Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Johan Hakelius: Svinhugg går igen

Det är svårt att begripa varför någon har anledning att glädjas åt domen. Den får säkert konsekvenser, men den löser inte ett dugg., skriver Johan Hakelius.

Det som låg till grund för den brittiska regeringens beslut att be drottningen ajournera parlamentet, var att de i valet mellan folkomröstningsresultat och parlament satte det förra först. Folkomröstningen trumfade parlamentet.

Det här är en regering som tillträtt på det uttryckliga löftet att beslutet att lämna EU ska respekteras. Parlamentet har gjort allt det kan för att finna en väg som innebär att beslutet inte respekteras. Att ajournera det var ett sätt att begränsa parlamentets makt att agera i strid med väljarnas önskningar.

På denna grund kan man sedan bygga ett helt lustigt hus av komplikationer, nyanser och invändningar:

Kampanjerna bedrevs mindre än ärligt på båda sidor.

Många trodde det var ofarligt att rösta för att lämna EU, för de räknade med att stannasidan skulle vinna.

Även om en knapp majoritet röstade för att lämna EU, röstade de inte nödvändigtvis för att lämna EU på avtalslöst sätt.

Och så vidare.

Läs också: Hakelius: Historien skrivs av förloraren 

En del invändningar, nyanser och komplikationer är väsentliga, betydelsefulla eller åtminstone rimliga att diskutera. Andra är mest bortförklaringar, medvetna missförstånd och fördomar. Men i botten finns det grundläggande problemet att ett folkomröstningsresultat egentligen inte respekteras av en majoritet i parlamentet. Demokratisk princip står mot demokratisk princip.

Den enhälliga domen i den brittiska högsta domstolen kan egentligen inte sägas vara ett avvägande mellan sidorna i den konflikten. Domen går inte in på problemet med ett parlament och en folkomröstning som går mot varandra. Domen skjuter endast in sig på huruvida själva ajourneringen – oavsett allt annat – var i överensstämmelse med brittisk konstitution.

Det var den inte.

Så svinhugg går igen. Eller, kanske bättre, alexanderhugg kan ibland skapa en ny gordisk knut.

Regeringen förlorar i stor utsträckning därför att den inte velat kännas vid sina egna motiv för att ajournera parlamentet. Den officiella linjen har varit att det inte är något märkligt eller särskilt med just den här ajourneringen i partikongresstid. Problemet är att alla vet att det är något särskilt med den. Dels på grund av dess längd, dels på grund av sammanhanget. Det är både futilt och dumt att försöka låtsas som något annat. Nu ser vi resultatet av en sådan strategi.

Ändå är det svårt att begripa varför någon särskilt har anledning att glädjas åt domen. Den får säkert konsekvenser, men den löser inte ett dugg. Parlamentet ska ”snarast” samlas. Oavsett när det blir, med tanke på att Labour fortfarande håller partikongress och att Tories gör det med början på söndag, kommer det att vara samma parlament. Det kommer att finnas samma oförmåga att samla sig till ett alternativ. Samma ovilja att låta folkomröstningens resultat ta form. Om något är läget värre, efter en partikongress som dels visat att Labour är omöjligt att enas i Brexitfrågan, ens inom de egna leden, och som retat den starka stannaopinionen inom Labour på ett sätt som gör kompromisser ännu svårare att åstadkomma.

Läs också: Labour vill stoppa ett utträde – men vad är alternativet?

Kanske får Dominic Cummings sparken. Om något är det anmärkningsvärda i så fall att han lyckades hänga kvar så länge. Cummings är många saker, men inte en lagspelare. Inte en partiperson.

Kanske kommer Boris Johnson, efter krumbukter ingen kan förutse, tvingas avgå. Men det finns ingen efterträdare. Jeremy Corbyn står längre från premiärministerposten nu än före partikongressen. Idéerna om att samlas kring någon tredje person, som underhusets ålderman, den förre finansministern Kenneth Clarke, är väl fantasifulla.

Och vad sker om någon annan ändå får chansen? Hur ska denna andra komma förbi de hinder som ligger i alla riktningar?

En förlängning? I vilket syfte?

En ny folkomröstning? Men om den ger samma resultat? Eller om den ger en svag majoritet för att stanna? Hur ska man då hantera den halva av befolkningen som fått veta att deras röster bara räknas så länge de är i minoritet? Att varje omröstning där de råkar bli i majoritet måste göras om för att bli rätt?

Det senare är ett problem man rimligen måste begripa, även om man själv är emot brexit. Det är en fråga om att förstå och respektera demokratiska spelregler. En uttalad federalist som Per Wirtén förstår problemet, eftersom han också ägnat mycket tid åt att tänka på demokratiska spelregler.

Det grundläggande problemet är orubbat och det grundläggande problemet är att väldigt få av dem som ska sköta politiken vill göra det som en majoritet av det brittiska folket röstat för i en folkomröstning. Och att de som tillhör den förlorande sidan också tillhör den sida som är verbal, kontrollerar offentligheten och är van att få som den vill.

Boris Johnson har stängt många dörrar – inte bara parlamentets, utan även till exempel erbjudanden om en överenskommelse med Nigel Farages Brexitparti – i syfte att tvinga fram en lösning. Det kniviga är att en lösning kräver en öppen dörr.

Ingen har hittat den än.

Läs också: Hakelius: Eliten vill inte lämna EU – det är kärnan i problemet!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera