Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Förvirrade britter på jakt efter sin självbild

Från jovialitet till aggressivitet. Från cool till rule. Förvirrade britter känner inte igen sig själva längre.

Cindy Sherman har retrospektiv på National portrait gallery i London. Fotografierna plockas ner och skickas tillbaka till USA den 16 september för säkerhets skull en dryg månad före en hård brexit, men ett par veckor efter att underhuset samlats igen efter sommaruppehållet. Om de upproriska ledamöterna inte tvingat premiärministern att sammankalla dem tidigare.

Vad som helst verkar möjligt, kanske till och med sannolikt, den här hösten.

Shermans specialitet är att ta bilder av sig själv i olika förklädnader: som societetsdam, som madonna, som clown, som prostituerad. Hon har sagt att hon knäpper på tills hon ser något i sig själv som hon inte känner igen. Då är bilden färdig.

Det påminner om vad Storbritannien ägnat sig åt i tre år. Å ena sidan är det mycket i det som sagts och gjorts som är otvetydigt brittiskt. Å andra sidan är det som om hela landet stirrar på sig självt med en växande främlingskänsla.

Är det där verkligen vi?

Boris Johnson applåderas av partikamrater. FOTO: AP/TT

Valet av Boris Johnson som premiärminister är en del av den processen. Han är både älskad och hatad, men det väsentliga är att de vitt skilda känslorna för honom har samma grund: han är och vill vara en engelsk arketyp.

De som entusiastiskt stöder Johnson, gör det därför att han får dem att känna igen sig. De vill tillbaka till det välbekanta. »Take back control«, som slagordet var i brexitomröstningen.

De som lika entusiastiskt avskyr Johnson, gör det därför att han får dem att känna igen det England de vill begrava.

Det handlar om klassressentiment, men inte enbart. De brittiska urbana och vänsterliberala intellektuella har en lång tradition av att generas av sin egen kulturs egenheter. George Orwell satte fingret på det redan 1941 i uppsatsen »Lejonet och enhörningen«:

Under alla omständigheter är engelska intellektuella, i sina avsikter, europeiserade. De hämtar sin matlagning i Paris och sina åsikter i Moskva. I den allmänna patriotismen som präglar landet utgör de ett slags ö av oliktänkande. England är kanske det enda stora land vars intellektuella skäms för sin egen nationalitet. I vänsterkretsar finns alltid känslan av att det är en aning skamligt att vara engelsman och att det är en plikt att fnissa åt varje institution, från hästkapplöpning till njurpaj. Det är ett märkligt faktum, men otvivelaktigt sant, att nästan varje engelsk intellektuell skulle skämmas mer av att stå i givakt under »God save the King« än av att stjäla från en fattigbössa.

Orwells poäng var att engelsmän i gemen är patriotiska, till skillnad från de intellektuella. Referenserna är en aning nattståndna, men den huvudsakliga observationen är fortfarande träffande.

Den viktigaste skillnaden mot i dag är inte att den här konflikten har lagts till handlingarna, utan att den självdefinierade intellektuella klassen vuxit i storlek, genom bredare universitetsutbildning och en alltmer akademiserad arbetsmarknad. Det har lett till att konflikten om den engelska självbilden ställts på sin spets, långt mer än under Orwells liv.

Tony Blairs jordskredsseger 1997 var ett tidigt tecken på det. Det var den urbana, kosmopolitiska medelklassens seger över det gamla England. Cool Britannia slog Rule Britannia. Samma konflikt, men med segrarna på andra sidan, har resulterat i brexit.

Och nu i att Boris Johnson blivit ­premiärminister. Och frågan som brexit fått britterna att brottas med har bara ­blivit mer akut: Vilka är vi egentligen?

Inför ödesdatumet den 31 oktober verkar inga tumregler om det typiskt brittiska, eller engelska, riktigt gälla längre.

Den kanske vanligaste byggstenen i den engelska självbilden – även när George Orwell beskriver den – är pragmatismen. Det i kontrast till kontinentens och särskilt fransmännens revolutionsalstrande förtjusning i abstrakta ideal.

Men hur stämmer det överens med den uttalade viljan att acceptera stora praktiska omvälvningar, som gäller allt från mat och medicin till kommunikationer och valuta, bara brexit blir av den 31 oktober? När Sunday Times förra veckan kunde läcka regeringens interna »Yellowhammer report« om följderna av ett avtalslöst brexit, var det ingen lugnande läsning.

Avsaknaden av fanatism och puritanism är en annan traditionell del av engelsk självbild. Men hur stämmer det överens med ett samhälle som spräcks itu, rakt igenom vänskaper och familjer, av brexitfrågan?

Engelsmännens vänlighet och artiga mildhet dyker oftast upp när den engelska folksjälen beskrivs. George Orwell talar om engelsmännens »gentleness«: deras goda humör och lugna sinne. Men hur stämmer det överens med ett tonläge i medierna, parlamentet och i vardagen som blivit alltmer frätande?

Den retfulla godmodigheten, som brukar omsluta engelska konflikter som ett presentpapper, har rivits av.

Samtidigt tar man inte död på det engelska så lätt. Ska man beskriva Boris Johnson kan man använda sig av ett annat Orwellcitat: »Han är en symbol för den märkliga blandning av verklighet och illusion, demokrati och privilegier, lurendrejeri och anständighet, det finmaskiga nät av kompromisser med vilket nationen håller sig i sin välkända form.«

Citatet handlar i original om den parodiskt gammalmodiga brittiska domaren med sin vita peruk, men visar att åttio år inte är särskilt mycket när man handskas med nationalkaraktärer. Problemet är ett annat: det typiskt engelska, som Johnson spelar på, har blivit splittrande, snarare än enande.

Boris Johnson inledde den här veckan med att tala om att avtalet om den irländska gränsen måste rivas upp. EU sade, som väntat, nej. Det spekulerades genast i om Johnson egentligen bara försökte lägga skulden för en hård brexit i EU:s knä.

Johnson fortsatte med att äta lunch och middag med Angela Merkel och Emmanuel Macron. Vad som kom ut av det var inte klart när det här gick i tryck, men en rätt säker gissning är ingenting.

Labourledaren Jeremy Corbyns har erbjudit sig att leda tillfällig krisregering. FOTO: AP/TT

Helgen ägnar Johnson åt att försöka få EU:s toppskikt förhandlingsvilligt på G7-mötet i Biarritz. Men även om allt fler inom EU börjat inse att Boris Johnsons regering menar allvar med att den 31 oktober som absolut slutpunkt, lever hoppet om att det brittiska underhuset ska sätta stopp för alltihop.

Och så kanske det blir.

Kampen står, lite förenklat, mellan Johnsons torped, brexitgeneralen Dominic Cummings, och den majoritet i par­lamentet som inte vill se en avtalslös brexit.

Cummings, som i veckan träffande beskrevs som »en elefant som alltid bär med sig en porslinsbutik«, har deklarerat att underhuset redan försuttit sin chans. Förlorar Johnson en förtroendeomröstning kan ett nyval läggas på andra sidan 31 oktober, är Cummings fräcka besked.

En brokig skara parlamentariker, från alla partier, och underhusets talman, John Bercow, försöker bevisa motsatsen. Över 100 ledamöter begärde förra helgen att parlamentet skulle kallas in i förtid.

Hittills saknar de oppositionella parlamentarikernas ansträngningar konkreta resultat. Labourledaren Jeremy Corbyns erbjudande att leda en tillfällig krisregering har inte kunnat samla det stöd han behöver. Ännu. Liberaldemokraternas nya ledare Jo Swinson ser en möjlighet att gripa huvudrollen. Gamla oppositionella konservativa, som Ken Clarke, har utan större gensvar erbjudit sig som kompromiss-premiärministrar.

Samtidigt är det ett faktum att en majoritet i underhuset är emot en avtalslös brexit, att underhuset har stora möjligheter att sätta sina egna regler och att övertygelsen i brexitfrågan blivit så särskiljande att den ofta väger tyngre än partilojaliteter.

Allt det talar för att parlamentet ändå till sist sätter stopp för ett avtalslöst utträde.

Men den enda säkra följden av det vore att Nigel Farages brexitparti firade triumfer i nästa, antagligen snart förestående, allmänna val. Och britterna skulle tvingas fortsätta stirra på sig själva, utan att känna igen vad de såg.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera