Hakelius: Eliten vill inte lämna EU – det är kärnan i dramat

En hård Brexit den 31 oktober har en unik fördel: det är ett konkret alternativ. Det innebär att Storbritannien lämnar EU, oavsett vad det innebär i övrigt.

I det maniska kaos som rått i det brittiska underhuset den här veckan, har den saken hamnat i skymundan. Den koalition i underhuset som gör allt för att stoppa en avtalslös Brexit, har ingen alternativ lösning.

Den oppositionella majoriteten kan enas om att utträdet måste skjutas på framtiden och att det inte ska ske utan avtal. Sedan tar det slut. Egentligen skulle de oppositionella helst se att Brexit ställdes in, om det var möjligt.

En del ledamöter anser att det är möjligt och säger rakt ut att folkomröstningsresultatet bör ignoreras. Andra föredrar juridiska eller politiska vägar att försöka upphäva det, till exempel en ny folkomröstning. Ytterligare andra anser ändå att resultatet måste respekteras, men skulle helst se ett avtal med EU som förändrar så lite som möjligt.

Kritiken mot Theresa Mays avtal rör inte minst det senare: avtalet riskerar att leda till att Storbritannien under en längre tid tvingas följa EU:s beslut, särskilt vad gäller handelsregler, utan att ens få vara med i beslutsprocessen. Det beror främst, men inte bara, på den irländska ”nödlösningen”.

Det är en rimlig tolkning, om målet är att återta politisk makt från EU.

Boris Johnsons sätt att ta sig an problemet i rollen som premiärminister har vuxit ur insikten att två dryga år kastats bort för att ta fram ett avtal som var politiskt dött, redan från början. Han har bestämt sig för att Brexitprocessen måste komma till ett slut, även om det kräver en hård Brexit. Att fortsätta som nu skulle vara skadligare för den brittiska demokratin. Och han har antagligen gjort analysen att ett av de viktigaste skälen till att det gått som det gått är att de som varit ansvariga för att verkställa Brexit – politiker och tjänstemän – och även de som beskrivit processen offentligt – journalister och akademiska experter, till exempel – till överväldigande del egentligen vill stanna kvar.

Inte heller det är en orimlig slutsats.

Inget parti i parlamentet, undantaget det lilla nordirländska Unionistpartiet, var för Brexit när folkomröstningen hölls. Bara cirka 15 procent av underhusets ledamöter röstade för Brexit. Det är inte bara en fråga om Torypartiet. I någonstans mellan 60 och 70 procent av de valkretsar som representeras av Labour i parlamentet, röstade en majoritet för Brexit, men bara elva av drygt 240 labourledamöter röstade på samma sätt. Även om en stor del av Labours traditionella väljare röstade för Brexit är drygt tre fjärdedelar av partiets medlemmar för en ny folkomröstning och över 80 procent av medlemmarna skulle rösta för att stanna i EU, om en sådan kom till stånd.

Utanför partipolitiken är de som dominerar offentligheten, sätter dagordningen och fattar beslut minst lika främmande för Brexit. I ”kreativa yrken”, bland universitetsanställda och forskare visar mätningar att över 90 procent röstade för att stanna i EU. Bland skollärare 70 procent. Journalister ligger antagligen någonstans däremellan, sannolikt närmare 90 än 70 procent.

Det är inte så enkelt att det bara handlar om inkomst, utbildning, ålder, eller kön. Nidbilden av Brexitröstaren som en vit, rasistisk, outbildad man med ena foten i graven, säger mer om behovet av att finna argument för att strunta i folkomröstningsresultatet, än om verkligheten. För att plocka ihop 17,4 miljoner britter – så många röstade för Brexit – krävs ett betydligt bredare urval än så.

Det var när de här samhällstopparna skulle hantera att 52 procent röstade för Brexit, som problemen började. De hade räknat med att vinna. De kände ingen entusiasm för att genomföra resultatet. De hade därför ingen trovärdighet i förhandlingarna med EU, eller när de skulle försöka sälja förhandlingsresultatet till väljarna.

Frågan om Brexit har i flera mätningar visat sig blivit viktigare för den politiska identiteten än partitillhörighet. Det betyder att den här klyftan mellan den brittiska allmänheten som den uttrycks i folkomröstningsresultatet och den politiska och mediala samhällstoppen, är ett grundskott mot den representativa demokratin. I förlängningen mot den lösa samhörighet som gör att samhällsklasser lever sida vid sida i relativ harmoni.

I tisdags tog ett upproriskt underhus kontroll över dagordningen. I går, onsdag, röstade det för att premiärministern ska begära en förlängning av Brexitdatumet till den sista januari 2020. Det röstade mot Johnsons enda utväg: att utlysa val till mitten av oktober, ett val som i praktiken skulle blir ny folkomröstning om hanteringen av Brexit.

Det är på mer än ett sätt en unik situation. De spänningar som råder mellan ett parlament som egentligen vill stanna i EU och en folkomröstning som begärt motsatsen, tvingar oppositionen att tvinga kvar en regering den inte har något förtroende för. Parlamentarismens mest grundläggande principer har vänts bak-och-fram.

Överhuset skulle kunna blockera kravet på en ny fördröjning, men har lovat att inte göra det. Före veckans slut kommer därför underhuset att åter kunna behandla och fastslå kravet. I det läget skulle Johnson kunna försöka låta bli att be drottningen signera beslutet, vilket skulle göra att det ofärdigt, men det vore att höja de konstitutionella insatserna ytterligare.

Labour inser att ett val kommer snart. Deras plan är helt enkelt att försöka fördröja tidpunkten till november, efter att ha framtvingat ett uppskjutande av Brexit. Det är ett lika högt spel som det Johnson spelar. Att tvinga premiärministern att begära något som han från början uteslutit kategoriskt är inte lätt. Inte ens en premiärminister är trots allt livegen. Det är långt ifrån säkert att EU säger ja till ytterligare en förlängning. Vill Boris Johnson skulle han till och med kunna be någon av EU:s tvärviggar – till exempel Ungerns Orbán – att lägga in sitt veto. Blir det så har Labour helt enkelt slösat bort värdefull tid.

Men även om en förlängning skulle komma till stånd, återstår grundproblemet: det finns ingen alternativ strategi till en hård Brexit. Inget avtal som en majoritet accepterar, ingen majoritet för att öppet strunta i folkomröstningen, ingen majoritet för att hålla en ny – som för övrigt inte alls med säkerhet skulle ge ett annat resultat än den första.

Och valet kommer, även om tidpunkten blivit mer osäker. Det kan fortfarande ske i oktober.

Resultatet av ett sådant val är djupt osäkert. Torypartiet har kraftigt stärkts i opinionen efter Boris Johnsons tillträdde, främst genom att vinna tillbaka väljare som gått till Nigel Farages Brexitparti. Labour ligger ungefär tio procentenheter lägre, strax under 25 procent och Liberaldemokraterna kring 18 procent. Men inget är det minsta stabilt. Att Boris Johnson i tisdags kväll sparkade ut 21 högprofilerade ledamöter ut Torypartiet skapar problem vid ett val. Konservativa ledamöter kan utmanas av gamla partikamrater, om de har stöd nog att ställa upp som ”oberoende konservativa”.

Om Johnsons klara besked om utträde den 31 oktober börjar framstå som otydligt kommer väljare att strömma tillbaka till Brexitpartiet. Det vore ett stort problem i det brittiska valsystemet, där allt hänger på att man blir största parti i varje valkrets. Nigel Farage har tydligt markerat att han är intresserad av en överenskommelse med Tories, så att de två partierna inte slår undan benen för varandra vid ett val. Om en sådan går att träffa är inte säkert. Tories räknar å andra sidan med att Labour och Liberaldemokraterna splittrar remainröstarna, men man kan inte vara alldeles säker på att de båda oppositionspartierna försöker finna en överenskommelse för att på samma sätt undvika att slå ut varandra.

En skäl till den missräkning Theresa May gjorde när hon utlyste val, var att tories då förutsatte att de väljare som hade gått till UKIP skulle komma tillbaka till Tories. Det gjorde de, men på bredast front i södra England, där Tories ändå är starka. I norra England skedde det inte alls i samma omfattning. Där är EU-skepsisen stark, men det är även den traditionella misstänksamheten mot de konservativa. Så många tidigare UKIP-röstare gick istället till Labour.

Det talar för de konservativa vid ett val i nuvarande situation. Vid valet 2017 var Brexit faktiskt inte den avgörande frågan. Det var därför UKIP krympte. Nu är Brexit åter den dominerande frågan. Det gynnar antagligen Tories i trakter där de annars är svagare, förutsatt att Brexitpartiet inte splittrar de EU-skeptiska rösterna.

Men vägen fram till valet kantas av mer eller mindre halsbrytande tolkningar av konstitutionen, från båda sidor. Det kan sluta hur som helst.

Bara en sak verkar bestå: britterna har röstat för Brexit. En mycket stor majoritet i samhällstoppen vill helst inte att en sådan blir av. Däri ligger egentligen kärnan i dramat.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!