Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / Veckans Fokus

Borgerlig baksmälla: Om en sprucken allians

Borgerligheten vann striden om politiken, men förlorade kontakten med verkligheten. Nu försöker fyra partier mödosamt leta sig tillbaka till väljarnas vardag, utspel för utspel. Det är inte säkert partierna möts på vägen.

Det var Miljöpartiets tur att läcka. Det tog nästan ett dygn att reda ut vad de egentligen hade sagt.

Hade skatten höjts eller sänkts?

Båda delarna, visade det sig.

För föraren vid pumpen var resultatet klart: 15 öre mer litern för bensinen. Några öres mindre påslag för dieseln. Det var kanske allt de flesta medborgare brydde sig om. Men inte politikerna själva, eller deras uttolkare i media.

Isabella Lövin, miljö- och klimatminister, gick redan i vintras i god för att bensinskatten skulle höjas i den här budgeten. Den automatiska uppjusteringen med inflationen, som har gjorts sedan 1994, skulle förstås ske som vanligt. Men därtill skulle »överindexeringen« återinföras. Det betydde att uppjusteringen inte bara skulle matcha inflationen, utan dessutom lägga på två procentenheter.

Nu var det, strikt talat, inte frågan om att återinföra överindexeringen. Den har aldrig tagits bort. Den gjorde bara paus i budgeten för 2019, som moderater och kristdemokrater satt ihop. Pausen skulle upphöra.

Centern hade lovat motsatsen: ingen överindexering. Liberalerna och Socialdemokraterna ville inte heller gärna bli måltavlor för svenska gula västar.

Ett dilemma. Det fick en genuint politisk lösning: alla fick det de ville.

Det Miljöpartiet läckte var att överindexeringen återinförs. Det Centern fick bråttom att berätta var att drivmedelsskatten samtidigt sänks, med samma belopp som överindexeringen. Det praktiska resultatet blir detsamma som om överindexeringen inte återinförts.

En höjning av bensinpriset, visst, men på samma sätt som skett sedan 1994.

Det var med andra ord en läcka om att allt fortsätter som förut.

Inte så konstigt att förvirring bröt ut.

Det fanns kristdemokrater och moderater som reagerade i tron att budgeten höjde bensinskatten med 15 öre litern, utöver den vanliga indexeringen. Det fanns de som från början förstod att budgeten, i just detta avseende, i praktiken inte skilde sig från den föregående moderata och kristdemokratiska budgeten. Men det var ändå ett tillfälle att sätta press på Centern och Liberalerna.

Varför låta bli?

Så utspelades ytterligare en miniatyrakt i förfrämligandet mellan de tidigare Allianspartierna. En illustration av fyra partier, fångade i en malström som hotar att dränka dem i smågnabb, budgetdetaljer, taktiska positioneringar och ogina tolkningar.

Kan en sådan borgerlighet bli något mer än olika utspel?

***

Liberalismen vann inte på grund av att den är en naturlag. Inte heller för att vi liberaler är klokare, mer humana och upplysta än andra. Liberalismen vann därför att den hade förmågan att överbrygga avståndet mellan ideologi och verklighet på ett bättre sätt än andra ideologier […]«

Liberalerna var upptagna med att vara oense om vem som skulle leda partiet, när den avgående EU-parlamentarikern Jasenko Selimovics artikel om liberalismen, 30 år efter 1989, publicerades på Dagens Nyheters kultursida i våras:

»Liberaler uppfattade 1989 som en seger för en lära mer sann än andra. Det uppmuntrade till ett förfinande av ideologin, till renlärighet. Lösningen på samfälliga problem skulle inte längre bestå i att konfrontera verkligheten utan genom att hålla fast vid den rätta sortens liberalism.«

Den pågående partiledarstriden var en praktisk illustration. De mest känsloladdade utbrotten mellan de liberaler som stödde Nyamko Sabuni och de som stödde Erik Ullenhag, handlade inte om vem som var bäst på att överbrygga avståndet mellan ideologi och verklighet, för att använda Selimovics termer, utan om vem som representerade den sanna liberalismen.

Framväxten av en Åkesson, en Trump, en Orbán fick Liberalerna att utfärda en »varning mot verkligheten«, skrev Selimovic.

Och möttes av tystnad.

Sedan föll beslutet. Erik Ullenhag åkte tillbaka till Jordanien.

Valet av Nyamko Sabuni var inte bara ett val av person, utan av idéer. Svårare är att sätta fingret på exakt vilka idéer som valdes och vilka som ratades.

Rädslan att splittra Liberalerna är i avtagande, men ännu påtaglig. Nyamko Sabuni försöker snarare balansera sig, än profilera sig. Men framför allt har Liberalerna haft fullt upp med annat.

Sabuni kan antyda att hon egentligen är mot januariöverenskommelsen, inte ens särskilt inlindat, till och med i större grupper. Nyligen inför drygt 200 chefer på utrikesdepartementet. Hon har besatt partiets mest centrala poster – gruppledaren i riksdagen, den ekonomisk-politiske talespersonen, partisekreteraren, stabschefen – med personer som också argumenterade emot januariöverenskommelsen.

Hon har samtidigt bundit sig hårdare till den. Fem liberala medarbetare har placerats i regeringens samordningskansli.

Just det är bara en fråga om pengar, är svaret man får, både inom och utom Liberalerna. Partiet är fattigt. De har valt en partiledare som saknar försörjning i riksdagen. Hon får 130 000 i månaden. Det kostar, i runda slängar, 9 miljoner kronor för Liberalerna under en mandatperiod. Partiet måste få staten att betala det minimum av tjänstemän som behövs, för att hålla koll på överenskommelsen.

Det stämmer nog, men Liberalerna har ändå gått djupare in i JÖK:en sedan partiledarbytet. De måste om de inte vill bryta upp, för varje budget skapar nya bindningar. Och det finns en alternativkostnad. Ett riktigt budgetarbete stjäl all uppmärksamhet som ett litet parti kan uppbåda. Man kan inte ha blicken fäst vid horisonten, när man riskerar att snubbla på miljarder som ligger staplade framför fötterna.

Först budgeten, sedan kan vi börja orientera oss, göra en analys, blicka mot 2022 och framåt, är vad liberaler säger.

Sedan blir det rätt vagt.

Ett par trådar återkommer. Tillsammans ger de ett svagt eko av det resonemang Selimovic förde i sin artikel.

Den ena tråden är att Liberalerna måste fokusera på statens grundläggande byggstenar: rättsväsendet, utbildningen, försvaret, medborgarskapets innehåll. Den andra tråden är att Liberalerna måste återknyta till vardagen och de breda folklagren.

Det är i de resonemangen frisinnet är tillbaka som begrepp.

Bara några dagar efter Selimovics artikel publicerades en annan debattartikel om Liberalerna i Dagens Nyheter. Den lyfte fram folkrörelseliberalismen som stod frikyrkligheten och nykterhetsorganisationerna nära.

Liberalerna bytte nyligen partiledare. Från Jan Björklund till Nyamko Sabuni.

Partiorganisationerna har blivit »tomma skal, en ekokammare för de professionella politikernas vägval«, skrev Carina Sandor och Staffan Werme, båda tidigare liberala kommunstyrelseordföranden. De framhöll att frisinnet hade fler dimensioner än frikyrkan, folknykterheten och folkbildningen:

»Det fanns en tydlig normativ grund – gör din plikt innan du kräver din rätt. Det fanns en lika tydlig skepsis mot en allsmäktig stat och offentlig sektor, och en lika stor förväntan på det civila samhällets ansvar. Det var familjen, församlingen, företagaren och fotbollsföreningen som var samhällets bas. Frisinnet var också hela landets liberalism. Det var den liberalism som kunde växa såväl i Bjurholm som Solna, i Jönköping som på Tjörn.«

Författarna skrev från Liberalernas yttre flanker. Staffan Werme berättade redan för ett par år sedan här i Fokus om hur marginaliserad han kände sig i sitt gamla parti. Men det är möjligt att något långsamt är på väg att skifta.

Valet av Nyamko Sabuni var ett val av person, ett val av idéer, men också i viss mån ett val av fotfolk. Sabuni byggde till stor del sin kandidatur på stöd utifrån landet. Mot sig hade hon en i huvudsak Stockholmscentrerad partiadel. Det kanske betyder något.

När budgeten inte längre tar all kraft i anspråk.

***

De stora projektens tid är förbi. Kristdemokrater säger det på olika sätt, men med stor övertygelse. Inget annat borgerligt parti har hunnit bli riktigt lika sorglöst i den nya miljön. De har gått »all-in« i kulturkriget, säger en av kristdemokraternas borgerliga kollegor om partiet.

Kristdemokrater formulerar det annorlunda. Ibland en aning medvetet naivt: Den politiska uppgiften är att göra Sverige trevligt igen. Och så mantrat: De stora projektens tid är förbi.

Det gäller att få de grundläggande uppgifterna att fungera. Om att städa på tomten, gödsla tujahäcken, rensa hängrännorna. Inga nya skrytbyggen. Här finns en koppling till Liberalernas tal om statens grundläggande byggstenar, men formuleringarna är andra. Kanske är det mer än bara en fråga om semantik och tycke och smak.

Ytterligare en målande beskrivning från en kristdemokrat:

Västvärlden har 50-årskris. Kalaskula, tunt hår och funderingar över den egna förmågan. Vad har vi gjort rätt och vad har vi gjort fel? Hur vill vi ha det här hemma, egentligen?

Krisen driver en del till självförakt, andra till självhävdelse. Där har ni kulturkriget. Kristdemokraterna vill hitta en tredje väg. Alltså:

Gör Sverige trevligt igen.

Poängen är att det är dags att byta arena. Det gamla borgerliga projektet är i stort sett färdigt, 30 år efter 1989. På nästan varje område, utom delar av arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, är det som ska göras gjort. Vi har vunnit till 95 procent, säger en kristdemokrat. JÖK:en handlar om att lägga all energi på att driva igenom de sista fem procenten av den liberala dagordningen.

Bra spelat, kanske, men i fel match.

Det är de här resonemangen som får borgerliga kollegor att tala om att Kristdemokraterna gått »all-in« i kulturkriget. Partiet vill tala om sammanhållning och civilsamhälle. Samhällets kitt. En gammal Ronald Reaganfråga dyker upp: »Trivs du bättre på gatorna nu än för fyra år sedan?«

Det är sådana frågor Kristdemokraterna vill koncentrera sig på. Förvalta och renovera. De ser det som ett slitjobb. Att vända utanförskapsområdena, polisen, sjukvården, »klientsamhället«.

Kristdemokraterna är kanske tydligast i sin ambition, men de påstår inte att de är unika. Alla partier i riksdagen, säger en kristdemokrat, ägnar sig egentligen åt trivselfrågor nu. Alla utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Och Centern, förstås.

***

Kristdemokraterna och Centerpartiet brukade skugga varandra geografiskt, sociologiskt och värderingsmässigt. Den valtekniska samverkan mellan partierna inför valet 1985 krävde inga kulturrevolutioner. Alf Svensson och Olof Johansson talades vid mer eller mindre dagligen i riksdagen. Nu sker inga samtal alls på ledningsnivå mellan Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Bristande personkemi, sägs det från båda håll. Men i huvudsak finns inte så mycket att tala om.

Det är ett par år sedan Chapel Hill Expert Survey publicerade en graf över Centerpartiets raska värderingsfärd. Arton statsvetare plöjde igenom svenska partiers program, valmanifest och faktiska politik, för att sedan placera in partierna på en vänster–högerskala och på den nyare gal–tan-skalan.

På knappt 20 år hade Centerpartiet rört sig från att vara det näst mest konservativa partiet, efter Kristdemokraterna, till att ligga tätt samman med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den andra änden. Klart höger i ekonomiska frågor, men snarare kulturradikalt än traditionellt.

Centern är angeläget om att hålla i sin gamla väljarbas: landsbygdsväljarna i Jämtland, Västernorrland, det småländska höglandet … I partiledningen talas det mer om dem, än om hur man ska erövra ytterligare någon procent bland unga kvinnor i Stockholms innerstad. Därav »landsbygdsavdrag« och kompenserad »överindexering«. Men det understryker snarast att Centern förstår att dess snabba värderingsförändring kräver ett särskilt uppmärksamt underhåll.

De nya väljargrupperna lockas mer av idéer än pengar. Centern förklarar numera att varje val är ett »värderingsval«. De vill vara och har blivit ett idéparti. Men den allt överskuggande idén är en reaktion: kampen mot högerpopulismen. En röst på Centern är en röst mot Sverigedemokraterna här hemma och mot Le Pen och Orbán i EU.

Något skaver i tilltalet. Centern, hur idédrivet partiet än vill vara, verkar ha svårt med de längre perspektiven. Kanske av ett helt motsatt skäl till det som ställer till det för Liberalerna.

Centerpartiet behöver ingen skattesubventionerad personal på Regeringskansliet. Marknadsvärdet på partiets portfölj i investmentbolaget Radello ligger runt 1,5 miljarder. Vill man kan partiet sätta upp ett rivaliserande finansdepartement. Förhandlingarna med regeringen har gått bättre än många befarade. Delvis därför att Centern och Liberalerna har förmått att dra tillsammans och visat en enad front. Men budgetarbetet gör ändå, med nödvändighet, Centerpartiet närsynt. Och tillgång till pengar kan i värsta fall förvärra saken.

När statsbudgeten sätts av fyra partier med olika mål, varav två inte sitter i regeringen och måste motivera att de brutit en tidigare allians, kommer det att ske till stor del via pressmeddelanden. Varje framgång måste marknadsföras. Varje utspel möts av motutspel, som i sin tur kräver svar.

En centerpartist talar om att partiet sitter fast i ett maskineri som bara är till för partistrateger och journalister. För medborgarna måste det vara obegripligt. Statsbudgeten hackas upp i allt mindre poster. Varje post blir en offentlig markering, ofta en offentlig strid.

Har man pengar i en sådan miljö är det lockande att göra löpande opinionsmätningar. Gör man löpande opinionsmätningar är det lockande att låta dem styra.

Inifrån Centern kommer farhågor om att partiet är på väg att bli alltför flyktigt. Opinionsmätningar läggs bredvid utspel och slutsatser dras: »Den här dagen sa vi si och dagen efter fick vi de här siffrorna.« Väljarna antas å ena sidan vara nyhetsknarkande politiknördar, som hänger med i allt. Å andra sidan antas de vara redo att byta åsikt efter varje utspel.

Politiken har blivit enormt fokuserad på marginalen: de sista 100 miljonerna, den sista mätningen. Det gäller inte bara Centern, men Centern har resurser som gör att man kan leda utvecklingen. Stödet för Annie Lööf gränsar till en glödande tro, men det finns ändå en oro över att det saknas något i samspelet mellan förtroendevalda och sympatisörer. Kanske en begynnande fantomsmärta, när opinionsmätningarna börjar bli en viktigare informationskälla än folkrörelsen.

Centerparitet oroas av Moderaternas utveckling. Här med partiets ekonomiske talesperson Emil Källström. FOTO: TT

***

Vad gäller den ekonomiska och tekniska liberala agendan – riva monopol, förbättra företagsklimatet, AI – litar Centern på Moderaterna. Men sedan tar det stopp.

Centerpartister oroas över vad som sker i Moderaterna. Ambitionen att ta över Moderaternas roll som borgerlighetens nav spelar förstås in, men det finns en uppriktig underton.

Vad skulle Moderaterna bidra med om de, snarare än Socialdemokraterna, ledde regeringen? Frågan ställs som om den vore retorisk. Alla partier, inte bara de borgerliga, talar trots allt numera om att återupprätta statens grundfunktioner.

Håller Moderaterna på att förgås i en högeridentitetssväng? Frågan ställs som vore den på gränsen till ett påstående. Hur kan ett parti av Moderaternas storlek låta dagordningen sättas av en konflikt mellan Hanif Bali och Carl Bildt?

Det är en annan kritik än den som kommer från kristdemokrater. Där undrar man om sommarens pridekampanj för surrogatmödraskap ska tolkas som en moderat riktningsvisare. Eller handlar det mer om person? Moderaterna har fått en hyperliberal kommunikationschef i Martin Borgs. Samtidigt har presschefens roll, vanligtvis stark inom Moderaterna, försvagats.

Partisekreteraren Gunnar Strömmer ägnade en hel del tid åt att spela ner surrogatmödraskapsfrågan, när debatten drog i väg. Det var ingen kampanj, bara en enskild trumpetstöt för Prideveckan. Men problemet är möjligtvis att det har varit lite för många trumpeter av det slaget. Utspel som sedan justeras, eller spelas ner. Där kan centerpartister, kristdemokrater och liberaler enas i sina undringar.

Vad var egentligen syftet med talet om slöjförbud i skolan? Och sedan hela batteriet av pjäser som placerats ut de senaste veckorna: att minska asylinvandringen med 70 procent. Att överge enprocentsmålet för bistånd. Varför lägger partiledningen kraft på att backa upp ungdomsförbundets förslag om att öppna Systemet på söndagar?

Det är frågor som, oavsett hur de är avsedda, uppfattas som markeringar. Men det är lite oklart vad de tillsammans markerar. Moderaterna springer på alla bollar. Partiet måste börja tänka på vad det vill att folk ska känna när de ser M i rutan, menar en ändå välvilligt inställd borgerlig kollega.

I resten av borgerligheten har Moderaterna, åtminstone sedan Gösta Bohman, förutsatts hämta sin idéinspiration i den anglosaxiska världen. I Margaret Thatchers Toryparti och bland Ronald Reagans republikaner. Nu anas ett mer holländskt förhållningssätt: en långtgående social, kulturell, ekonomisk och sexuell liberalism, kombinerat med ett energiskt försvar av västerländska värderingar och europeiskt samarbete.

Om det är så, är det logiskt att Christofer Fjellner, tidigare mångårig EU-parlamentariker, leder arbetet med partiets nya idéprogram. Hans grupp ska jobba i två och ett halvt år, med den nyrekryterade Alice Teodorescu – ytterligare en signal av något slag – som huvudsekreterare. Ambitionen är att »samla hela borgerlighetens idémässiga grund«.

Två och ett halvt år är en mycket lång tid i politiken. Moderaterna vet att de inte får frikort i väntan på att idéprogrammet blir färdigt. De är tydliga med vad de vill vara: det sakliga, sakfrågeinriktade, värderingsgrundade center-högerpartiet som är borgerlighetens naturliga ledare. Men Moderaterna har svårt att inte se sig över axeln.

Det har talats en hel del om Fredrik Reinfeldts impopularitet i sitt gamla parti. Det som nämns mer sällan är impopularitetens djupa källa. Det är inte en nyck. Inte heller opportunism. Impopulariteten grundar sig i ett dåligt samvete, som inte ligger långt från skam. Moderaterna skäms för att de inte lyssnade på de röster som i ett tidigt skede sa att migrationen var på väg att gå överstyr. De skäms för att de var med och förnekade ett problem, trots att det stirrade dem i ögonen.

Moderaterna under Fredrik Reinfeldt öppnade en förtroendeklyfta till väljarna. Det ligger fortfarande som en black om foten, eller kanske snarare tanken, bland ledande moderater. Vid sidan av sverigedemokrater är det moderater som i samtal oftast återkommer till migrationen, eller snarare deras egen historiska oförmåga att hantera den. Ämnet bränner fortfarande. Det tär på självförtroendet.

Det gör förstås även den misslyckade regeringsbildningen. Det hör till sakens natur att de mindre partierna skyller Moderaterna för det som gick fel. Problemet är att en del av kritiken är svår att vifta bort. Det finns både en partikultur och en historia. Kärnan i kritiken kan sammanfattas som att Moderaterna inte förstår »relationsbiten inom politiken«. Det tänks, men det socialiseras sämre.

Fredrik Reinfeldt rekryterade bättre i det avseendet. Men barn slängs ofta ut med badvattnet i politiska partier.

Moderaterna prövar sig fram, men utanför partiet verkar det som om de gör det utspel för utspel. De är borgerlighetens naturliga ledare, men bara i kraft av sin storlek. Idéerna hamras fortfarande på städet i smedjan. Ingen betvivlar partiets kompetens, men det är lite si och så med umgängesfärdigheterna.

***

Alliansen bildades 2004.

Det »borgerliga« bestäms i hög grad av vad det inte är.

Det är inte kyrkligt, som i »borgerlig vigsel«.

Det är inte adel eller prästerskap, utan det »tredje ståndet«; den politiska sociologins motsvarighet till Simone de Beauvoirs »det andra könet«.

Det är, när borgerligheten blev ett partipolitiskt begrepp, det »icke-socialistiska«.

Som samhällsbärande klass är borgerligheten helt enkelt märkligt undflyende. Som politisk kraft enastående framgångsrik. Inte minst efter 1989.

När Alliansen bildades 2004 var det därför inte början på något nytt, utan snarare vår variant av den sista sträckan på en femtonårig segermarsch över hela västvärlden. Arbetslinjen gav svensk borgerlighet en idé, ett uppdrag och ett slags identitet i fyra–fem år, men linjen slutade i en politisk avfolkningsbygd: medborgarna hade flyttat till frågor om tillhörighet och sammanhang.

Då sprack den borgerliga enigheten, men viktigare var att borgerlighetens själva blick splittrades. Strategier ersattes av kommandoräder. Vi fick en utspelsborgerlighet: kortsiktig, känslosam, obeständig. En borgerlighet som inte kan låta bli att slåss över en budgetpost som egentligen inte förändrats.

Det är därför frågorna är värda att ställa:

Kan en sådan borgerlighet veta något mer, än vad den inte är?

Kan den finna sig i något så prosaiskt som i att renovera statens vittrande grund?

Kan den bli bäst på att överbrygga klyftan mellan ideologi och verklighet?

I ärlighetens namn: den vet nog inte själv.

Artikeln bygger på samtal med ledande
företrädare i de fyra borgerliga partierna.

Läs också: 15 år sedan bildandet: Alliansens uppgång och fall

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera