Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes / Veckans Fokus

Gandhi utmanar Modi i världens största val

Världens största demokrati ska gå till val. I Indien är det underklassen som avgör vem som blir nästa premiärminister. Omvärlden gör klokt i att inte underskatta landet som alltmer blir en maktfaktor att räkna med i regionen.

När det är val i Indien brukar omvärldens medier fyllas med exotiska rapporter om valsedlar och urnor som måste fraktas på elefant­ryggen till avlägsna vallokaler, fakirer som ställer upp samtidigt som de avlagt tystnadslöften och därför inte kan yttra sig i parlamentet om de blir valda, och andra kandidater som är revolutionärer och vill omvandla samhället med våld.

Men nu är det ett helt nytt Indien som går till val i sex omgångar mellan den 11 april och den 19 maj. Landets storlek och antalet väljare — 900 miljoner — gör det omöjligt för alla att rösta på samma dag i vissa folkrika delstater. All röstning sker helt elektroniskt och det är stora frågor som står på spel. En valkampanj i Indien betyder dagliga debatter på tv, ideliga opinionsundersökningar och livliga möten även i små byar ute på landsbygden.

Indiens ekonomiska tillväxt är nu högre än Kinas:8,1 procent jämfört med 6,6 under 2018. Indien är också en regional stormakt som aktivt försöker att balansera Kinas alltmer beslutsamma intrång i Indiska oceanen och sydasiatiska länder, som förutom Beijings gamla bundsförvant Pakistan — Indiens ärkefiende — nu även innefattar Nepal, Sri Lanka, Bangladesh och Maldiverna. Vem som kommer att styra Indien under de kommande åren är avgörande för den ekonomiska och politiska situationen i hela Asien.

Det som står på spel är 543 platser i lok sabha, parlamentets folkvalda underhus. Överhuset rajya sabha med 250 platser väljs indirekt av landets 29 delstater och 7 unionsterritorier.

Val sker enligt den brittiska majoritetsprincipen, det vill säga enmansvalkretsar där den som får mest röster vinner. I princip står valet mellan två läger: Dels National democratic alliance (NDA) – en center-höger-koalition som domineras av det hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP), vars ledare Narendra Modi varit premiärminister sedan det förra valet 2014. Och på andra sidan United progressive alliance (UPA) – betraktad som center-vänster, där den viktigaste komponenten är det gamla Kongresspartiet, det regeringsbildande partiet under större delen av Indiens självständighet från Storbritannien 1947.

Intresset för val i Indien är alltid högt. 2014 var valdeltagandet drygt 66 procent – inte lika högt som i Europa men betydligt högre än i USA. Undersökningar visar att valdeltagandet är högst bland samhällets fattigare skikt, och trots de ekonomiska framgångarna utgör de fortfarande majoritet — vilket vänder upp och ner på det slitna argumentet i väst att demokrati bara fungerar om det finns en välutbildad medelklass. Val ger landets fattiga, även de som är analfabeter, en möjlighet att påverka sin tillvaro. Och det skedde till exempel 1977, då Kongresspartiet för första gången förlorade att val. Det var också första gången jag upplevde ett val i Indien. Det kom efter några år av undantagslagar som infördes av den dåvarande premiärministern Indira Gandhi för att »få ordning på samhället«.

Många västerländska bedömare hävdade då att det var precis det Indien behövde. Lite ordning och reda: Tågen gick i tid, byråkraterna sov inte på jobbet och besvärliga bråkmakare sattes i fängelse.

Narendra Modi, ledare av Bharatiya Janata-partiet och nuvarande premiärminister i Indien. Foto: Anupam Nath/AP/TT

Men det var en grov missräkning från omvärldens sida. Jag minns de nästan hätska diskussionerna bland allmänheten, som under kampanjen till slut kunde uttrycka sig fritt. Bönder marscherade på gatorna i flera städer med sina jordbruksredskap i händerna. Undantagslagarna hade resulterat i strypt yttrandefrihet, brutala saneringar av slumområden och en impopulär familjepolitik som innebar tvångssteriliseringar. Indira Gandhi led ett svidande nederlag. Hårda nypor var inte något som indierna ville ha. Och det var främst de fattiga väljarna som fick bort henne från premiärministerposten.

Sedan dess har ingen vågat sig på att införa något liknande hårt styre i Indien. I dag är det nya frågor som förs fram i debatten: fördelningen av det nya välståndet, korruption och brist på reell utveckling i många delar av landet. Och det är fortfarande de lägre samhällsklasserna som bestämmer utgången.

– Medelklassen, både den lägre och övre, vill säkert att Modi och BJP sitter kvar. Men i Uttar Pradesh, den folkrikaste staten, har två partier som har sitt främsta stöd bland samhällets fattiga gått samman för att utmana BJP, som de ser som ett parti för inte bara medelklassen utan även för överklassen. I Maharashtra och andra stater i det hinditalande hjärtat av Indien hoppades bönderna på något bättre då Modi tog över. Men de har inte gynnats och kan mycket väl tänkas rösta mot BJP, säger Rajeev Bhattacharyya, journalist och analytiker.

Modis anhängare gör allt för att rida vidare på sin hindunationalistiska våg, som de hoppas ska vinna gehör även i byarna på landsbygden. De har också fått som bundsförvant det ultranationalistiska Shiv Sena, som är som starkast i landets kommersiella centrum Mumbai (tidigare Bombay) och delstaten Maharashtra. BJP och dess allierade tillhör också Sangh Parivar, en informell, bredare front som har sina rötter i det likaledes hindunationalistiska Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) som vill se Indien som Hindutva, ett land där hinduerna styr och dominerar.

***

Kongresspartiet har däremot alltid beskrivit sig självt som sekulärt, vilket i ett indiskt sammanhang inte betyder världslig och icke-religiös utan att man håller sig neutral i religiösa frågor. Det är lätt att glömma att det i Indien finns 189 miljoner muslimer, 14,2 procent av hela befolkningen på 1,33 miljarder. Det gör Indien till världens tredje största muslimska land, efter Indonesien med 229 miljoner och Pakistan med 200 miljoner. Först efter Indien kommer Bangladesh med 153 miljoner muslimer, Nigeria med omkring 100 miljoner och Irans 82 miljoner. Dessutom har Indien kristna och buddhistiska minoriteter liksom sikher och jainer. Lägger man till 22 större språk och minst 1 000 dialekter gör Indiens mångfald, enligt Kongresspartiet, det omöjligt för en religiös eller etnisk grupp att kräva monopol på makten. Något sådant skulle kunna leda till landets upplösning.

Muslimernas ställning i samhället — och gentemot den hinduiska majoriteten på nära 80 procent – präglas dels av det faktum att Indien under flera hundra år innan och även under den brittiska kolonialtiden styrdes av stormoguler, muslimska erövrare från Centralasien. Men de som lät sig omvändas till islam var ofta fattiga människor från de lägre kasterna – och så indelas det indiska samhället än i dag – som i den nya religionen såg en möjlighet att betraktas som jämlika. Denna tudelning av det muslimska ursprunget har alltid orsakat sociala spänningar, som fick sitt våldsammaste uttryck i landets delning efter självständigheten. De provinser i det tidigare Brittiska Indien som hade muslimsk majoritet blev Pakistan — som i sin tur delades 1971, då den östra delen av landet bröt sig ur och bildade Bangladesh.

Men i takt med Indiens ekonomiska utveckling är det nu helt andra frågor än religiösa konflikter som dominerar debatten. Landet plågades länge av skriande fattigdom, långsam utveckling och en officiell politik, vilket var Kongresspartiets, där man efter i det närmaste öststatsmodell försökte sig på planekonomi med satsning på tung industri. Den politiken fortsatte efter Kongresspartiets valnederlag 1977, då en lös anti-kongresskoalition som hette the Janata Party tog över, och givetvis när Kongresspartiet senare återtog makten. Det var först efter en svår ekonomisk kris 1991 som den dåvarande premiärministern, Kongresspartiets PV Narasimha Rao, utsåg Manmohan Singh till finansminister och helt nya initiativ började tas. Indien drog nytta av den stora engelsktalande befolkningen som finns i landet och svaret blev outsourcing. Amerikans­ka och europeiska företag flyttade sin telefonservice till Indien, där lönerna var lägre. Sedan följde dataindustrin och Indien snabbt blev en av världens ledande inom den utvecklingen. Indien blomstrade som aldrig förr.

Rahul Gandhi, Kongresspartiet.

Det var 1980 som BJP bildades av politiker som brutit med partiet Janata. Under 90-talet växte sig BNP stark. Med den ekonomiska tillväxten kom en ny nationell stolthet — och den kunde inte skiljas från identifieringen av Indien som ett hinduiskt land. Genombrottet kom med en sammandrabbning i december 1992, då tusentalshinduiska aktivister rev en moské i staden Ayodhya i norra Indien. De hävdade att moskén byggts på den plats där den hinduiske guden Ram föddes och där det tidigare fanns ett tempel tillägnat honom. Arkeologiskt finns det inget bevis för detta, men det blev en massrörelse som också ledde till våldsamma sammanstötningar mellan hinduer och muslimer. Minst 2 000 människor dog under oroligheterna. Men BJP, vars ledare deltagit i kampanjen mot moskén, var nu nationella figurer. BJP-ledaren Atal Bihari Vajpayee bildade regering 1996, 1998 och 1999. Många trodde då att det skulle bli slutet på Indien som en enhetlig nation.

»Men det visade sig vara en sak att leda en nästan fanatisk folkrörelse och en helt annan att styra det mångfaldiga Indien. Vajpayee valde att tona ner nationalismen«, är en kommentar man ofta hör från politiska analytiker i New Delhi.

Vajpayee fortsatte också Singhs reformprogram. I linje med BJPs nationalistiska program ville Vajpayee även bygga ett nytt och ännu starkare Indien. Det var under hans styre som landet 1998 testade sina första atombomber — och Pakistan svarade med att detonera sina. Två kärnvapenutrustade länder stod nu mot varandra. Året därpå utkämpades ett kort gränskrig med Pakistan i det omstridda området Jammu och Kashmir, en indisk delstat med muslimsk majoritet som Pakistan också gör anspråk på. Världen stod på helspänn om det skulle bli en kärnvapenskonflikt. Men så långt gick det inte.

Men missnöje med Vajpayees ekonomiska politik — den var inte lika dynamisk som föregångarnas — ledde till att Kongresspartiet vann valet 2004. Nu blev Singh premiärminister, den förste sikhen som innehaft det ämbetet. Indiens ekonomi fortsatte att gå framåt, men det hindrade inte att BJP, nu lett av Modi, vann valet 2014 i en av dessa otaliga svängningar som karaktäriserar indisk politik.

Narendra Modi var då en ytterst kontroversiell figur. Han kom inte från någon politisk elit eller med en rik familj bakom sig. Han föddes 1950 i det som nu är delstaten Gujarat där hans far sålde te i ett litet stånd. Sonen, som växte upp under knappa förhållanden, arbetade också där ett tag. Men Modi var intresserad av politik och slöt sig redan i tidig ungdom till hindu­nationalistiska RSS, som kritiker hävdar är en extremiströrelse. Han blev medlem i BJP 1985 och steg snabbt i graderna. 2001 utsågs han till chefsminister i delstaten Gujarat och hölls som sådan ansvarig för våldsamma attacker mot muslimer. USA svartlistade honom enligt en lag som ska skydda religiös frihet.

Som premiärminister tvingades dock Modi, liksom Vajpayee på hans tid, tona ner retoriken. Efter att Modi hade bildat regering bjöds han in till Washington — och USA fann i Indien en trogen bundsförvant i kampen mot Kinas växande roll i regionen. Helt naturligt har Modi också blivit nära vän med Japans nationalistiske premiärminister Shinzo Abe. De delar samma syn på Kina. När Modi besökte Tokyo i oktober förra året sa Abe att Japan och Indien måste stärka samarbetet för »ett fritt och öppet Indo-Pacific«. Udden var klart riktad mot Kina. Abe sägs följa bara tre personer på Twitter: sin fru, en lokal japansk politiker — och Modi.

BJP försöker i dag att profilera sig som ett parti för alla indier, men den antimuslimska inställningen är inte helt borta. Med BJP:s välsignelse drivs en kampanj för att locka tillbaka de fattiga väljarna vars förfäder lät sig omvändas till islam under tidigare århundraden. De kallas nu ghar vaapsi, eller »hemvändare« och hyllas om de följer uppmaningarna att konvertera. Det finns ingen utförlig statistik över hur många som »återvänt« till det »hinduiska boet«, men det kan inte vara många eftersom andelen muslimer i Indien faktiskt stiger år från år, främst på grund av att de i allmänhet har större familjer än hinduerna och andra. Någon anmärkningsvärd omvändning till islam förekommer inte.

***

Kongresspartiet är en helt annan skapelse än BJP. Partiet bildades 1885 av britter som ville ge utbildade indier mer att säga till om. Det blev en massrörelse — och genuint indiskt — först efter att mahatma Gandhi återvänt från Sydafrika 1915. Kravet var nu självständighet för Indien. Gandhis ickevåldsprinciper styrde kampen och han var själv emot delningen av Indien 1947. Gandhi gjorde så stora eftergifter mot muslimerna att han mördades av hinduiska extremister i januari 1948. Nathuram Godse, den som avlossade de dödande skotten, hade en bakgrund i nationalistiska RSS. Han hängdes i november 1949.

Kongresspartiet har sedan dess nära associerats med Nehru-Gandhi familjen. Men dessa Gandhi är inga släktingar till mahatma Gandhi. Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru var son till Motilal Nehru, en av de tidiga ledarna för självständighetsrörelsen, och styrde fram till sin död 1964. Han var en sofistikerad aristokrat som även var en ledande röst inom den alliansfria rörelsen, de länder i Asien och Afrika som då befriats från det koloniala oket. Men ett krig med Kina 1962 skakade Nehru. Den kinesiska militären anföll i ett omstritt gränsområde i öster, tillfogade den indiska armén ett svidande nederlag och drog sig sedan tillbaka. Hotet från Kina har sedan dess präglat mycket av indisk utrikespolitik. Ett krig med Pakistan om Kashmir, som bägge länderna gör anspråk på, utkämpades 1947 och ledde till en de facto delning av territoriet, Även den konflikten har styrt Indiens upprustning till en militär makt som till slut skaffade sig kärnvapen.

Jawaharlal Nehru efterträddes av den blyge Lal Bahadur Shastri, som dock regerade i bara två år innan han dog. Då hade Indien och Pakistan utkämpat ytterligare ett krig om Kashmir. 1966 föll manteln på Nehrus dotter Indira Gandhi, som fick sitt efternamn efter att ha gift sig med Feroze Gandhi, död 1960 och som sagt ingen släkting till mahatma Gandhi. Hon styrde landet med järnhand i elva år och utmärkte sig genom att i början på 70-talet beordra stöd för Östpakistans utbrytning. Indiska tanks rullade över gränsen och Bangladesh föddes.

Några svaga regeringar följde på valnederlaget 1977 och Indira Gandhi var tillbaka som premiärminister 1980. Utmaningen nu var en separatiströrelse bland sikherna i Punjab – och Gandhi tog till hårdhandskarna. I juni 1984 stormade den indiska armén det Gyllene templet i Amritsar, där separatisterna hade upprättat ett högkvarter. Det upprörde många sikher, även den som inte stödde separatisterna. Indira Gandhi mördades i oktober samma år av sina egna livvakter, som var sikher.

Mot ljusare tider. I indien har de fattigas röster stor påverkan på valet. Kanske är det därför graffitin i Hyderabad omges av den uråldriga indiska symbolen för solen. Foto: Sam Panthaky

Nehru-Gandhi familjen var nu etablerad som den ledande i landet och Indira efterträddes av sin son Rajiv, en pilot som fram till att han utsågs till premiärminister 1984 inte hade visat något större intresse för politik. Bara 40 år gammal var han den dittills yngste premiärministern. Han försökte satsa på ny teknologi för att få ekonomin på fötter men olika korruptionsskandaler, bland annat försäljningen av kanoner från svenska Bofors, ledde till valnederlag 1989. Rajiv mördades 1991 av en kvinna från den tamilska folkminoriteten på Sri Lanka. Hon hade en bomb på sig och sprängde både sig själv och Rajiv i luften. Det hela var en protest mot Indiens ingripande i inbördeskriget mellan tamilska militanter och centralregeringen i Sri Lanka.

Kongresspartiet befann sig i kris och den som fick ta över ledningen var Rajivs änka Sonia Gandhi. Hon var född i Italien och hade inga etniska band till Indien förrän hon gifte sig med Rajiv 1968. Hon var katolik men bröllopet ägde rum efter hinduisk sed. Sonia blev indisk medborgare, men att en invandrare blev ledare för Kongresspartiet och då därför att hon var Rajivs änka understryker den enorma tyngd Nehru-Gandhi-familjen har i indisk politik. Dock kunde hon knappast bli premiärminister eftersom hon var av icke-indiskt ursprung. Ny ledare för Kongresspartiet är nu Sonias och Rajivs son Rahul Gandhi. Dottern Priyanka Gandhi visade först inget intresse för politik, men har nu engagerat sig i valrörelsen för att stödja Kongresspartiet.Rahul, född 1970, valdes till parlamentet 2004 från valkretsen Amethi i Uttar Pradesh, där hans far tidigare valts och anses vara den »givna« platsen där medlemmar av familjen ställer upp i val. Till att börja med var Rahul Gandhis ledarskap ingen större succé. Valet 2014 var det sämsta i Kongresspartiets historia. Det fick bara 44 platser i parlamentet jämfört med 206 före valet. Men i den här kampanjen har han visat framfötterna och utmanat Modi på ett sätt som börjar vinna gehör.

– Han har mognat betydligt och visat att han är mer än bara en medlem av Nehru-Gandhi-familjen. Han är en bra talare och att han har fått draghjälp av Priyanka är ett stort plus, säger en regeringstjänsteman, som vill vara anonym eftersom han sitter på en officiell post.

***

Modis popularitet föll också avsevärt i november 2016, då regeringen helt plötsligt avskaffade alla 500- och 1000-rupeesedlar. Tanken var att slå till mot svarta pengar, som underminerat ekonomin. Men de som blev mest lidande var vanliga människor, som hade sina besparingar i kontanter hemma i stället för på bankkonton.

Åtgärden fick också katastrofala följder för resten av ekonomin, samtidigt som de som hade svarta pengar fann lösningar genom diverse skumma transaktioner som inte kunde spåras.

– Det var ett stort slag mot Modis popularitet. Det drabbade de väljare vars stöd han skulle ha förlitat sig på, säger regeringstjänstemannen.

Gandhis slogan i valkampanjen om att Modi är en »tjuv« tycks gå hem. En annan anklagelsepunkt från Kongresspartiets sida är ett kontroversiellt köp av 36 franska stridsplan av modellen Rafale. Miljardaffären innefattar också den rike affärsmannen Anil Ambani, som står BJP nära och vars företag står för tillverkningen av en del av teknologin. Domstolarna har avvisat krav på att affären ska undersökas, så det inte rör sig om korruption och favorisering, men misstankarna om att Ambanis företag Reliance dragit nytta av de personliga banden till Modi kvarstår. Ambani har gått till motattack och avvisat alla anklagelser mot honom och hans företag. BJP har kontrat med påståenden att Kongresspartiet gjorde sig skyldigt till korruption då det satt vid makten. Sådan pajkastning är inte ovanlig när det är val i Indien och bara resultatet på valdagarna kan avgöra om de är effektiva eller inte.

Modis popularitet skulle antagligen ha dalat ytterligare — om det inte hade varit för hans resoluta hanterande av en ny kris med Pakistan. Den 14 februari i år attackerade en självmordsbombare en indisk armékonvoj i Kashmir. 40 man från en indisk paramilitär enhet dödades och bakom dådet stod en medlem i terrororganisationen Jaish-e-Mohammed, som har läger på den pakistanska sidan av den skiljelinje som delar Kashmir i två zoner. Indien svarade med att sända stridsflyg in i pakistanska Kashmir. De indiska myndigheterna meddelade att ett läger bombats och att ett stort antal militanter dödats. Pakistan tillbakavisade de uppgifterna, sa att bomberna inte hade haft någon större inverkan; indiska plan sköts också ner och en pilot, som lyckades hoppa, tillfångatogs av pakistanierna. Han överlämnades till Indien vid en gemensam gränsövergång — och togs emot som en hjälte.

Vad som än hände när det indiska flyget attackerade mål inne på territorium som kontrolleras av Pakistan så blev aktionen en räddning för Modi, som drabbats av allmänhetens bristande förtroende. Hans snabba och resoluta svar på attacken var populärt – och indisk nationalism fick ett rejält uppsving. Det har gynnat BJP i opinionsmätningarna inför valet. Andra frågor, som korruption och ekonomin, har hamnat i bakgrunden. Om det är tillfälligt eller inte kan bara valet utvisa.

Polariseringen i indisk politik står mellan de två blocken NDA och UPA. Narendra Modi lovar fortsatt starkt styre och slår på den nationalistiska trumman, medan Rahul Gandhi svarar med att ta upp frågor som böndernas rätt till deras mark; den ojämlika fördelningen av landets rikedomar; och löften om att reda ut, vad han kallar, den ekonomiska röra som den nuvarande regeringen ställt till med, genom att göra sedlar ogiltiga och ge kontrakt till närstående affärsmän i stället för dem som är mest kompetenta.

Det finns också andra partier som är viktiga inför valet. Indien har alltid haft starka kommunistpartiet — två närmare bestämt — och det större, The Communist Party of India-marxist, styrde fram till helt nyligen två delstater: det stora och folkrika Västbengalen med miljonstaden Kolkata och det mindre Tripura i nordöst. Det partiet har också haft ett starkt fäste i den sydliga delstaten Kerala. Men i dagens moderna Indien har kommunisterna vunnit lite gehör. De stödjer i princip UPA, men deras inflytande har minskat sedan de förlorade makten i regionsvalen i Västbengalen och Kerala som hölls 2011. Där hade de fram till dess lett koalitionsregeringar. I parlamentsvalet 2014 fick partiet bara nio mandat, en minskning från sexton tidigare. Tripura gick förlorat 2018 — till BJP. Fram till dess såg man hammaren och skäran målad på murar och husväggar i Västbengalens huvudstad Calcutta (nu Kolkata). I dag är de helt borta.

***

Det finns också helt lokala partier, som tenderar att byta sida mellan blocken, vilket gör det svårt att förutse hur valet i år ska gå — även då den slutgiltiga rösträkningen sker den 23 maj. I Manipur, en liten delstat längst i öster där många känner sig isolerade från resten av Indien, ses även lokala frågor som viktigare än de nationella.

– Ingen här är speciellt entusiastisk inför det här valet. Man kan bara se på valdeltagandet. När det är lokalval med lokala frågor i centrum röstar 90 procent men i parlamentsvalen brukar det vara drygt hälften, säger Chitra Ahanthem, en skribent och aktivist i Manipur, där folket etniskt sett står Sydostasien närmare än »det egentliga Indien«, som de kallar resten av landet.

Indiens etniska, religiösa och språkliga mångfald gör det omöjligt att generalisera när man bedömer vilka vindar som blåser inom den allmänna opinionen. Det skiljer sig markant från landsdel till landsdel. Men en gemensam nämnare, trots de stora partiernas dominans, är att här, liksom på många andra håll i världen, finns ett växande missnöje med politiker i allmänhet.

– Ett tydligt tecken på det är framväxten av ett helt nytt parti, Aam aadmi, i New Delhi. Korruption finns i hela landet, inom alla gamla partier, och många ser nu med förakt på traditionella politiker. De är alla lika goda kålsupare, menar journalisten och analytikern Rajeev Bhattacharyya.

Aam aadmi, som betyder de vanliga människornas parti, bildades 2012 efter att två sociala aktivister hade delade meningar om hur man bäst bekämpar korruptionen. Den ene, Anna Hazare, hade länge kämpat mot orättvisor i samhället och inledde 2011 en hunger­strejk för att få regeringen att införa strängare lagar mot korruption och maktmissbruk. Han blev omåttligt populär, men ville inte bilda något parti utan före­drog en gräsrotsbaserad massrörelse. Hans kollega Arvind Kejriwal däremot grundade Aam Aadmi — och lyckades att bilda regering i unionsterritoriet Delhi 2013. Kejriwal blev chefsminister. Två år senare vann hans parti 67 av de 70 mandaten i unionsterritoriets församling. BJP fick tre och Kongresspartiet inget. Aam Aadmi förespråkar en genomgående decentralisering av makten i Indien och vänder sig mot det inflytande som stora, multinationella företag fått efter att ekonomin liberaliserats.

Det enda som kan sägas med säkerhet — och avsett vilket block som vinner — är att Indiens roll i regionen kommer att bli allt större och viktigare. Medelinkomsten är fortfarande betydligt lägre än i Kina, men samtidigt som den kinesiska ekonomin visar tecken på stagnation växer den indiska. Om dessa trender håller i sig kan Indien hinna i kapp Kina om något årtionde, eller kanske mer. Indiens alltmer aktiva utrikespolitik är en annan viktig faktor – och här är det återigen rivaliteten med Kina som spökar. Indiens har ingått försvarsavtal med Japan och samarbetet med USA är närmare än någonsin. Under det kalla krigets dagar stod demokratiska Indien det kommunistiska Sovjetunionen nära – och det berodde på Sovjets fientlighet gentemot Kina och den kinesiska alliansen med Pakistan.

Allt detta har nu ändrats och en helt ny situation har uppstått i regionen. Mycket handlar om maktbalansen i Indiska oceanen, där Kina för första gången i modern tid etablerat en närvaro. Kinas första militärbas utomlands finns i den lilla afrikanska republiken Djibouti vid infarten till Röda havet och Suezkanalen, medan kinesiska ubåtar blivit en allt vanligare företeelse även i farvattnen kring Indien. Samarbetet växer mer med andra sydasiatiska länder än Pakistan. Den utvecklingen är inte förvånande eftersom det mesta av Kinas utrikeshandel, liksom importen av olja från Västasien och mineraler från Afrika, går genom Indiska oceanen. Men det betyder också att de traditionella makterna i regionen känner sig utmanade — och sluter nya allianser.

Val i Indien är inte längre någon exotisk företeelse utan en fråga som berör inte bara den politiska stabiliteten i landet utan även maktbalansen i hela regionen. Och om Indiens nästa premiärminister kommer att heta Narendra Modi eller Rahul Gandhi är inte det viktigaste. Indien har vaknat ur sin slummer och blivit en makt som resten av världen måste ta på större allvar än vad som är fallet i en internationell debatt som oftast koncentrerar sig på förhållandet och kampen mellan USA, Kina och Ryssland. Det är inte elefanter, fakirer och våldsamma revolutionärer det rör sig om i dagens Indien.

Läs mer:

Expert: »Islamister i Pakistan och Afghanistan vill att det eskalerar till krig i Kashmir«

Så formas metoo i Indien

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera