Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / Utrikes

Justin Trudeau går mot valseger via förlåtelse

Trots skandaler har Justin Trudeau hoppet kvar om att kunna fortsätta som premiärminister i Kanada efter valet.

»Förlåt mig« är en fras Justin Trudeau fått upprepa gång på gång de senaste veckorna. Som när han i ett Youtube-program svarar på frågor från barn: »Varför målade du ansiktet svart?« undrar två blyga, mörkhyade flickor.

Bilden av en ung Trudeau med svartmålat ansikte på en skolfest 2001 var den senaste i raden av besvärande stormar och skandaler kring den kanadensiske premiärministern. Just denna var besvärande för en politiker som alltid anstränger sig att vara feminist, mångkulturell och på alla sätt politiskt korrekt.

Under vintern rullades även en affär upp där Trudeau och hans medarbetare hade utövat påtryckningar för att SNC-Lavalin, ett konsultföretag i Quebec, inte skulle ställas inför rätta för mutor som de tidigare hade betalat för att få kontrakt i Libyen. Justitieministern som också var riksåklagare avgick i protest ihop med en annan minister, men de fortsatte som partilösa parlamentsledamöter.

Justin Trudeau kan ändå bli en comeback-kid, som återhämtar sig från skandaler och motgångar. Händelserna under året ledde till kraftigt försvagat stöd, men i de senare opinionsmätningarna är läget jämnt mellan liberaler och konservativa. Visserligen verkar Liberalerna tappa nästan 50 parlamentsmandat jämfört med segervalet 2015, men tycks kunna fortsätta som minoritetsregering, enligt prognoserna.

Liberalerna är Kanadas dominerande maktparti, och har haft makten 59 av de senaste 90 åren. På grund av systemet med majoritetsval innebär kanadensiska val i princip alltid en uppgörelse mellan liberaler och konservativa.

Valet 2006 åkte liberalerna på en rejäl valförlust som fördjupades i valet 2011, då de inte ens blev näst största parti. Socialdemokratiska NDP gick om dem.

Men det ändrades när Liberalerna fick en partiledare med kanske Kanadas mest kända efternamn, med näst intill Kennedystatus. Justin Trudeau var kändis redan som nyfödd. Fadern Pierre Trudeau hade varit premiärminister i tre år när sonen föddes.

Sonen hade länge inga planer på en politisk karriär, bilden på honom med svartmålat ansikte togs när han var lärare i Vancouver. Först 2008 ställde han upp i parlamentsvalet och kom in som representant för sin valkrets i Montreal – trots ett förlustval för Liberalerna i stort – och 2015 blev Justin Trudaeu premiärminister.

Sedan dess har alla andra partier, utom de gröna, bytt partiledare. De konservativas Andrew Scheer valdes 2017 i en jämn partiledarkamp mot Maxime Bernier med utgången 51–49 procent. Bernier var knappast en god förlorare, utan hoppade av och bildade Peoples party of Canada som försöker fånga upp de nationalistiska och högerextrema uppfattningar som finns i så många länder. Fast inget tyder på att det partiet kommer in i parlamentet – i mätningar får det som mest runt 2 procent.

1971 antog Kanada som första land i världen en mångkulturell politik som 1988 gjordes till lag genom mångfaldslagen: Canadian multiculturalism sct. Landet har sedan 2015 tagit emot över 40 000 flyktingar från Syrien.

Men även i Kanada finns en växande främlingsfientlighet. En undersökning visade att 40 procent av kanadensarna anser att för många från synliga minoriteter kommer till Kanada (15 procent bland liberala sympatisörer, 28 procent hos socialdemokratiska NDP och 69 procent bland konservativa).

Det konservativa partiet anklagas också för samröre med det högerextrema mediabolaget Rebel media, och en direktkoppling finns genom att deras kampanjchef satt i det högerextrema bolagets styrelse tidigare.

Men samtidigt som Andrew Scheers parti stått ganska still under valkampanjen har sympatierna, lite oväntat, ökat för socialdemokratiska NDP och Bloc Québécois (som är sprunget ur Québécs separatiströrelse och har allt sitt stöd i den provinsen). Båda stärker sina positioner i Québéc, den näst folkrikaste provinsen med 8,5 miljoner invånare. Ontario är störst med 14,5 miljoner.

Slaget står i hög grad om väljarna i förortsområden kring städer som Toronto, Montreal, Ottawa och Vancouver. Det är hur medelklassen här röstar som avgör valutgången.

Basfakta inför valet är att landet har en arbetslöshet som är lägre än på decennier, tillväxten är god och en oberoende akademisk granskning visar att Trudeauregeringen lyckats hålla hela 92 procent av sina vallöften från 2015 –bland dem den uppmärksammade legaliseringen av cannabis från oktober 2018, liksom införandet av en federal koldioxidskatt. Från januari i år utgår skatt med motsvarande 140 kronor per ton koldioxidutsläpp. 2022 ska skatten vara uppe i 350 kronor per ton. I systemet finns en »återbäring«, där det för dem med låga inkomster rent av ska bli en nettoförstärkning i hushållskassan.

Modellen hämtades från provinsen British Columbia i västra Kanada där den använts i tio år. Fast koldioxidskatten möter hårt motstånd från konservativa politiker.

Under valrörelsen har Liberalerna lovat att höja nivån för inkomstskatt till motsvarande 120 000 kronor. De konservativas motdrag är sänkt skattenivå för de låginkomsttagare som tjänar upp till motsvarande 375 000 kronor per år.

Liberalerna lovar också höjda pensioner, höjda barnbidrag – och det kanske mest publikfriande – att mobiltelefonavgifterna ska sänkas med 25 procent.

Men det blir ett jämnt resultat, och för båda de största partierna finns möjligheten att de måste söka en »svensk lösning« med stöd från andra partier. Liberalerna skulle i så fall söka stöd hos socialdemokratiska NDP och de gröna. De konservativa skulle antagligen ha svårare att finna stöd hos Bloc Québécois.

***

Utmanarna i valet

Konservativa: Andrew Scheer

NDP: Jagmeet Singh

Bloc Q: Yves-François Blanchet

Gröna: Elizabeth May

PPC: Maxime Bernier

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera