Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Politik

Hakelius: Trump är underskattad. Något annat vore omöjligt.

»När han avslutat sin andra presidentperiod kommer världen att behöva börja med att uppfinna nya verktyg«, skriver Johan Hakelius i en krönika.

När offentligheten blivit ett primitivt klanland, är det stört omöjligt för Trumps kritiker att förstå presidentens motiv och mål, än mindre att erkänna att han uträttat något.

Problemet är att Trump också är överskattad.

Lika oförmögna som Trumpkritikerna är att se något framgångsrikt i det presidenten gör, lika oförmögna är hans anhängare att se något fel. Det är särskilt tydligt nu, när presidenten uppenbarligen har försökt få utländsk makt att hjälpa till att angripa hans politiska motståndare. Under alla andra omständigheter skulle även de flesta Trumpanhängare inse att den här sortens beteende gränsar till landsförräderi. Men när far super  …

Det här beteendet, som nu tvingat en rätt motvillig Nancy Pelosi, talman i representanthuset, att inleda ett riksrättsförfarande, är så flängt att det är svårt att kommentera det. Men annat är värt att försöka förstå.

Det betyder inte att det är lätt.

President Trumps hastiga klartecken för Turkiet att rulla in i Syrien för att slå tillbaka kurdiska styrkor är svårförenligt med tidigare försäkringar till parter i området. Hans lika hastiga försäkran att pengar och vapen ska slussas till kurderna och att han kommer att »utplåna« Turkiets ekonomi, om landet gör något han inte gillar, är svårförenlig med det första beskedet. Det är i sin tur svårförenligt med ett tredje besked som några timmar senare lovprisande Turkiet som Nato-medlem och militär-ekonomisk betrodd bundsförvant med USA.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Trump såg något i Gretas tal de flesta missat

Det har säkert kommit mer sedan det här skrevs.

Den här röran är verkligen en röra, men en röra av annat och mer intressant slag än den som handlar om att svärta ner motståndare med utländsk hjälp.

Donald Trump valdes på löftet att han skulle få slut på de kostsamma och långa konflikter USA fastnat i. Det är en rimlig målsättning. Den är dessutom väl i linje med amerikansk tradition, eller åtminstone amerikansk instinkt. USA har ingen tradition av att betrakta sig som ett imperium, än mindre som en kolonialmakt. I USA lever tvärtom den gamla stoltheten över att vara en koloni som i ett befrielsekrig kastade av sig en kolonialmakt. Den dominerande instinkten i amerikansk utrikespolitik har nästan alltid varit att hålla sig borta från andras konflikter. Isolationism, om man så vill.

Det är den traditionen och den instinkten Donald Trump bygger sin utrikespolitik på. Därefter har han drabbats av det som varje president drabbas av: oavsett om det är världskrig, kommunistiska maktspel, global terror, olja eller andra strategiska tillgångar, gör världen alltid sig påmind.

Det skiter sig, helt enkelt.

Att Trump trots allt försöker att ta sig ur dessa tröstlösa konflikter är egentligen svårt att hålla emot honom. Den amerikanska drömmen om att sköta sig själv och inte lägga sig i andras konflikter är i grund och botten sympatisk. Det som skiljer Trump från tidigare presidenter med liknande grundinställning är att han vägrar att acceptera att det inte går. Han tänker inte, likt George W Bush, bli en USA-först-president som i stället ger sig in i konflikter utan slut på andra sidan jorden.

Problemet – och här kommer vi till kärnan av det djupt problematiska med Trumps presidentskap – är att hans envishet är oerhört dyr. Inte i första hand räknat i dollar, utan räknat i amerikanska och globala kollektiva institutioner.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Märkligast med normkritiken? Att de känner sig så förtryckta

I den mån president Trump faktiskt uträttar något gör han det nästan alltid till priset av att förstöra de verktyg han använder. Det gör det svårare att lösa problem i framtiden. Han kan inte hållas ansvarig för att den amerikanska kongressen förlorat förmågan att kompromissa, det skedde långt innan Trump tillträdde, men han har bidragit till att göra saken värre. Han underminerar amerikanska myndigheter, från FBI till centralbanken. Han ödelägger internationella handelsinstitutioner. Gamla allierade tvingas inse att USA inte längre är att lita på. Passar det presidenten kan heliga löften en dag senare inte vara värda Twitterkontot de utfärdats på.

Trump är ett slags punkpresident, som lever enligt devisen »destroy«. Det är inte konstigt att Johnny Rotten känner sig befryndad med honom.

I just detta avseende är Donald J Trump antagligen också underskattad: hans skugga blir lång. När han avslutat sin andra presidentperiod kommer världen att behöva börja med att uppfinna nya verktyg.

Läs alla Johan Hakelius krönikor i Fokus här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera