg står inför en hel del utmaningar.

På tio år har förlusterna samlats till över 110 miljoner kronor. I fjol var omsättningen cirka 35 miljoner kronor och rörelseresultatet minus 13 miljoner.

Totalt har aktieägaren investerat 300 miljoner i renoveringar och nybygge. Allt skiner fortfarande nytt, trots att det är några år sedan hotellrummen och restaurangen uppfördes, och återinvigdes av kung Carl XVI Gustaf.

– Tittar man på return on investment, ja, ur ett ekonomiskt perspektiv, är Eriksberg en utmanande investering. Det kommer nog att betalas tillbaka på två generationer. Men i det här fallet tycker jag att det har varit värt varenda krona, säger Johan Andersson.

För drygt ett år sedan tog man det formella beslutet att ta in en ny styrelseledamot, Yngve Bergqvist. En lång, gänglig men vältränad 71-åring från Jukkasjärvi. Hans kompetens och unika erfarenheter är något man vill ska appliceras på Eriksberg.

Yngve Bergqvist grundade Ishotellet i Jukkasjärvi för snart 30 år sedan.

Både Johan Andersson och Bergqvist hade anlänt kvällen före styrelsemötet och efter middagen satt de och diskuterade Vasaloppet. Andersson har inte åkt skidor i år, men är anmäld. Bergqvist, rutinerad med över ett dussin Vasalopp bakom sig, manade på honom.

– Du borde skaffa en stakningsmaskin.

Johan Andersson berättade att han inte hunnit få några mil i benen; han har startat i Vasaloppet två gånger tidigare, men fullföljde bara ena gången. Planen är att i år åka till fjällen och träna någon vecka före loppet.

Yngve Bergqvist var skeptisk: han åker skidor varje dag och beskrev målande hur skidsäsongen i norr börjar redan i oktober.

Vid lunchen dagen efter konstaterar Johan Andersson att han ännu inte varit på ishotellet eller i Jukkasjärvi, men att han av hustrun i 40-årspresent – han fyllde år i november – faktiskt fått en resa till ishotellet.

– Det ska bli kul att se norrsken!

– När åker ni? undrar Bergqvist.

– I juni, säger Andersson.

– Men då är det inget norrsken – då är det ju midnattssol!

– Ja, just det.

Eriksberg och ishotellet i Jukkasjärvi går knappast att jämföra: det sistnämnda ligger i liten by 20 mil norr om polcirkeln. Ändå lockas 50 000 vintergäster, vilket ger en omsättning på 165 miljoner kronor. Men allt smälter varje år. Yngve Bergqvist konstaterar med lätt släpig norrländska:

– Det är också en chans att göra allt bättre nästa år.

Att locka gäster till safariparken Eriksberg framstår som betydligt lättare: Ronneby flygplats är 2 mil bort, Kastrups flygplats 20 mil bort – djuren dör inte varje år och hotellrummen står kvar.

Safariparkens vd, Per-Arne Olsson, som har jobbat på företaget sedan 2001, berättar om vad som händer i denna del av Blekinge. Att den kände musikproducenten Shellback, hemmahörande i bygden, håller på ett bygga ett stort lyxhus i Karlshamn.

– Det märks, eftersom det inte är så många som gör något liknande, säger Olsson.

Bland lunchsällskapet uppstår viss förvirring om Shellback är en Avicii – alltså en dj – eller mer som Max Martin, en producent åt andra artister.

Andersson inflikar att han själv inte vet vem det är.

– Shellback kom fram till mig på något event och började prata, men jag visste inte vem det var. Jag fick hans mejladress och först då fattade jag vem han var, säger han och skrattar.

Lunchen är över, utanför har snön börjat falla.

Olsson svarar i sin mobil – någon har skymtat de eftertraktade djuren.

– Kom, jag vet var visenterna är!

Det är inte som safariparksägare som Johan Andersson främst förknippas. Snarare har han utmärkt sig som en stridbar näringspolitisk debattör, vilket hänger ihop med en investering han lotsade i hamn.

Inför att friskolekoncernen Academedia skulle börsnoteras i mitten på 2016 förvärvade Mellby Gård cirka 10 procent av aktierna. Året därpå utökades ägar­andelen till drygt 21 procent, och familjeföretaget blev därmed största aktieägare.

Det sammanföll med Ilmar Reepalus utredning av vinster i välfärden och Johan Andersson blev plötsligt ett välkänt ansikte i välfärdsdebatten. Inom näringslivet var det många som gladdes åt att en av få frispråkiga företagare gav mothugg.

– Politik är någonting som alltid intresserat mig. Jag har följt debatten, pratat mycket hemma, i skolan och på arbetsplatsen, säger Johan Andersson.

Han tillhör skaran i näringslivet som besöker Almedalsveckan. Intresset är inte nyfunnet – liksom sin far var Johan Andersson aktiv studentpolitiker, kårordförande på Chalmers. Då var det dock ett partipolitiskt obundet engagemang, och än i dag vill han helst prata sakfrågor.

Han konstaterar att rödgröna regeringen inte förstår sig på företagarnas villkor.

– De senaste fyra åren har kantats av ett antal politiska förslag som går i fel riktning när det kommer till att stimulera bra företagande och entreprenörskap. Av naturliga skäl – samarbetet man haft med Vänsterpartiet – så har man dragit rätt mycket vänsterut. Det har kommit det ena förslaget efter det andra som jag tycker är felaktigt – allt från höjda sociala avgifter för ungdomar, exitskatt, arvsskatt och orimliga förslag gällande uphandlingsförfaranden till hela vinster i välfärdsdebatten och en ambition att höja 3:12-skatterna. Listan över företagsfientliga förslag kan göras lång, vilket gjort att jag har engagerat och uttalat mig i de här frågorna, säger Johan Andersson.

Möjligheten att agera motvalls – när många betraktade välfärdsbolag som riskfyllda – är utmärkande för ett familjeföretag, eftersom den enda finansmarknad man svarar mot är familjen.

Investeringar har skett i ännu fler branscher under press. Klädkedjan Kappahl, som familjen har varit delägare i sedan 2013, har haft en golgatavandring på börsen. De senaste sex åren har aktien backat 30 procent. Omställningen att möta konkurrensen från nätet har varit problematisk. De mångåriga, och uppenbarligen svåra, utmaningarna visar att förändringsarbetet inom Kappahl tar tid. Omsättningen var under senaste räkenskapsåret (2017–2018) lägre än året före – på samma nivå som fyra år tidigare, vilket inte varit något glädjebesked för aktieägarna.

I fjol valde familjen ändå att öka sitt innehav i Kapp­ahl ytterligare, men samtidigt sparkades vd:n – vilket internt väckte kritik.

Ännu märkligare tedde sig steget att köpa ytterligare ett klädföretag, vilket man gjorde i somras med förvärvet av Oscar Jacobson.

Det har blivit kväll i Eriksberg och personalen har dukat fram korvmacka till sin ägare vid brasan. Eldstaden flankeras av skåp som innehåller dyr sprit och Eriksbergs egenkomponerade te.

Om någon timme lyfter flyget mot Stockholm. Vid sidan av lite färdkost erbjuds dryck.

– En öl?

Av servitrisen beställer Johan Andersson bubbelvatten i stället.

Arbetsdagen i Blekinge närmar sig sitt slut och han blickar framåt. Mellby Gård har vuxit ansenligt under hans dryga fem år.

– Gränsen för att vara en aktiv ägare och kunna ha koll på sin verksamhet börjar vi nå nu med 20 bolag. Kan vi vara 50 eller 100 bolag? Nej, det kan vi absolut inte vara. Då är vi ett annat bolag, med en annan affärsmodell. Men vi tror mycket på en aktiv ägarskapsmodell – vi vill vara största ägare i alla bolag. Det betyder inte att man är majoritetsägare.

Ägarkontroll är viktigt, det är en del av affärsmodellen, menar han.

– Om allting går bra så kan man vara minoritetsägare och förlita sig på andra. Men om det går dåligt, då är vår filosofi att man ska ha makten och inflytandet att kunna gå in och göra förändringar. Om man inte kommer överens med övriga aktieägare så blir det jobbigt.

I näringslivet är de flesta vd:ar operativa upp till 50–55 års ålder, för att sedan trappa ner med styrelseuppdrag. Om tio år är han 50 år, var befinner han sig då?

Johan Andersson blir tyst, funderar.

– Jag tror inte på så långsiktiga planer, säger han och drar paralleller till hur man jobbar inom koncernen.

– Vi har nedprioriterat sedvanligt budgetarbete. Det finns en risk att man lägger tid på att lägga planer. Vi har ett mantra i stället: Slå förra året! Det speglar vårt sätt att tänka. Det är inte meningsfullt att göra långsiktiga planer, det enda jag vet med säkerhet är att vi ska fortsätta att driva det här företaget utifrån de fundament som vi har. Som en aktiv ägare. Och att vi ska göra fler investeringar.

Bolagsbyggande är också ett samtalsämne vid köksbordet i hemmet på Djurgården i Stockhom. Hustrun Stina står bakom skomärket Stinaa. J, som tillverkar ortopediska högklackade skor samt herrskor. Hennes make, förutom att vara en mindre aktieägare, har också sina initialer i varumärket.

När den egna förmögenheten dyker upp visar han prov på en i dessa sammanhang osedvanlig transparens. Känner han sig rik?

– Jag tänker inte i de banorna. Visst, om man skulle realisera tillgångarna så vore man förmögen, men det är man inte förrän pengarna är på kontot. Jag känner mig absolut inte fattig, men jag går inte runt och känner mig förmögen. Stannar man upp och börjar titta på hypotetiskt marknadsvärde, så är jag väldigt förmögen.

– Det finns ett bra talesätt: What you own ends up owning you. Det har varit ledande för mina konsumtionsvanor – jag köper inte massa bilar, fastigheter och sådant strössel. Jag lever mitt liv hyfsat enkelt. Vi bor bra och jag behöver inte bekymra mig på resor över vilka hotell jag ska boka, och så flyger jag business. Jag prioriterar bekvämt resande och boende, men till skillnad från hos andra så skulle du inte hitta en stor konstsamling hemma hos mig.

Sitt eget kapital sätter han i arbete genom en inve­steringsverksamhet via eget bolag. Förutom i hustruns nämnda skoföretag har han gått in i bland annat techbolaget Tipser, som erbjuder e-handelsplattform för publicister; i finansteknikbolaget Mitigram och appbolaget Steven, som låter användare dela på krognotor.

– Jag älskar entreprenörskap och jag gillar att riska lite pengar, för att komma nära de här techföretagen. De flesta kommer inte att lyckas, och jag investerar med vetskapen om att det kan gå åt andra hållet. Eftersom investeringarna är otroligt riskfyllda passar de inte in i Mellby Gård.

På det än mer privata planet: Hur går det ihop med hustrun som driver bolag och hans resande roll? Johan Andersson ser lite plågad ut när ämnet kommer på tal; under första barnets första levnadsår var han frånvarande, det erkänner han.

– Under hans första år var jag ingen bra pappa. Jag fick ta mig själv i kragen: så här kan det inte funka. Men jag har blivit mycket bättre på att vara den far som jag vill vara.

En lösning var att familjen anställde en barnflicka som än i dag bistår ett par timmar varje dag, hon togs in redan första veckan efter BB.

– Stina drar ett större lass än jag, så är det. Hon driver ju också ett bolag, och det är tufft. Men på något sätt får vi ändå ihop pusslet.

Förmögenheten bakom hade gjort det möjligt att välja ett mindre hektiskt arbete, liksom många arvtagare till mångmiljardbolag gör. Johan Andersson slår fast att det inte är ett alternativ han övervägt.

– Att inte jobba skulle ta kål på mig, säger han. Men jag lever med konstant dåligt samvete gentemot familjen. Samtidigt har jag dåligt samvete om det går en tid utan att jag är på kontoret i Malmö. Jag tycker ju att en vd ska bo på orten där företaget är verksamt, men jag lever inte riktigt som jag lär. Jag eftersträvar ändå att vara närvarande hemma i Stockholm och i Malmö samtidigt – det går sådär.

Fakta | Nils Johan Andersson

Född: 28 november 1978 i Getinge.

Bor: Hus på Djurgården i Stockholm.

Familj: Hustrun Stina, som driver skomärket Stinaa. J, två barn.

Fritid: Tränar på gym, löpning och crossfit.


Läs mer:

Ingen sorg i Trelleborg

Ingen rädder för Reepalu här (Veckans FOKUS 36-16)

Förvärva, ärva – och hoppas inget kärvar (Veckans FOKUS 21-17)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera