Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Vad ska det bli av killen?

Ingen kommer undan politiken. Inte ens politikerna som söker en ny yrkeskarriär.

Roger Tiefensee berättar om två sorters äppelmust: den ena är klar, liknar nästan äppeljuice. Den är poppis på kaféer och restauranger och kan lätt säljas för 30 spänn, berättar han. Den andra är grumlig, mer rustik, och har äppelfibrerna kvar.

I tolv år satt Roger Tiefensee i riksdagen för Centerpartiet. Han var ekonomisk-politisk talesperson. Karriären kröntes med rollen som gruppledare i riksdagen, ett av de finaste uppdragen en riksdagsledamot kan ha.

Men inför förra valet, 2014, beslutade han sig för att inte kandidera. Han ville spendera mer tid med sina barn. Sedan var det detta med musten. På läktaren vid en fotbollsträning hemma i Sörmland hade en annan pappa berättat om hur han mustade äpplen. Hur han sålde vidare den färdiga produkten.

– Där tändes gnistan. Och efter det startade vi en förening, Sörmlandsäpplen, berättar Roger Tiefensee.

– Jag är sådan att det poppar upp affärsidéer hela tiden, även när jag var i riksdagen. Men när skulle jag kunna förverkliga dem? Det var en del i att jag slutade med riksdagsarbetet, tillsammans med att jag ville vara hemma mer och vara pappa, fortsätter han.

Vi befinner oss bara en och en halv timme från Helgeandsholmen i Stockholm. Tiefensees hus ligger i en dal med ostörd utsikt över sjön Skundern. Ett äppelskruttkast bort ligger äppelodlingarna. 0,6 hektar. Småskaligt. Välskött. Ekologiskt (givetvis). Kavaj och slips har bytts till rutig skjorta och knickers av märket Blåkläder. Riksdagsarvode mot förhoppningen att de noggrant ansade träden, bokstavligen, ska bära frukt.

– Jag hade ångrat mig om jag suttit kvar i riksdagen och närt de här idéerna utan att göra verklighet av dem.

Ångrar du någonsin att du lämnade storpolitiken?

– Nej.

Foto: SVT, Claudio Bresciani/TT

Tjugo år tidigare och en knapp mil från idyllen utanför Malmköping: statsminister Göran Persson står på isen på Harpsundssjön vintern 1999 och oroar sig för Carl Bildt. Han som några månader tidigare lämnat som partiledare.

– Jag undrar vart han ska ta vägen, killen. Jag undrar vad han ska göra, säger Persson till SVT-reportern Erik Fichtelius i dokumentären »Ordförande Persson«.

När de sitter i intervju något år senare är Persson fortfarande bekymrad:

– Carl har ju inget jobb. Och jag tror han är i behov av en försörjning. Jag tror att det är så dystert, säger Göran Persson och säger att Bildt erbjudits jobb. Men vilka då? undrar Fichtelius.

– Luftfartsverket, generaldirektörsjobb, attraktivt för en som är teknikglad, svarar Persson.

Det ordnade sig för killen. Carl Bildt kom att försörja sig på styrelseuppdrag i pr-företaget Kreab och Lundin Oil, bland mycket annat. Vid regeringsskiftet 2006 blev han alliansregeringens utrikesminister.

Men grundfrågan, vad en politiker eller politiskt anställd ska göra efter ett regeringsskifte eller missad riksdagsplats, har lagt många pannor i djupa veck.

Finns det ett liv efter politiken?

Av de 37 statsråd som satt i Reinfeldts regeringar 2006–2014 fortsatte en tredjedel (35 procent) med politiken som heltidssyssla efter 2014. Nästan lika många (30 procent) gick vidare till att bli påtryckare på pr-byråer eller intresseorganisationer. Vart tionde (11 procent) fick offentliga tjänster.

I Göran Perssons regeringar satt 1996–2006 sammanlagt 47 statsråd. 17 procent fortsatte i politiken, 38 procent hamnade på offentliga tjänster som landshövdingar, ambassadörer eller generaldirektörer. Bara tre statsråd gick vidare till påtryckarindustrin och tre blev styrelseproffs.

Fram till 1976 fanns inget stort behov av en alternativ arbetsmarknad för de som hade centrala positioner i politiken. Socialdemokraterna kontrollerade utnämningsmakten och om ett statsråd kände sig lite sliten fanns det reträttposter som landshövding eller för en statssekreterare att bli generaldirektör. I utbyte lyftes någon yngre och lovande uppåt i det politiska kretsloppet. Det fanns också ett växelspel mellan kanslihuset och »rörelsen« i vid mening. På LO, fackförbunden, HSB, Riksbyggen och andra organisationer med anknytning till arbetarrörelsen fanns åtskilliga som i praktiken redan då jobbade som lobbyister. Fast de hade bara ett maktparti att förhålla sig till.

Jobb fanns det alltid. Och som en S-rådgivare, som i stället valde att ta jobb i privata sektorn, uttryckte det:

– I rörelsen sitter falluckan i taket.

Med en borgerlig regering 1976–1982, och framför allt 1991–1994, ändrades många etablerade mönster. Besvikna Palmerådgivare fick 1976 tränga ihop sig i det till nuvarande Kulturhuset utlokaliserade riksdagskansliet. Några fick ringa gamla bekanta på folkrörelseföretag eller fackförbund: Var det möjligen någon som behövde en informationschef eller utredare?

De borgerliga partierna upptäckte efter sina regeringsår samma fenomen, behovet av en efter-arbetsmarknad. För makten började ju växla.

Efter regeringsskiftet 1982 startades på Näringlivets fonds initiativ Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige (MAS). Syftet var uttalat att »rädda kvar« några som varit centrala i det politiska arbetet under de borgerliga regeringsåren. MAS leddes inledningsvis av Bengt Westerberg, men han blev året efter partiledare för Folkpartiet. Till MAS knöts även Carl Bildt.

80-talet såg också en snabb tillväxt i en bransch där politisk bakgrund var en tung merit på cv:t. Kreab hade bildats redan under tidigt 70-tal, och gjorde allt från reklam åt Moderaterna och politisk-strategisk rådgivning åt storföretag till lite lyxigare overheadbilder för företagspresentationer. Men länge var de ensamma om att inse att det gick att kapitalisera på politisk kunskap. Det ändrades på 80-talet när pr-branschen växte snabbt. Mats Gullers, som varit pressekreterare åt Ola Ullsten, startade byrån Gullers. Tre Muf-kompisar – Bo Jansson, Anders Kempe och Anders Lindberg – startade JKL. Fler följde efter i samma spår.

Pr blev inte bara public relations utan också political relations, eller public affairs som lobbyisterna vill kalla det. Från början var branschen rätt borgerligt dominerad, men med regeringsskiftet 1991 fick också S-folk upp ögonen för en arbetsmarknad där den politiska bakgrunden inte betraktades med misstro.

När någon så småningom föreslog en kvalificerad pr-utbildning på högskolenivå konstaterade en som redan varit med ett bra tag:

– Behövs inte. Vi har ju de politiska ungdomsförbunden.

 

Roger Tiefensee fyller på glasen. Denna gång med den grumliga musten. Den här skörden kommer från andra odlare, berättar han. Det är först i höst som han stolt kan säga att det är tack vare hans gröna fingrar som drycken blivit så god.

– Jag väntar på flädern nu, säger han och pekar mot en ännu grön buske på tomten, jag har förhört mig hur man ska hantera fläder och det hade varit spännande att göra en äppelmust med flädertouch.

Vid sidan av mustframställning och lokalpolitiska uppdrag har Tiefensee sedan riksdagssortin extraknäckt som konsult inom public affairs. 12 år i riksdagen innebär ett brett kontaktnät, även utanför det egna partiet. Men erfarenheten från ledamotsarbetet har fler fördelar, betonar han.

– Jag vet själv hur det var när det kom lobbyister eller folk från public affairs-byråer, att de verkligen förstod vad mitt patos var. Om någon kom och tipsade mig om saker som gick i samma linje så var det bara tacksamt.

Han fortsätter:

– Inom public affaris har man två kunder, dels den betalande kunden, dels politiker som man erbjuder ett seminarium eller vad det nu kan vara. Att vara med på rätt ställen bygger en riksdagsledamots plattform.

I decennier har det varit som ett lämmeltåg mellan politiken och »påtryckeriet«. Speciellt i samband med val och regeringsskiften. Och det handlar inte bara om PR-byråer som jagar folk med rätta politiska känningar. Några av de största arbetsgivarna i påtryckarbranschen är till exempel arbetsgivarorganisationen Svensk Näringsliv och försvarskoncernen Saab.

»Påtryckeriet« har i dag blivit politikens viktigaste alternativarbetsmarknad.

• 1994 gick 36 procent av de regeringsrådgivare i Bildtregeringen som inte fortsatte i politiken till påtryckarjobb.

• 2006: 56 procent av de regeringsrådgivare i Perssonregeringen som inte fortsatte i politiken till påtryckarjobb.

• 2014 gick 64 procent av de regeringsrådgivare i Reinfeldtregeringen som inte fortsatte i politiken till påtryckarjobb.

Det är alltså en rejäl ökning. Men partifördelningen bland de som jobbar som lobby- och pr-konsulter på byråer är fortfarande ganska ojämn. Fokus har identifierat 350 pr-konsulter med bakgrund i politiken. Den klart största gruppen har bakgrund i M, med 40 procent; 28 procent har bakgrund i S och nära 13 procent i L. I de andra partierna är det som mest 6 procent.

Patrik Öhberg, doktor i statskunskap i Göteborg, har undersökt politikernas karriärambitioner. De har växt, är det korta svaret. Ledamöterna fick i en enkät svara på vad de vill göra om tio år. 1996 hoppades 14 procent att de om tio år skulle vara utskottsordförande eller statsråd, men 65 procent trodde de hade dragit sig tillbaka från det offentliga livet.

2014 hoppades 21 procent att de om tio år skulle vara utskottsordförande och 33 procent ville bli statsråd. 48 procent trodde att de hade lämnat det offentliga livet.

Synen på efterkarriärer är inte kartlagd.

– Men det är en alltmer aktuell fråga. Ledamöterna sitter kortare tid i riksdagen och är allt yngre. Förr krönte man en lång politisk karriär med en riksdagsplats. Nu funderar man nog även under riksdagsperioden över vem som kan vara intresserad av ens tjänster efteråt, säger Patrik Öhberg.

Roger Tiefensee berättar att han året före valet 2018 bjöds in till Centerpartiets riksdagsgrupp för att berätta om sitt liv efter politiken. Det visade sig vara ett förklätt firande av hans 50-årsdag.

– Men det handlade också om att gjuta mod i de som visste att de skulle sluta, vad man kan göra efteråt, säger han och vittnar om partikamraternas intresse för efterkarriären.

I den enkät med de nuvarande ledamöterna som forskarna i Göteborg nu gör är en framtid i konsultbranschen ett av framtidsalternativen.

– Andelen ledamöter med långsiktiga karriärambitioner är betydligt större i dag än för 25 år sedan. Och att ersättningssystemen med de tidigare generösa inkomstgarantierna försämrats bidrar nog till att fler funderar på vad de ska göra sedan, säger Patrik Öhberg.

– Ta Cecilia Wikström. När hon tvingades att välja mellan parti- eller styrelseuppdragen valde hon det senare.

Före detta politiker har också blivit mer gångbara på den gängse arbetsmarknaden, menar Fredrik Hillelson, vd och grundare av Novare, som rekryterar chefer och styrelseledamöter för stora företag och organisationer.

– Vi ser att intresset för att rekrytera de med politisk bakgrund ökar hela tiden. Tidigare fanns det kanske ett slags beröringsskräck, men den är borta sedan några år. Och de vi intervjuar med den bakgrunden har också insett att allt i näringslivet inte handlar om business, utan att det i många lägen också krävs politisk fingertoppskänsla, säger Fredrik Hillelson.

De folkvalda i regering och riksdag kanske studsar till när han beskriver funktioner som rätt lika varandra.

– En statssekreterare är en vd i miniatyr. Ett statsråd är som en styrelseordförande.

Just nu har Novare pågående rekryteringar där tidigare statssekreterare och statsråd finns med i bilden. De hjälpte till med rekryteringen när Anna-Karin Hatt, tidigare IT-minister, blev vd på Almega och när förre S-valgeneralen Jan Larsson blev vd på Yrkes­akademin.

– Det här är folk som sliter hårt och som inte är skotträdda. I den politiska miljön är man van vid att bli utsatt för skriverier, det är inte andra förberedda för på samma sätt.

Moderaten Lars Lindblad kom in i riksdagen 1998 som 26-åring på ett Skånemandat. När Reinfeldtregeringen bildades fick han den tunga rollen som partiets gruppledare i riksdagen. Inför valet 2010 hade han anledning att fundera på framtiden:

– Jag var 38 år, hade gjort tre perioder i riksdagen, och bosatt mig permanent i Stockholm och bildat familj. Skulle jag byta valkrets? Nej, Stockholms län satt inte och väntade på att en gruppledare skulle in och slåss om riksdagsplatserna, säger han.

Lindblad berättade tidigt att han inte skulle kandidera och träffade ett dussintal potentiella arbetsgivare för samtal. Att återgå till att bli byggnadsingenjör var inte aktuellt. Senast han var ute i yrket på ett bygge var 1992. Han valde till slut att bli konsult på JKL, kollega med Göran Persson som han varit med om att göra arbetslös fyra år tidigare.

– Vad hade jag med mig? Jo, en stark ledarbakgrund. Jag hade varit med och hanterat svåra och komplexa problem. Men jag hade inte den kommersiella erfarenheten som krävs om man ska ha en mer operativ funktion i ett företag, säger Lars Lindblad.

På de åtta år han varit i pr-branschen har den växt snabbt.

– Konkurrensen har hårdnat. Någon gräns finns det naturligtvis. Men många som kommer in och blir konsulter går också vidare till motsvarande jobb på företag. Och alla trivs inte i skiftet mellan att vara en politisk auktoritet för att sedan bli rådgivare.

Det handlar inte så mycket om att nyttja sin gamla politiska telefonbok och kontakter, menar Lindblad.

– I grunden handlar det om systemförståelse, att till exempel förstå samspelet mellan politiken och media. De som bara litar på att de känner rätt minister blir inte kvar länge.

Synen på påtryckarna har också förändrats sedan 90-talet.

– När jag kom in i riksdagen 1998 så sa många: Vi säger nej till att träffa lobbyister. Och så gick de i väg till jordbruksutskottet och pratade om framtidens jordbrukspolitik med LRF. I dag är det avdramatiserat att träffa aktörer som behöver informera politiken och de har också en bättre förmåga att värdera och förstå beslutsfattarnas integritet, säger Lars Lindblad.

Omröstningen som fällde regeringen Löfven hösten 2018 var historisk; aldrig tidigare i svensk politik hade riksdagen fällt en statsminister i en förtroendeomröstning. De fyra borgerliga partierna tog hjälp av Sverigedemokraterna och med 204 ledamöters tryck på den röda knappen avsattes regeringen. Och alla de politiska tjänstemän som arbetat i lagren under statsministern och hans statsråd.

Det innebar att 173 avgångsvederlag aktiverades. I de allra flesta fall återanställdes tjänstemännen när regeringen fick förnyat förtroende. Men vissa tog chansen att röra sig vidare – med full betalning en tid framöver.

Sju av de tjänstemän som valde att gå hösten 2018 var statssekreterare; dessa politikens »vd:ar i miniatyr«, som Fredrik Hillelson kallar dem. Statssekreteraren företräder regeringen i utskotten. De är både statsrådens rådgivare och departementens administ­rativa chefer – en korsning mellan politiker och byråkrater.

– Bakom varje framgångsrikt statsråd står en duktig statssekreterare. Och bakom varje statsråd som gör fiasko står i regel en misslyckad statssekreterare, sammanfattade Göran Persson i tidigare nämnd dokumentär av Erik Fichtelius.

Tidigare låg det på tillträdande regering att agera arbetsförmedling åt dessa politiska hybrider. Men inte längre. Numera får de en fallskärm som ser till att de mjuklandar utanför maktens korridorer. En av de avgångna statssekreterarna, Karolina Ekholm, tidigare vice riksbankschef och nära medarbetare åt Magdalena Andersson, får enligt avtal 107 000 kronor i månaden till och med januari 2021. Förutsett att hon inte kvittar lönen från en ny arbetsgivare mot avgångsvederlaget.

Mycket talar för att hon och de andra avhopparna inte går sysslolösa länge.

– Väldigt vanligt är att statssekreterarna går vidare till att bli generaldirektörer, ungefär 40 procent av dem gör det, säger säger Anders Ivarsson Westerberg, lektor vid samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola.

– Några går vidare internationellt, ett par blir ambassadörer och andra går vidare till jobb i övrig statsförvaltning. Generellt är det högutbildade personer som har haft ett krävande chefsjobb så de är väldigt eftertraktade, fortsätter han.

Exempel på statssekreterare som gått vidare inom statlig förvaltning finns från båda sidor av det politiska blocket. En av Anders Borgs närmaste medarbetare, Hans Lindblad, blev generaldirektör för Riksgälden. Mikael Sjöberg, statssekreterare i regeringen Persson, blev först chef för Arbetslivsinstitutet och sedan Arbetsförmedlingen, även om hans förordnande inte förlängs när det går ut nästa år.

Vägen för tidigare ministrar ser ofta annorlunda ut. Det finns de som blir konsulter – som Göran Persson och Anders Borg – kombinerat med styrelseuppdrag. Andra fortsätter karriären med andra politiska uppdrag eller en landshövdingetjänst.

– Det är som en slutposition för gamla statsråd. Statssekreterarna är mer tydligt uppe i en karriär, normalt är de något yngre än statsråden också, säger Anders Ivarsson Westerberg.

Socialdemokratin har till skillnad från borgerligheten varit duktig på att fostra sina tjänstemän tidigt i karriären. Vanligt är att borgerliga statsråd plockar statssekreterare från partiinterna nätverk, det kan till exempel vara gamla kollegr från kommunpolitiken. S-regeringar har tvärtom sedan 80-talet skolat unga stjärnskott i partiets hemliga statssekreterarskola. Där har talanger – som Hans Dahlgrens statssekreterare Paula Carvalho Olovsson – drillats till att bli experter på såväl regeringspolitik som statlig förvaltning. Något som nog inte är oviktigt den dag de går vidare i Myndighetssverige.

I kommande forskning från en annan Södertörnforskare, Marja Lemne, visar det sig nämligen att större delen av de generaldirektörer som har fått flytta på sig, är de som saknar regeringserfarenhet.

– Ett större antal av dem som man har flyttat på, som inte har lämnat på grund av en livshotande sjukdom, har saknat tidigare erfarenheter av jobb i Regeringskansliet. Vare sig som politiker eller tjänstemän, säger hon och fortsätter:

– Jag tycker att det är bra med breddad rekrytering. Men man ska inte luftlandsätta personer som inte har sett spelet, och som inte kan hur kanslihuset fungerar.

Ovanför våra huvuden smattrar ett ettrigt sommarregn mot det korrugerade taket. Roger Tiefensee lutar sig bakåt i stolen och låter huvudet vila mot husets grå marmoroc­-fasad. Han minns frustrationen. Att som idédriven bondpojk träffa andra påhittiga personer vid något av alla företagsbesök han gjorde som riksdagsledamot.

– Jag tyckte ofta att det var superintressant och kände att jag ville ju själv kunna förverkliga de idéer jag gick och bar på.

När beslutet att inte kandidera till riksdagen väl var fattat kände han lättnad.

– Sista året var det bästa jag hade i riksdagen: jag hade släppt handbromsen och var modigare i debatterna. Jag tog för mig mer, säger Roger Tiefensee.

Sedan dess har reglerna för ledamöternas ersättning förändrats. Tiefensee berättar att han egentligen hade rätt till inkomstgaranti i fem år, men valde att tillämpa det nya systemet för sig själv. Det innebar att han bara tog emot ersättning i två år.

– På Statens pensionsverk frågade de »varför ska du göra det?«. Därför att jag vill, säger han och skrattar.

Vanligare är att avgångna politiker startar aktiebolag för att slussa nya jobbinkomster förbi regelverket för inkomstgaranti. När ingen redovisad inkomst av tjänst syns, avräknas nämligen heller inte biståndet från staten med extra klirr i kassan som följd. Något som såväl Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund insett. Men också politiska tjänstemän. Runt om flera av de som tog avgångsvederlaget efter statsministeromröstningen i höstas har det poppat upp små bolag. Roger Tiefensee gillar inte det upplägget.

– Då är man lite ute och slirar. Det blir så uppenbart att man gör det för att ändå kunnat uppbära den där inkomsten. Bara för att man får göra det betyder det inte att man bör göra det.

– Jag tycker att två år som det är nu är okej som omställningperiod. Men hade jag avgått som 50-åring så hade jag kunnat lyfta inkomsten ända till 65 och det tycker jag inte är rätt, snabbare än så ska omställningen gå, säger han.

Så finns det ett liv efter politiken? Självklart, hävdar konsulten och äppelodlaren Tiefensee.

– Tanken med inkomstgaranti bygger på att när du lämnar riksdagen så är du värdelös, att du inte kan hitta ett jobb. Så är det inte. Tidigare avslutade du en politisk karriär i riksdagen, i dag blir man ibland partiledare under 30 år. Ta Gustav Fridolin, han har ett värde och behöver inte en långvarig försörjning av skattebetalarna.

Frågan är när politiker som Gustav Fridolin, eller för den delen Roger Tiefensee och Lars Lindblad, ska ska få gå över till påtryckeriet. Statsråd och stats­sekreterare har numera ett års karens; till exempel kan inte försvarsministern eller hans statssekreterare gå direkt till jobb i försvarsindustrin.

Men krav på karenstid för riksdagspolitiker blir märkligt, anser Tiefensee, om tiden för inkomstgaranti samtidigt blir allt kortare.

– Om man har en kortare period med inkomstgaranti då kan du inte kräva karenstid på samma sätt.

Han dricker ur sitt glas och visar oss ner till odlingen. Små hårda äpplen syns redan på träden. På vissa av dem är frukterna mindre, det är paradisäpplen, berättar Roger Tiefensee och förklarar att de behövs för polleneringen. Han tar fram en sekatör ur fickan. Börjar klippa skott som »konkurrerar« med det högsta i mitten.

– Träden vill sträva uppåt och är det då oklart vem som är central ledare så rubbas balansen, säger han med tydlig referens till sitt tidigare jobb.

– Men här är det 12 000 plantor så det är lite större än en centerpartistisk riksdagsgrupp.

***

FALLSKÄRMARNA

Statsråd: En minister som varit statsråd i minst sex år har rätt till en inkomstgaranti, så kallad statsrådspension, från61 års ålder (tidigare 50 år) fram till 65 års ålder.

Riksdagsledamöter: För de som valts tidigare än 2014 och blivit omvalda gäller inkomstgarantin. Annars gäller ekonomiskt omställningsstöd.

Inkomstgarantin ger en ledamot som avgår före 65 efter minst tre års tjänstgöring en inkomstgarantin på 80 procent av arvodet när de slutar. Andra året minskas garantin beroende på antalet år i riksdagen. Som mest – efter tolv riksdagsår – är den 66 procent. För en ledamot som suttit i 3–6 år gäller inkomstgarantin i ett år.

Om de suttit i sex år eller mer och har uppnått 50 års ålder har de rätt till inkomstgaranti till 65 års ålder. I övrigt är garantitidens längd två år om de är yngre än 40 år. Fem år om ledamoten är mellan 40 och 50 år.

Statssekreterare: Har rätt till två års avgångsvederlag som baseras på månadslönen vid avgången. Om någon har kortare tid än ett år har hen rätt till avgångsvederlag i tolv månader. Om den tidigare statssekreteraren har arbetsinkomster, pension eller liknande minskas avgångsvederlaget med dessa.

Politiskt sakkunnig: Får avgångsvederlag i tolv månader om anställningstiden är minst sex månader. Det minskas med inkomst av anställning eller annat arbete under perioden.

***

VAD HÄNDE SEDAN?

Lena Sandlin (S) (född 1969) valdes in i riksdagen 24 år gammal 1994 och satt till 2004. Känd redan från start som dotter till tidigare förbundskaptenen i hockey Tommy Sandlin och sedan som radikal vänstersosse. Avgick för att få mer tid med barnen, men också beroende på »regelrätt mobbning från vissa centralt placerade personer«. Hamnade i ett stormigt äktenskap med en lokal företagare i Umeå, bröt sig loss ur det och blev politisk sekreterare åt kommunalrådet Hans Lindberg. Blev ordförande och var en tid t f vd i privata skolkoncernen Thoréngruppen sommaren 2018. Lämnade Thoréngruppen helt nyligen.

Anna Ibrisagic (M) (född 1967), kom som flykting från Bosnien och hamnade i Luleå och blev där stjärnskott i M. Satt i riksdagen 2002–2004 och sedan i Europarlamentet 2004–2014. Numera avflyttad till Slovakien och är senior partner på European institute for legal studies.

Kalle Larsson (V) (född 1969), riksdagsledamot 1988–2010. Försökte sig därefter på en karriär som frilansfotograf, men är numera organisationssekreterare och chef på Vänsterpartiet Storstockholm. Gift med Ida Gabrielsson, tidigare ordförande i Ung Vänster.

Veronica Palm (S) (född 1973), riksdagsledamot 2002–2015, och tidigare ordförande i Stockholms arbetarekommun. Ville bli ordförande i Rädda Barnen 2016 men drog tillbaka kandidaturen efter en debatt om höjda arvoden för ordföranden. Har startat Veronica Palm AB som ska sälja »texter och annat journalistiskt material som frilands« (sic!).

Gunnar Axén (M) (född 1967), riksdagsledamot 1998–2014 och bland annat ordförande i socialförsäkringsutskottet. Blev 2017 styrelseordförande i omdiskuterade pensionsbolaget Allra (efter Ebba Lindsö). Jobbar i dag som pr-konsult tillsammans med Harald Ullman (S) och i egna Gunnar Axén AB som ska bedriva »strategisk kommunikationsrådgivning inom public affairs, opinionsbildning, politiskt påverkansarbete (lobbying), kriskommunikation, public relations«.

Tommy Waidelich (S) (född 1963), riksdagsledamot 1994–2014 och Europaparlamentariker 1995–1998. Blev ekonomisk-politisk talesperson under Håkan Juholts partiledartid. Har tillsammans med honom haft planer för hotellverksamhet i Spanien som dock ligger på is. Har egna företaget Maviliada AB som ska »bedriva rådgivning, utbildning och projektutveckling inom områdena pr, kommunikation, marknad och organisationsutveckling samt konsulttjänster och handelsfrämjandestöd gentemot företag inom områdena export/import, investeringar i fastigheter och internationella projekt samt fastighetsförvaltning«.

Dan Kihlström (KD) (född 1957), riksdagsledamot 1994–2010, tidigare pingstpastor som i dag konsultar i Spegla kommunikation och förändring AB, som ska ägna sig åt »förändringskommunikation« men också åtar sig »skriv- och redigeringsuppdrag«. Mindre kommunala uppdrag som ersättare i fullmäktige, men frun Elisabeth är regionråd i Värmland.

Caroline Szyber (KD) (född 1981), riksdagsledamot 2010–2018. Lämnade politiken efter att ha kritiserats för att ha tagit ut riksdagsersättning för privata resor (som sedan återbetalades). Driver i dag konsultföretaget Visionbyggande AB som ska ge »rådgivning inom juridik och public affairs med fokus på bostadsutveckling och trygghetsfrågor«.

Anton Abele (M) (född 1992), riksdagsledamot 2010–2014, kom som 18-åring in i riksdagen som yngst någonsin. Startade 2007 Facebookgruppen Bevara oss från gatuvåldet och sedan organisationen Stoppa gatuvåldet. Efter riksdagen blev han konsult på pr-byrån JKL men lämnade i slutet av 2015 för att bli kommunikationschef för pensionsbolaget Allra. I dag konsult i egna bolaget Visionize AB, som ska »bedriva konsultverksamhet inom affärsutveckling«.

Sofia Arkelsten (M) (född 1976), riksdagsledamot 2006–2018och partisekreterare 2010–2012. I dag konsult på pr-byrån Hallvarsson & Halvarsson och har egna Arkelstar AB som ska ägna sig åt allt möjligt, från rådgivning om kriskommunikation till råd om utrikespolitik och säkerhetspolitik.

Jan-Evert Rådhström (M) (född 1960), riksdagsledamot 1998–2014 och bland annat vice ordförande i trafikutskottet. I dag partner och rådgivare på pr-byrån Rud Pedersen liksom egna bolaget Sverigegården AB, som ska »bedriva konsultverksamhet avseende företags organisation« men också ordna kurser i »beredning av matråvaror såsom finstyckning av kött«.

Johan Linander (C) (Född 1974), riksdagsledamot 2002–2014, bland annat som vice ordförande i justitieutskottet. I dag kanslichef i Tomelilla kommun, men har också egna företaget Linander politik och påverkan AB, som ska »bedriva verksamhet och rådgivning inom kommunikation, public relations, public affairs, lobbyism, föreläsningar, förlagsverksamhet«.

Gustav Blix (M) (född 1974), riksdagsledamot 2006–2014. I dag pr-ansvarig på investmentbolaget Spiltan och med egna företaget Gustav Blix AB, som bland annat ska ägna sig åt »konsultverksamhet inom marknadsföring, affärsutveckling, ekonomi, finans, ledarskap, opinionsbildning, kommunikation, information och fastighetsutveckling«.

Désirée Liljevall (S) (född 1970), riksdagsledamot 2006–2014, nu konsult i egna Désirée Liljevall AB, som bland annat ska ägna sig åt »rådgivning, utbildning och projektutveckling inom områdena pr, pa, kommunikation, marknad och organisationsutveckling samt konsulttjänster och handelsfrämjande stöd gentemot företag inom områdena export, import, gruppträning, personlig träning, investeringar i fastigheter och internationella projekt samt fastighetsförvaltning, handel med kläder, skor och accessoarer«.

Olof Lavesson (M) (född 1976), riksdagsledamot 2006–2018, som bland annat ordförande i kulturutskottet. Snuvad på riksdagsplats i höstas startade han Olof Lavesson Advisory AB, som »ska tillhandahålla strategisk rådgivning och stöd till företag och organisationer med fokus på analys, pr och kommunikation«.

Anna Kinberg Batra (M) (född 1970), riksdagsledamot 2000–2018, partiledare 2015–2017. I egna bolaget Anna Kinberg Batra AB ska hon »bedriva rådgivning och konsulting inom politik, kommunikation, media, ledarskap, organisation och företagsledning, bokskrivande samt bokförsäljning, föreläsning, utbildning«.

Birgitta Ohlsson Klamberg (L) (född 1975), riksdagsledamot 2002–2018 och EU-minister 2010–2014. Utmanade Jan Björklund om partiledarposten hösten 2016, flera ville hon skulle kandidera även i år, men hon sa nej. Har egna bolaget Cash is queen AB som ska syssla med »litterär verksamhet«.

Christian Holm Barenfeld (M) (född 1976), riksdagsledamot 2006–2018. Numera rådgivare på public affairs-byrån The Labyrinth och i egna företaget Holm Barenfeld AB, som i sin verksamhet ska hålla på med »public affairs och kommunikation«.

Monica Andersson (S) (född 1955) var politiskt sakkunnig och tjänsteman på regeringskansliet 1998–2017, bland annat på utrikesdepartementet, men är numera omskolad till möbeltapetserare och verkar som sådan i Lidhult i Småland

Lars Engqvist (S) (född 1945) har (bland mycket annat) varit statsråd 1998–2004 och därefter landshövding i Jönköpings län. Under  perioden september 2017 till februari 2018 gick han in som t f kommunchef i Uppvidinge kommun. Från november förra året är Lars Engqvist tillbaka som t f kommunchef i Uppvidinge.

Margareta Israelsson (S) (född 1954), riksdagsledamot 1982–2013, gick därefter tillbaka till jobb som lärare på Trollbackaskolan och sedan Pettersbergsskolan i Västerås.

Peter Weiderud (S) (född 1957), politisk sakkunnig i Göran Perssons regering, senare ordförande för S Tro och Solidaritet (tidigare Broderskap) blev föreståndare för Svenska Institutet i Alexandria, Egypten, numera ordförande i Medeltidsföreningen i Arboga.

Jenny Åkervall (S) (född 1972), talskrivare åt Göran Persson och Mona Sahlin, växlade efter regeringsskiftet över till att skriva deckare med anknytning till det politiska livet i stället. Numera gruppledare för S i Danderyds kommun.

Claes Västerteg (C) (född 1972), riksdagsledamot 2002–2010, driver i dag hotell- och konferensverksamhet i Marks kommun.

Ewa Björling (M) (född 1961), riksdagsledamot 2002–2014 och handelsminister 2007–2014. I dag styrelseproffs med uppdrag i bland annat storbolaget Essity och Bio Artic, Bio Gaia och Mobilaris.

Sven Otto Littorin (M) (född 1966), arbetsmarknadsminister 2006–2010, har försökt sig på att bygga en koncern av olika Serio-bolag med inriktning på fastigheter, public affairs, samhällsbyggnad och flyktingboenden. Inget av dem har tagit fart, och Serio real estate hamnade i stället i en tvåmiljonersskuld till SEB. I dag styrelseledamot i Afripods, som vill bygga relationer med Afrika med hjälp av poddar, och förbindelselänk för investerare i Mellanöstern.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera