Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Politik / Utrikes

Brittiska parlamentet: Tillfälligt ur funktion

Det brittiska underhuset kan bara samlas för att fördröja. Spelreglerna har ändrats utan tanke på konsekvenserna. Nu väntar långdragen dramatik innan det blir bättre. Det säger oss historien.

Det finns alltid ett passande Churchillcitat.

I november 1936 reste sig Winston Churchill i underhuset. Han ville, återigen, göra regeringen uppmärksam på att den tyska upprustningen krävde motåtgärder. Men, konstaterade han, regeringen verkar »bestämd bara i att vara obestämd, besluten att vara obeslutsam, orubblig i att driva, fast för att förbli flytande, allsmäktig i sin maktlöshet«.

I dag kunde anklagelsen riktas mot parlamentet. I den största politiska frågan på årtionden har det brittiska underhuset i månader bara kunnat samlas kring att förhala varje beslut. Det har inte ens kunnat enas om att hålla ett allmänt val, för att ge en ny majoritet chansen.

Ett frejdigt men fredligt demokratiskt ideal, en global demokratisk förebild, har förfallit till att bli en arena för kortsiktigt rävspel.

Vad hände?

***

I måndags eftermiddag, när talmannen John Bercow sade nej till en ”meningsfull omröstning” om Brexit-avtalet, hade han antagligen den brittiska konstitutionen på sin sida. Underhuset får inte i en och samma sittning behandla en fråga två gånger. Det misslyckade försöket att få till stånd omröstningen i lördags räknas, trots allt, som en gång.

En inställd spelning är också en spelning.

Det som gjorde Bercows beslut kontroversiellt var inte tolkningen av konstitutionen, utan snarare att hans beslut med nödvändighet baserades på fulspel i parlamentet. Tory-rebellen Oliver Letwins tillägg, som underhuset antog, gjorde att en omröstning i lördags i praktiken skulle ha varit meningslös.

Men så, i tisdags, godtog underhuset avtalet i en omröstning som gör avtalet till lag. Det höll i tio minuter. Sedan röstade underhuset mot regeringens tidsplan för att behandla ärendet. Och så hängde frågan åter i luften.

Nu blir det förlängning. Underhuset har överlåtit till EU att besluta när Brexit kan bli av. Och även om en majoritet till slut röstat ja till ett avtal, vore det vågat att förutsätta att det gäller, en gång för alla. Det underhuset visat hittills är att det egentligen bara kan samla sig för att fördröja ett avgörande om Brexit.

Vid det här laget har själva utträdet ur EU snarast förvandlats till en bifråga. Den här striden handlar om konstitutionen och då främst underhusets ställning. Det är en märklig strid, för alla verkar stå bakom den gamla principen om parlamentets suveränitet och särställning, men sedan är det slut på enigheten.

Och på den enkla logiken.

Den ena sidan säger sig vilja återupprätta parlamentets suveränitet genom att ta Storbritannien ur EU, men den åberopar ett folkomröstningsresultat, överordnat parlamentet, för att göra det.

Den andra sidan hävdar ledamöternas rätt och skyldighet att försvara sin egen integritet och parlamentets suveränitet, men gör det främst genom att sätta hoppet till resultatet i en ny folkomröstning.

Den brittiska konstitutionen knådas om inför våra ögon. Egentligen borde vi inte vara så förvånade över att det sker, eller att det väcker så starka känslor till liv.

***

Cromwells huvud berättar en annan historia om Englands politiska temperament. För det är trots allt England, inte Storbritannien, vi måste koncentrera oss på. Engelsmännen utgör den överväldigande delen britter och det är främst deras politiska historia det här handlar om.

Det hade gått lite mer än två år sedan hans statsbegravning, när Oliver Cromwell, eller åtminstone det som var kvar av hans kropp, lyftes upp ur graven i Westminster Abbey. Det var den 30 januari 1661, på dagen tolv år efter halshuggningen av Charles I. Cromwell, den kortlivade brittiska republikens militärdiktator, hade varit en av undertecknarna av dödsdomen. Nu var monarkin återupprättad och Charles II, son till den avrättade kungen, på plats.

Cromwells kvarlevor hängdes rituellt i en galge, ungefär vid den plats där Marble Arch nu står. Huvudet höggs av, spetsades på en påle och placerades väl synligt på Westminster Halls fasad, vid dagens parlamentsbyggnad. Där blev det kvar i nästan 25 år, tills det ramlade ner i en storm och togs om hand av en vakt. Genom århundradena bytte det ägare flera gånger.

Cromwells huvud – att det var äkta bekräftade vetenskapliga undersökningar på 50-talet – kan ses på en bild från 1949, då Cambridgeprästen Horace Wilkinson poserade med det, en varm sommardag. Pålen sticker fram ur kraniet, som täcks av mumifierad hud och några testar rött hår. Wilkinson hade ärvt det av sin far och förvarade det i dubbla hattaskar under sin säng.

Vid Wilkinsons död 1960 begravdes huvudet i Cambridge. Exakt var meddelades inte, för att undvika nya gravskändningar.

Den makabra historien om Cromwells huvud bär på ett mått av engelsk humor, men den saknar all idyll. Ändå är den mycket engelsk. Det var inte första gången i engelsk historia som den makalöst långsinta idén om en postum avrättning omsattes i praktiken. Och engelska maktkamper har ofta slutat i stympningar.

Adelsmannen Simon de Montfort 1265, bondeupprorsledaren Wat Tyler 1381, Richard, hertig av York, 1460: det är bara en handfull av dem som fått sina huvuden uppspikade i offentligheten, efter hätska maktkamper. Krutkonspiratören Guy Fawkes styckades 1605 i fyra delar som skickades till olika hörn av riket.

Så där har de hållit på. Adel mot kungen. Kungar mot tronpretendenter. Protestanter mot katoliker, parlament mot kungamakt och parti mot parti. Egentligen borde vi alla veta det: Shakespeare baserar en större del av sina dramer på den sortens oroligheter. Och Cromwell är ett tydligt exempel på hur parlamentets ställning ofta stått i centrum för stridigheterna. Han kom till makten därför att Charles I hamnade i oresonlig konflikt med sitt parlament. När han själv tagit makten fick han samma problem, lät göra en rejäl utrensning och upplöste den parlamentsspillra, »the rump parliament« som fanns kvar. Inte ens det parlament han ersatte det med och i stort sett utsåg själv, kunde han fördra: det varade bara ett halvår.

»Alla parlaments moder«, det brittiska underhuset, uppstod inte genom fredliga överläggningar mellan väluppfostrade jurister. Det formades under stort motstånd och inre slitningar. Det formas fortfarande.

***

En av de första frågor som tränger sig på, när man försöker förstå vad som sker med det brittiska parlamentet, är vilka engelsmännen egentligen är.

Det är märkligt besvärligt att säga något bestämt om den saken.

George Orwell försökte i sin uppsats »Lejonet och enhörningen«, som han skrev under Blitzen.

Ett oerhört tydligt drag, som sällan kommenteras, skriver Orwell, är att engelsmän älskar blommor. De tror på personlig frihet på 1700-talsmanér. Men framför allt, skriver Orwell, präglas den engelska civilisationen av »gentleness«, alltså av en mildhet eller varsamhet.

Följer man debatten i England i dag, verkar Orwells påståenden om engelsmäns godmodighet som önsketänkande. Men de speglar en syn som varit allmän under lång tid. Det gör också Orwells påpekande att engelsmännen tror på Lagen, med stort L, som något i grunden oföränderligt, överordnat både stat och individ.

Spelets regler är viktiga.

Orwell sätter fingret på ytterligare ett särdrag som verkar binda samman engelsmännen: »de vägrar att ta utlänningar på allvar«. Det är, då och då, en dyr vana, påpekar Orwell. Han tänkte säkert på Hitler, men antagligen också på Napoleon.

Den legendariskt oförskämde tv-journalisten Jeremy Paxman försökte drygt femtio år efter Orwell definiera engelsmännen i boken »The English«. Han återkommer till en rad karaktärsdrag som ofta dyker upp när engelsmän ska beskrivas.

De sluter sig samman i föreningar. De är inte svaga för utopier och faller inte för löften om det förlovade landet. De är skeptiska till att överintellektualisera saker, men är mer benägna att låta idéer dö sotdöden, genom att strunta i dem, än genom att argumentera mot dem.

»Engelsmännen sätter sitt hopp till institutioner«, skriver Paxman. Inte till idéer eller personer. Och redan 1998 kunde därför Paxman sammanfatta läget som osäkert.

Av dessa institutioner, skriver han, »har imperiet gått upp i rök, den anglikanska kyrkan vittrat sönder och parlamentet är alltmer irrelevant«.

Paxman faller till slut tillbaka på ett slags idealbild: engelsmännen »bor i ett land som, trots alla lilleput-liknande politiska gruff, är fast rotat i en tradition av personlig frihet, som fortfarande tror på rent spel, som är tolerant, lättsamt och har långt till ilskan«.

När journalisten A A Gill tog sig an engelsmännen ytterligare några år senare, var anslaget ett annat. Han kallade boken »The angry island«.

»Det som tycks massivt engelskt är, faktiskt, ilska«, skrev Gill: »Kollektivt och individuellt är engelsmännen arga över något. Den hopsnörpta munnen och de muttrade kraftuttrycken, den ursinniga blicken och rynkade pannan är Englands folkdräkt«.

Gill var inte främmande för effektsökeri, men drygt tio år efter hans text skrevs är det lika lätt att känna igen sig i hans beskrivning, som det är svårt att reservationslöst godta Orwells.

Det är en missuppfattning, menar Gill, att engelsmännen värnar rättvisa, de är bara helt fixerade vid orättvisa: engelsmännens storhet består inte i vad de är, utan i deras förmåga att undertrycka vad de faktiskt är.

Gill kallade själv sin bok »en samling fördomar« så den ska tas med en nypa salt, men han för ett intressant resonemang, inte minst om engelsmannens förhållande till historien. I korthet lyder det så här:

Historien är det som omger en engelsman från det ögonblick han eller hon föds. Engelsmän avskyr tanken på att inte vårda historien, att inte vara medveten om den vore att nagga på kapitalet. Samtidigt är historien, sedan inbördeskriget och Cromwells död, något som huvudsakligen sker utomlands. För »många små länder med mäktiga grannar är historien något som du utsätts för. För engelsmän är historien något du utsätter andra för«, skriver Gill.

Att historien hänger samman med det som sker i dag är under alla omständigheter uppenbart. Ian Buruma berättar i sin bok om Englandsfrälsta européer, »Anglomania«, om den italienske nationalaktivisten Giuseppe Mazzini, som liksom många andra befann sig i exil i London på 1840-talet. Redan då argumenterade Mazzini för en sammanslutning av jämlika, demokratiska europeiska stater, som skulle handla fritt med varandra. Redan då avfärdade The Times idén som »tröttsamt humbug«.

Mazzini var kluven till engelsmännen och deras styrelseskick, men 17- och 1800-talen var fulla av utlänningar som inte var det. Blodbadet efter den franska revolutionen gav England en tydlig roll som motpol: det var en antirevolutionär, småborgerligt politisk gentlemannakultur, med en tydlig dragning åt det konservativa.

Ett land som gång på gång beskrivits som stället där utopier inte har någon plats, blev på så sätt ett slags utopi i sig självt. Det var det som kom att kallas »whighistorien om England« och hedersplatsen i den intas av parlamentet.

***

Det är snart nittio år sedan historikern Herbert Butterfield lät publicera »The whig interpretation of history«. Det är en nätt liten volym som speglar mellankrigstidens vilja att ifrågasätta det hävdvunna. Butterfields huvudpoäng var att brittiska historiker i allmänhet gjort sig skyldiga till en slags självgod ödestro. De beskrev Storbritanniens konstitutionella utveckling genom århundradena som en oundviklig process mot perfektion.

Whighistorikerna bar i allmänhet på en övertygelse om sociala framsteg, som de kontrasterade mot reaktionära krafter. I synnerhet delade de det gamla whigpartiets liberala ideal att makten ska ligga hos parlamentet, inte hos kungen.

Historien var en löpande process av framsteg och frigörelse i den riktningen.

Butterfield menade att en sådan historiesyn tillskriver historiska personer ideal de faktiskt inte hade. Den bortser från alternativa utvecklingsvägar. Den utser hjältar och skurkar med nutiden som mall. Genom att beskriva det brittiska parlamentariska systemet som den politiska skapelsens krona skapade whighistorikerna ett slags tillkomstmyt som gränsade till det religiösa.

Professionella historiker kunde knappast gå i polemik mot Butterfields huvudpoänger.

Och ändå.

Den whighistoriska instinkten är seglivad. Det är som om det råder en djup enighet bland britter – eller åtminstone engelsmän – och världens alla anglofiler om att engelsmännen är ett utvalt folk och deras parlament det främsta uttrycket för den ställningen.

Under andra världskriget kunde till och med Herbert Butterfield själv lockas av whighistorien: vilka felaktigheter och problem den än innebar för förståelsen av historien, erkände Butterfield, har den haft »en underbar effekt på vår politik«.

Den hade planterat spår av en vidsynt liberal i varje engelsmans hjärta, menade han.

Krigsåren var märkliga på det sättet: i praktiken innebar de att parlamentets närmast heliga särställning tillfälligt sattes ur funktion genom samlingsregeringen. Men samtidigt ökade parlamentets prestige. Det blev den kanske viktigaste symbolen för det britterna slogs för. Churchill, som valdes in i underhuset redan 1900, visste att utnyttja parlamentets symbolmakt. Många av hans historiska tal hölls just där.

Svåra kriser har ofta haft motsatt effekt: parlamentet har både förlorat i prestige och i reell makt. Så var det till exempel under den kris som föregick Margaret Thatchers makttillträde 1979. Parlamentet tycktes ha släppt greppet över landet till militanta fackföreningar.

Och Brexit, som har beskrivits som Storbritanniens största kris sedan andra världskriget, har försatt underhuset i en närmast existentiell kris.

Enligt Hansard society, en oberoende tankesmedja specialiserad på parlamentets göranden och låtanden, har bara 25 procent av väljarna förtroende för parlamentsledamöternas sätt att sköta brexit. Hälften anser att partierna och deras företrädare inte bryr sig om människor av deras slag. Endast en knapp tredjedel tror att parlamentsledamöter är benägna att agera för det allmänna bästa. Ungefär 40 procent tycker att det vore bättre om regeringen inte behövde »oroa sig så mycket över hur parlamentet röstar«.

Hansard society har inte uppmätt ett så lågt förtroendet för parlamentet sedan de började sina mätningar för 15 år sedan.

Margaret Thatcher.

***

Det klassiska verket om det engelska styrelseskicket är fortfarande Economistredaktören Walter Bagehots »The English constitution«, trots att det var 152 år sedan det publicerades.

Bagehots ambition var att beskriva det brittiska styrelseskicket som det faktiskt fungerade, inte teorin om det. Det han observerade var, till att börja med, att de brittiska institutionerna är uppdelade i två delar. Den ena är de »upphöjda delarna« av konstitutionen, den andra de »effektiva delarna«. De förra är till för att väcka och bevara folkets respekt, de senare är de som faktiskt sköter själva beslutsfattandet.

Till de upphöjda delarna hör förstås monarkin och i stor utsträckning överhuset. Till de effektiva hör underhuset.

Bagehots beskrivning av det brittiska styrelseskicket målade upp ett slags harmoni mellan parter som historiskt ofta varit konkurrenter och tidvis slitit varandra i bitar. Monark och parlament var, i Bagehots beskrivning, bundsförvanter med ett gemensamt mål, men olika roller. Hotet kom snarare från de outbildade massorna och de växande kraven på utökad rösträtt.

Allmän rösträtt skulle oundvikligen leda till att de upphöjda delarna av konstitutionen undergrävdes, menade Bagehot, och det skulle rasera hela systemet. Han var inte heller någon större vän av politiska partier, även om han såg dem som oundvikliga. Parlamentsledamöter skulle vara självständiga, inte representanter för någon -ism, eller slavar under sina valkretsar.

Bagehots resonemang påverkar fortfarande starkt idén om underhuset, dess ansvar och de enskilda ledamöternas roll. På så sätt bidrar den till att cementera missuppfattningen att den »engelska historien är en fredlig utveckling, eller präglas av en stillsam befolkning som dominerats av stadiga, tåliga odalbönder, eller lojala ämbetsmän«, som historikern David Horspool beskrivit felslutet. I sin bok »The English rebel – one thousand years of troublemaking, from the normans to the nineties« lyfter Horspool en tusenårig mothistoria.

Till en början, påpekar Horspool, var det mestadels adeln som stod för de engelska upproren. Så kom Magna Carta till, det dokument kung Johan tvingades underteckna 1215. I whighistorien växte Magna Charta till en grundpelare för det engelska styrelseskicket och visst satte fördraget gränser för kungens makt, men de upproriska baronerna var mest intresserade av pengar. Det har påpekats att dokumentet »är lika glamoröst som ett överklagande mot en av skattemyndighetens taxeringar«.

Med tiden blev upproren bredare och närmare vår tid ofta folkliga. Chartisterna samlade i mitten av 1800-talet hundratusentals anhängare. Suffragetterna vann till sist striden om kvinnlig rösträtt, men först efter att under 1900-talets tidiga år ha organiserat mycket fönsterkrossning, fastlåsning på offentlig plats och uppbrända brevlådor. I maj 1914 gick suffragetten Mary Wood lös på John Singer Sargents porträtt av Henry James med köttyxa. Året innan hade aktivisten Emily Davidson dött efter att ha hamnat under kungens kapplöpningshäst Anmer vid derbyt i Epsom.

Den politiska krisen 1914, som bland annat handlade om Irlands ställning, hade många likheter med dagens strid om Brexit. Då talades det till och med om risken för inbördeskrig. Bara första världskrigets utbrott fick britterna att tänka på annat. Generalstrejken 1926 och den långvariga gruvstrejken som till slut ledde till Margaret Thatchers tillträde var till stor del politiska konflikter. Margaret Thatcher själv tvingades bort från sin post efter poll-skatteupploppen 1990.

Två saker är tydliga, visar Horspool: den brittiska konstitutionen utvecklas kontinuerligt och det sker inte alltid så stillsamt.

***

Det har sagts att Bagehots verk, »The English constitution«, är särskilt märkligt eftersom det redan i titeln talar om något som inte finns. Men den brittiska konstitutionen finns, trots allt. När man talar om den som »oskriven« syftar det på att den inte är samlad. Den finns här och där i olika lagar och dokument, i tolkningar och domslut och i hävdvunna ordningar, som ofta kan prövas rättsligt. För parlamentets räkning finns till och med en handbok som är så nära en bibel det går att komma: Thomas Erskine Mays »A Treatise upon the Law, Privileges, Proceedings and Usage of Parliament«, allmänt känds som »Erskine May«.

Filosofen Roger Scruton återger i sin bok »England – an elegy« en vanlig, positiv tolkning av konstitutionens »oskrivna« karaktär.

Den engelska konstitutionen har stått sig så väl »just därför att den aldrig skrevs ner, att den aldrig försökte föregripa konflikt utan bara avhjälpa sådan, därför att den aldrig konstruerade en absolut måttstock eller en allvetande makt, utan bara ett nätverk av domstolar, juridiska kamrar och råd, där individuella intressen kunde representeras och försonas«.

Han ser samtidigt hur parlamentets roll gradvis har förändrats. Underhuset har gått från att vara en institution som ska representera det engelska folkets långsiktiga intressen, till att bli en institution som förväntas spegla folkmajoritetens vilja. Parlamentets syfte var att »mobilisera samtycke« över regioner, klassgränser, generationer och andra skiljelinjer.

Det som hänt i modern tid, menar Scruton, är att parlamentet i stället har blivit en pådrivare av förändring. Det har lett till att parlamentet inte längre upplevs representera folket gentemot regeringen, utan regeringen gentemot folket. Det produceras inte längre samtycke, utan konflikt.

Det är snart 20 år sedan Scruton lät publicera sin bok. Han skrev då, med Tony Blair vid makten, att konstitutionen omtolkats till den grad att det traditionella engelska styrelseskicket i praktiken inte fanns längre. Här snuddade han också vid svagheten med en konstitution som är så svårdefinierad som den engelska: den kan vara väldigt lätt att ändra. Ibland utan att någon ens uppmärksammar konsekvenserna.

Det är just det som har hänt.

På kort tid har den brittiska konstitutionen och flera institutioner som är viktiga för den genomgått stora förändringar.

Med början i Blairregeringens House of Lords Act 1999 har överhuset i sin tidigare form i stort sett avskaffats. Det är fortfarande under omstöpning.

Den högsta domstol som fällde sitt beslut angående regeringen Johnsons ajournering av parlamentet är en ny institution, bara tio år gammal. Tidigare var det laglorderna i överhuset som fyllde den funktionen.

Folkomröstningar betraktades tidigare som konstitutionsvidriga, eftersom de hotade parlamentets suveränitet. Den första riksomfattande brittiska folkomröstningen skedde 1975, pådriven av den vänsterradikale Labourprofilen Tony Benn, som gärna talade om »den förlegade filosofin bakom parlamentarisk demokrati« och förutspådde att varje hushåll snart skulle ha en röstningsknapp därhemma, som kunde ersätta parlamentet. Men det var först med David Cameron som folkomröstningar blev ett välanvänt politiskt verktyg. För att hålla samman koalitionsregeringen med liberaldemokraterna hölls folkomröstning om det brittiska valsystemet 2011. Samma år hölls en folkomröstning i Wales om politisk decentralisering. Skottland fick folkomrösta om självständighet 2014 och så, 2016, kom folkomröstningen om bBrexit.

Inom de politiska partierna har reformer skett som minskat parlamentsledamöternas makt över ledarval och drastiskt ökat partimedlemmarnas makt, med starka direktdemokratiska inslag.

Som en annan eftergift till Liberaldemokraterna drev David Camerons regering igenom den så kallade Fixed-Term Parliaments Act. Den innebär att val i princip skall ske i fasta intervaller om fem år. I praktiken innebär det ett delvis upphävande av parlamentarismen: en regering kan bli sittande, trots att parlamentet inte stöder dess politik, om inte två tredjedelar av parlamentet röstar för ett val.

Det har funnits goda argument för vissa förändringar, andra har mest handlat om kortsiktigt politiskt trixande. Men den sammantagna effekten har blivit stor och det allra mest för underhuset.

Folkomröstningarna var inte problem så längre resultaten överensstämde med en majoritet i underhuset. Den lyckosamma ordningen sprack i brexitomröstningen.

De direktdemokratiska reformerna inom partierna har skapat en situation där partiledaren kan sakna sina parlamentsledamöters stöd. Jeremy Corbyn har haft just det problemet. Boris Johsons ställning stärktes betydligt av att han främst var partimedlemmarnas tydliga favorit. De uteslutningar och avhopp som drabbat den konservativa parlamentsgruppen kan åtminstone till dels sättas på det mer direktdemokratiska valsystemets räkning.

Den fasta mandatperiodslagen antogs för att beskära regeringens makt att manipulera valsystemet och parlamentet för egen vinning, men lagens konsekvenser snarare drabbat parlamentet. Under tidigare regler skulle en regering som Boris Johnsons inte kunna sitta kvar. Under de nya reglerna kan den det och skuggan faller över underhuset. I ett parlamentariskt system är det är trots allt parlamentets huvuduppgift att granska och fälla regeringen.

Det är i mötet mellan den konstituionella traditionen och de här nymodigheterna som problemen uppstår.

Den övertygelse om parlamentarikernas självständiga ställning som Bagehot stod för, krockar med kravet på att respektera en folkomröstning. Bagehots rädsla för hotet från de outbildade massorna finns också där, bruten genom en annan lins bland dagens liberala remainanhängare.

Oförmågan att ta utlänningar på allvar är en konfliktyta som är minst lika tydlig som under Orwells tid, men den får andra konsekvenser i en ny parlamentarisk miljö.

Historien lever för såväl brexitörer som remainanhängare. Brexitörerna åberopar behovet av att återerövra det som de anser ha gått förlorat. Hos remainanhängarna bottnar den vreden över Brexitprojektet i att det utgör ett ofattbart och oacceptabelt bakslag för det progressiva mot det reaktionära. Det är ett brott mot en modern variant av den whighistoriska övertygelsen: varje äkta engelsman måste vara »vidsynt liberal«.

Och i centrum står, eftersom engelsmän är engelsmän, reglerna och institutionerna.

När det kommer till kritan är nog engelsmännen fortfarande ungefär desamma, men reglerna är nya. Det är därför vi har hamnat här.

***

I våras kunde man läsa en artikel av historikern Robert Saunders i vänstertidskriften New Statesman. Han listade tre huvudprinciper för en fungerande parlamentarisk demokrati.

Den första är att demokrati är ett pågående samtal och att parlamentets roll är att vara en arena för det samtalet. Den andra är att parlamentet inte bara legitimerar avvikande åsikter, utan gör institutioner av dem. Det är särskilt sant i Storbritannien, där oppositionen officiellt betecknas »Her Majesty’s loyal opposition«. Den tredje är att inget parlament har rätt att bakbinda sina efterträdare.

Alla dessa tre principer är nu under attack i Storbritannien, menade Saunders. Dialogen i parlamentet har ersatts med något som liknar ett krogslagsmål. Under trycket av folkomröstningen beskrivs meningsmotståndare som folkförrädare eller idioter.

Krav ställs på beslut, riggade för att förhindra kommande parlament att rösta efter sin övertygelse.

»En oskriven konstitution«, skriver Saunders, »som en gång hyllades för sin flexibilitet, har skapat ett kaotiskt lapptäcke av konkurrerande auktoriteter – inklusive folkomröstningen, en obalanserad regionalisering och medlemsstyrda partier – med liten hänsyn till hur de passar ihop. Kort sagt, Storbritanniens parlamentariska demokrati har sällan framstått som mer under attack.«

I en annan artikel varnar Saunders för konsekvensen av en situation där de som vill lämna EU ifrågasätter parlamentets demokratiska legitimitet och de som vill stanna ifrågasätter regeringens demokratiska legitimitet. Det väcker onda minnen från den konstitutionella konflikten 1914, då landet hamnade vid avgrundens rand.

Till det kan man lägga ett påpekande som historikern Dick Harrison, nyligen utkommen med Englands historia i två band, brukar göra: de brittiska politiska institutionerna är gjorda för att härbärgera konflikt och motsättningar. Inte för att kväsa dem. När konflikterna blir alltför stora kan det dröja länge innan ordningen återvänder.

Den konstitutionella kris som blev Cromwells väg till makten pågick i 22 år, innan den avslutades med att han blev av med huvudet.

Den här gången får nog alla behålla huvudet, men det kommer varken att gå fort, eller bli särskilt fridsamt. Helt i engelsk tradition.

Läs Johan Hakelius alla texter om Brexit här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera