Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Utrikes

Hakelius: Historien skrivs av förloraren

Åtminstone ibland.

David Camerons förlag visste vad det gjorde när det släppte han memoarer i går, torsdag. Det var sista dagen i Storbritanniens högsta domstols prövning av den parlamentspaus som regeringen tvingat igenom. Det var ett par dagar efter att Boris Johnson utsatts för en fräck propagandakupp i Luxemburg. Talet om att Johnson skulle ha ljugit för drottningen var fortfarande färskt i minnet. Och den 31 oktober är bara lite mer än fem veckor bort.

Inget av det där, utom möjligen det sista, kunde Camerons förlag ha förutsett i detalj. Men de visste att brexitfebern skulle ha nått rekordhöga temperaturtoppar i slutet av september 2019. Det garanterade dels att intresset för den förre premiärministern, som försatte Storbritannien i den här situationen, skulle vara stort. Dels att Cameron hade en sportslig chans att verka ansvarstagande i jämförelse, eftersom den brittiska politiken i stort sett kollapsat efter det att han avgick.

Det är en av förklaringarna till att historien nu skrivs av förloraren.

David Cameron erkänner att han själv gravt missbedömde situationen när han utlyste brexit-omröstningen. Men hans eget missgrepp var ett ärligt misstag, är budskapet. Inte arrogans, eller hasardspel, eller ett cyniskt maktspel. Bara ett misstag. Boris Johnson, däremot, agerade helt utan moral. Enligt Cameron.

Man kan grovt dela upp anklagelseakten i två delar. För det första kalkylerade Johnson, precis som Cameron, med att stannasidan skulle vinna. Johnson ville ta politiska poäng på att företräda den romantiska, gammalengelska brexitsidan, men räknade med att slippa ta ansvar för det. För det andra ljög Johnson. Det rör sig om en hel massa uppgifter som inte stämde, men den mest omtalade är den om att Storbritannien skickar 350 miljoner pund till EU varje vecka.

Mycket talar för att Cameron har rätt i sitt första påstående. Boris Johnson verkade åtminstone inte ha någon plan för hur han skulle agera när det blev ja till brexit. Vad gäller det andra påståendet är det alldeles sant. De där 350 miljonerna är gripna ur luften. Ingen bestrider att Storbritannien har varit en av EU:s största nettobidragsgivare. Men det räcker inte ens med ganska invecklade och vridna kalkyler för att komma till just den påstådda summan.

Det ljögs och skarvades alltså en hel del på brexitsidan. Men det ingen verkar minnas är vad stannasidan påstod. Särskilt mot det nervösa slutet av kampanjen.

David Camerons finansminister George Osborne påstod till exempel att ett ja till brexit i folkomröstningen omedelbart skulle utlösa en kraftig ekonomisk nedgång. Han satte siffror på det som skulle ske: en dryg halv miljon britter skulle förlora sina jobb. Det stod också klart, menade Osborne och hans kollegor i kampanjen för ett fortsatt EU-­medlemskap, att ett ja till brexit i folkomröstningen direkt skulle sänka fastighetspriserna. Statsbudgeten skulle ta rejält med stryk. Pundet försvagas kraftigt. Ett otal påståenden av det där slaget kablades ut.

Inget av det katastrofala skedde. Tvärtom har sysselsättningen sedan omröstningen ökat, arbetslösheten minskat, pundet puttrat på, huspriserna klarat sig bra och statsbudgeten är inte i fritt fall.

Det kan förstås fortfarande gå riktigt illa vid ett faktiskt utträde, men det här handlade alltså om vad som skulle ske direkt efter ett ja till brexit i folkomröstningen.

Stannasidans påståenden var båg. Ren skrämselpropaganda. Precis som brexitsidan tog de till argument som de trodde skulle fungera, snarare än sådana de verkligen trodde på.

Men nu förlorade Cameron, Osborne och stannasidan. I och med det är det bara lögnerna på den andra sidan som upprepas och upprör.

Folkomröstningen om brexit var inte smickrande för någon sida. Hätska valkampanjer är sällan det. Men de som nu går bort sig i ensidiga skildringar av lögner och båg på brexitsidan, vill helt enkelt inte ta till sig det väsentliga: stannasidan begrep inte stämningen i landet. Stannasidan kampanjade på ekonomiska frågor, när en stor del av väljarna i stället var intresserade av mer grundläggande frågor om kontroll och självstyre: »Take back control.«

Men förlorarna skriver nu historien och den blir då att britterna blev lurade, inte att stanna-sidan faktiskt förlorade på eget grepp.

Att hålla liv i den lögnen kommer bara att förlänga den här plågan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera