Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / Utrikes

Syrienkriget: Slutet på början

IS-ledarens död och Turkiets offensiv i det kurdiska området i norra Syrien markerar början på en ny epok i Syriens åttaåriga inbördeskrig.

Terrorsekten IS ledare Abu Bakr al-Baghadi är död. När Shamsa Hessen hörde nyheten som spreds i söndags kände hon ingen tillfredsställelse. Hon kände bara insikt om att al-Baghadis jihadistiska ideologi kommer att fortsätta att leva vidare. Det var IS terror­välde som dödade hennes bror Hussein några år tidigare. Hussein var 25 år, nyförlovad och skulle precis gifta sig.

Familjens stolthet; hade tjänat pengar i Saudiarabien och fört ut sina föräldrar och sex syskon från det oroliga Manbij-området i norra Syrien. De hade flytt till irakiska Kurdistan, men Hussein hade som hastigast återvänt till Manbij för att säkra en del av familjens ägodelar. Där blev han skottskadad. Han trodde att  han skulle tas till ett sjukhus men blev i stället såld av en angivare till IS. Efter en natt i fångenskap fördes Hussein på morgonen den 30 juli 2013 ut på stan och framför ett lokalt bageri avrättades han och två andra fångar. Halsarna skars av med kniv.

Före begravningen ville systern Shamsa Hessen ta ett sista avsked. Hans kropp kändes inte längre som hennes brors. I stället för att krama om honom, lyfte hon upp Husseins huvud och lade det i sitt knä. Strök över håret och sa adjö, berättar hon när vi träffar henne i familjens bostad i Erbil i Irak. Att avrättningen var etniskt motiverad råder det inga tvivel om, anser Shamsa Hessen.

– Alla tre som mördades med kniv var kurder. Det fanns en fjärde fånge, som också avrättades. Han var arab, så honom sköt man bara.

Den senaste veckan markerar ett avslutat kapitel för terrornätverket Islamiska staten sedan USA genomfört en militäroperation mot IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi i Idlib-provinsen i norra Syrien. Al-Baghdadi dog när han utlöste sin självmordsväst.

Almaza Aqil och maken Khamis Ibrahim Khalaf sörjer sin son Hussein som avrättades av IS.

Terrornätverket har sedan mitten av 2014 – då man tog kontroll över en tredjedel av Irak och sedan snabbt flyttade sitt fokus till Syrien – satt skräck i omvärlden. Deras hänsynslösa framfart späddes på av den terror som spreds genom bland annat brutala halshuggningar filmade för nätet. Journalister kidnappades och avrättades. Med sin extrema, jihadistiska våldsideologi rekryterades också utländska krigare från Europa och Afrika, som anslöt sig till sitt så kallade kalifat.

IS genomförde också flertalet dödliga terrorattentat i Europa och annorstädes, vilket snart gjorde att gruppen betraktades som ett högpriorerat hot; inte bara i Syrien och Irak, utan också i de länder från vilka tiotusentals krigare åkt  – och återvänt till.

I Europa har IS-krigarna främst hämtats från Storbritannien, Belgien, Frankrike och Tyskland. Enligt Säpo har över 300 IS-krigare rekryterats från Sverige och en stor del av dem har också återvänt. Men många familjemedlemmar är kvar i regionen.

Enbart i det ökända al-Hol-lägret hålls tiotusentals kvinnor och barn till IS-krigare fängslade. Uppemot 70 barn uppges vara svenska, enligt Rädda Barnen. UD har inte bekräftat uppgifterna.

Shamsa Hessens yngre bror, Mohamed, bestämde sig för att hämnas sin storebrors sorgliga död genom att aktivt bekämpa jihadisterna i Islamiska staten. 2014 tog han värvning som soldat i Syriska demodkratiska styrkorna (SDF) – den kurdiska markstyrkan som slogs mot IS. Efter fem år, i mars i år, lyckades SDF med hjälp av flygunderstöd från bland annat USA, trycka tillbaka och segra över IS. Då hade över 11 000 kurder stupat i striderna.

Mohamed är än i dag soldat inom SDF, trots att han skadats två gånger om. Han bär ännu kulorna i sin mage, berättar hans syster. Men nu är SDF i stället indragt i en ny strid – denna gång mot den turkiska militären, efter dess offensiv i norra Syrien.

Turkiet vill skapa sig en buffertzon tre mil söder om turk-syriska gränsen för att där placera uppemot 3 miljoner syriska flyktingar. Det är ett extremt demografiskt experiment som både USA och Ryssland gett sitt indirekta stöd till helt i strid med internationella förordningar, alltmedan kurder tvingats fly i stort antal – många till irakiska Kurdistan.

Hur känner familjen inför denna utveckling, detta öde? Det blir tyst.

”Vi är kurder, det enda vi ville var att leva i fred”

Modern Almaza Aqil, som ligger i sin säng, är oförmögen att gå utan stöd. Tar 30 olika tabletter om dagen. Kort efter sonen Husseins avrättning drabbades hon av en rad sjukdomar: högt blodtryck, diabetes, och så vidare. Lidandet, skräcken, smärtan som sonen måste ha upplevt före sin död är en börda som familjen lever med dagligen.

– Jag önskar inte någon människa att genomleva den dagen, säger hon.

Hennes make, Khamis Ibrahim Khalaf, berättar att den person som sålde ut sonen Hussein till IS redan har lämnat regionen. De vet hans namn och att han numera bor i Tyskland. Håglöst konstaterar de att det inte lär bli något straff för honom.

Khamis Ibrahim Khalaf säger flera gånger att de är fattiga, har inga inkomster. Medicinen är dyr och hustrun behöver 10 000 dollar till en operation för att kunna gå igen.

– Vi är kurder, det enda vi ville var att leva i fred, säger hon från sin bädd.

De kan inte återvända till sitt hem i Manbij. Nu överväger familjen att göra det som så många andra redan gjort: fly till Europa. De tvekar samtidigt att lämna och kanske också förlora ytterligare en familjemedlem – Mohamed som ännu är i Syrien.

Khamis Ibrahim Khalaf, en storvuxen man på 60 år, följer mig till bilen när jag ska åka efter intervjun. Vinkar hejdå och önskar lycka till, medan tårar faller över hans stora ansikte.     

Syrienkriget kan delas in i ett par olika perioder. Det som började som ett folkuppror våren 2011 har ändrat skepnad flera gånger sedan dess.

Genomgående för inbördeskriget är att Syrien fungerar som ett politiskt slagfält där vänners vänner blir fiender enbart i syfte att öka det politiska kapitalet som kan växlas in till något annat, än mer attraktivt. Samtidigt har flera miljoner flyktingar hamnat i kläm, vilket genererat enorma kostnader. EU har till exempel betalat Turkiet nära 60 miljarder kronor för att landet hållit cirka 4 miljoner syriska flyktingar i läger och hindrat dem från att söka sig till Europa.

Tidigt blev Syrien ett slagfält också för olika jihadistgrupper där Islamiska staten utkristalliserades som den främsta.

Turkiet har under lång tid – i syfte att destabilisera grannlandet – finansierat, stött och beväpnat jihadister i den kurddominerade norra delen av Syrien. Ett faktum som är svårt att bortse från är att IS-ledaren Abu Bakr al-Baghadi dödades i Idlibprovinsen – ett område i nordvästra Syrien som tämligen länge kontrollerats av just turkiska milisgrupper. Turkiska säkerhetstjänsten nyttjade smuggelnätverken till att skicka in vapen till jihadistgrupper, ett tämligen väletablerat faktum i Turkiet. Liksom att Turkiets president Erdogans dotter såg till att upprätta ett sjukhus på turkiska sidan om gränsen där man vårdade sårade IS-krigare.

Den porösa gränsen har gjort området känt som en plats för smuggling av olja, cigaretter och människor. I tre års tid följde jag en jihadistsmugglare som var verksam i just denna region (vilket skildras i reportageboken »Mannen från Harem« från 2016).

”I tusen år har det varit på detta sätt, och historien bara upprepar sig”

LÄS OCKSÅ: Erdogan – en odågas ständiga revansch

Under Syrienkriget har kurderna också stigit fram och utropat sin självständighet i regionen Rojava i norra Syrien. Men epoken med självstyre avslutades när Turkiet i början på oktober inledde sin offensiv i Rojava, efter det att USA tagit bort sin hand från den allierade kurdstyrkan SDF, som utgör en del av partiet Demokratiska unionspartiet (PYD).

SDF och PYD har av nöd varit tvungna att söka militärt skydd hos Assadregimen, vars trupper nu gått in i norra Syrien för första gången på flera år.

Detta är en utveckling som hade kunnat undvikas, menar bedömare. Andra anser att PYD:s val att vara närstående terror­stämplade PKK, vars ledare sedan cirka 20 år tillbaka hålls fängslad i Turkiet, var ett felsteg. Farhan Sharafani är tidigare ledamot för Kurdiska demokratiska partiet (KDP) i irakiska parlamentet och klanledare för cirka 20 000 kurder inom Sharafaniklanen:

– Personligen står jag inte bakom att de vid protester i Syrien ska visa bilder på Abdullah Öcalan (den fängslade PKK-ledaren). Han är ju inte från Syrien utan Turkiet, säger han när vi träffas i Chra, ett mindre samhälle fem mil norr om Erbil.

Turkiet har också använt SDF:s nära kopplingar till PKK som motiv till sin offensiv för att skapa sig en buffertzon i Syrien.

Farhan Sharafani menar att kurdernas största problem under lång tid är att man låtit sig utnyttjas. Senast i kriget mot Islamiska staten – nu har det visat sig att stödet från USA var tillfälligt.

– I tusen år har det varit på detta sätt, och historien bara upprepar sig, säger Farhan Sharafani. Gud vet vad som kommer hända härnäst i Rojava. Det som är klart däremot är att vi är förlorarna. Vi kurder har alltid varit förlorare.

Även om han inte längre är parlamentsledamot tycks han följa det styrande KDP:s partilinje och försvarar regionstyret. Turkiet har gått in i irakiska Kurdistan och satt upp ett tiotal militärbaser – i syfte att försvara sig från vad man kallar terrorhot från PKK – men det betyder inte att regionstyret är positivt inställt till grannlandet.

– Det gavs inget tillstånd till det, säger Farhan Sharafani. Men det tvingades på oss för att ingen försvarade oss.

Någon mil från samhället Chra ligger Bardarash och det tältläger som byggdes 2017 för flyktingar som flydde undan IS. Hit kommer nu främst kurder från norra Syrien som flyr från Turkiet och dess allierade milisgrupper. I genomsnitt har det kommit 1 000 flyktingar om dagen de senaste tio dagarna.

”Vi har inget kvar. Alla pengar vi hade lämnade vi till smugglaren”

Farhan Sharafani, tidigare klanledare för 20 000 kurder, menar att folkgruppen ständigt utnyttjats.

Skymningen faller över lägret när ett vanligt flygplan passerar och lämnar spår efter sig i skyn. En pojke på fyra–fem år pekar på himlen och drar sig nära sin mamma, Maroua.

– Mamma, de kommer att bomba oss. Vi måste gömma oss, säger pojken till henne.

Maroua, som håller ett annat barn i famnen, börjar gråta. Förklarar att sonens rädsla hänger kvar, trots att de lämnat farorna.

– Vi har inget kvar. Alla pengar vi hade lämnade vi till smugglaren. Men jag har räddat mina fem barn, säger hon.

Familjen, som flydde från Qamilshi, kom till lägret för tre dagar sedan. Hennes make var soldat i syriska armén, men förlorade sina bägge ben i strid och är invalidiserad.

– Jag är orolig för vintern. Jag vill inte bo här. Men jag kan inte försörja mina barn och min man kan inte jobba, säger hon innan hon försvinner i väg.

När Fokus besöker lägret har antalet registrerade precis passerat 10 000, i princip är taket nått och framöver ska flyktingar placeras i grannlägret Gawilan.

Prognosen från FN:s flyktingorgan UNHCR är att de kommande sex månaderna kommer 50 000 flyktingar söka sig till Irak (vilket torde vara en låg uppskattning eftersom över 10 000 ankommit till Bardarash-lägret på en vecka). Men sedan Turkiets president Tayyip Erdogan uppmanat alla kurder att lämna regionen har över 200 000 flytt. Flera människorättsliga organisationer har redan slagit fast att Turkiet just nu ägnar sig åt etnisk resning och folkfördrivning av kurder.

Budgeten för flyktingmottagandet i Irak uppgår till motsvarande 13 miljarder kronor om året – en uppskattning som lär justeras upp eftersom flyktingströmmen har ökat de senaste veckorna från norra Syrien.

Bussar har precis släppt av nyinkomna flyktingar. Utanför registreringskontoret vid ingången sträcker sig stora fält med tält. Totalt 3 000 stycken, enligt kökschefen Rezvan. Han ansvarar för kockarna och 400 matutdelare som är fördelade i 20 enheter. Tre mål mat om dagen ska lagas – alltså 30 000 matportioner. I stora kärl kokas bönor, ris och grönsaker. Han blandar i grytorna med en stor slev, och ursäktar sig samtidigt för att hygienen inte håller europeisk nivå.

– Standarden är som den är.

”Vi kan inte låta våra ungar ingå i armén, men inom SDF finns barnsoldater”

Generalmajor Mohamed Rajab är befälhavare för den irakisk-kurdiska armébrigaden peshmerga Roj, som stridit mot IS bland annat i Irak.

Generalmajor Mohamed Rajab är befälhavare för den irakisk-kurdiska armébrigad som kallas för peshmerga Roj, och som stridit mot bland annat Islamiska staten i Irak.

Han var ursprungligen hög militär inom syriska armén, men hoppade av 2013 och familjen flydde till irakiska Kurdistan. Här har han alltså blivit en av regionens tyngsta befäl med en styrka som består av 5 000 man. Den beskrivs vanligtvis som tillhörande regionstyret KDP, vilket är regionpresidenten Masoud Barzanis parti, även om han själv inte instämmer i det helt och hållet. Andra avhoppare från syriska armén har också anslutit sig till brigaden. Trots det har de trupperna inte varit välkomna i Syrien, vilket kan tyckas märkligt – men fångar splittringen som råder mellan kurderna i Irak och Syrien.

Kurderna i Syrien har sedan Rojava utropades framställt sin styrning som demokratisk, med ekologiska, feministiska och socialistiska förtecken. Ledarskapet är delat mellan en man och en kvinna. Men bilden är mer komplex än så, och en av världens främsta experter på kurdisk politik, Wladimir van Wilgenburg, beskriver i en ny bok hur Rojava i stället kommit att splittra kurderna. Ett exempel på det fångas i det faktum att peshmergatrupperna från irakiska Kurdistan inte har varit välkomna att bistå striderna i norra Syrien – trots att samtliga är kurder. SDF har velat att trupperna ska inlemmas under deras styrning och inte som en separat enhet, vilket peshmerga önskat.

Generalmajor Mohamed Rajab konstaterar att han i sina förhandlingar med SDF noterat att deras initialt positiva inställning har ändrats när SDF konsulterat PKK-styret, som är baserat i norra Iran. Han hänvisar också till att den kritik som riktats mot SDF, bland annat att man använt 13–14-åriga barnsoldater, är korrekt. SDF-styrkornas befälhavare, general Mazloum Abdi, har lovat att sluta rekrytera barn.

– Vi kan inte låta våra ungar ingå i armén, men inom SDF finns barnsoldater, säger generalmajor Mohamed Rajab, och menar att SDF gjort fel i att försöka säkra kontroll i icke-kurdiska områden.

– Varför ska de låta våra ungar slåss i Raqqa och Deir ez-Zor? Det är inte kurdområden! Det är ett avancemang, och inom det militära finns inget som heter att ta kontroll i undvikande syfte. Jag ser det som att de fick order från PKK, som hörsammar önskemål från den iranska ledningen, som i sin tur har gett stöd åt syriska armén, säger Mohamed Rajab.

Ett exempel var hanteringen av Manbij, ett område som inte domineras av kurderna men SDF ändå tog kontroll över – för att sedan överlämna till syriska regimen.

– Det var ett felsteg. Vi insåg att det skulle orsaka problem längre fram, säger generalmajoren, och konstaterar att konsekvenserna har märkts de senaste veckorna med den turkiska offensiven.

Turkiets Syrienpolitik handlar främst om en sak: att motarbeta kurderna. Därför har man omväxlande stött Assadregimen, för att sedan vilja få bort Assad, och nu återigen – via en omväg efter ryskt ingripande – återigen ge Assad sitt stöd. Bedömare som Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, framhåller att offensiven i Syrien i första hand drivs av turkisk inrikespolitik.

Även om USA har markerat sitt ointresse är det ändå många andra som trängs i Syrien – en rad parter använder landet som ett politiskt slagfält, vilket faktiskt gynnat Syriens president Bashar al-Assad.

– Det är för många händer inblandade i Syrien, säger generalmajor Mohamed Rajab. Assads stol är den dyrbaraste i världen och han säger: Gör vad ni vill så länge ni låter mig sitta kvar i stolen.

– Alla har olika intressen, men det är svårt att se hur alla ska kunna komma överens. Se bara på de olika ländernas strategi för Syrien: USA vill ha oljan, Ryssland vill ha havet för sin militärbas, Turkiet vill ha kurdernas land och Iran vill sprida sin shiamuslimska tro. Men ingen frågar vad syrierna vill ha.

”Alla söker en lösning med Assad, och utan honom kommer det inte att bli fred i Syrien”

Efter den turkiska offensiven har kurderna sökt skydd hos Assadregimen och för detta har man välkomnat syriska trupper till Rojava och därmed, utan att avlossa ett skott, har Assad fått tillbaka norra Syrien, som kurderna slogs för mot Islamiska staten.

Generalmajoren påpekar att det som behövs är en större enighet bland kurderna. En nyckel för att komma framåt är att hantera PKK, som han menar är alltför koncentrerat kring den fängslade ledaren Abdullah Öcalan.

– De internationella spelarna lyssnar på högljudda röster och de som talar med en enad röst. Skulle vi vara enade skulle man lyssna på oss, säger generalmajor Mohamed Rajab.

På ett kafé i det kristna området Ainkawa i centrala Erbil – där försäljare av alkohol här och där har butiker vägg i vägg – träffar jag en KDP-politiker som låter som tv-kocken Gordon Ramsey. Efter politikstudier i norra England har Janghis Awakalay plockat upp en Yorkshiredialekt, men i stället för svordomar talar han i rasande fart om vikten av att anpassa sig till verkligheten och varför Mellanöstern måste ta efter Europa, som historiskt också plågats av religiöst drivna konflikter och långvariga motsättningar mellan länder, men numera är stabilt och den plats som många flyktingar söker sig till.

Han menar också att det nuvarande sättet för EU att förhålla sig till Turkiet inte är rätt.

– Man kan inte blunda för folkmord, etnisk resning och attacker på civila – allt för att flyktingar inte ska ta sig till Europa. Då måste man bidra till att lösa ursprungsfrågan: Varför lämnar flyktingarna sina hem?

Janghis Awakalay, liksom många andra, menar att lösningen, oavsett vad man anser om saken, utgår från att Syriens president Bashar al-Assad ska sitta kvar.

– I början sa alla att Assad måste gå. De senaste fyra åren är det ingen som sagt det. Alla söker en lösning med Assad, och utan honom kommer det inte att bli fred i Syrien, säger han och tillägger att därtill måste lösningen inkludera de syriska kurderna.

– De demografiska förändringarna med att flytta kurder från norra Syrien kommer att bli en katastrof och man kommer inte acceptera att deras land getts bort till andra syrier.

Janghis Awakalay drar paralleller till att processen i Mellanöstern inte är olik den som Europa har genomgått. Religiösa motsättningar uttrycktes i det 30-åriga kriget på 1600-talet, som föregicks av 80-åriga kriget mellan protestanter och katoliker. Långt senare, efter andra världskriget har Europa inte stått utan konflikt däremot inte sådana mångåriga militära invasioner som plågat Mellanöstern i modern tid.

Han menar att maktvakuumet som uppstått efter USA:s reträtt i Syrien och regionen, visserligen har lett till Rysslands ökade inflytande, men också till en insikt om att Europa borde ta större plats.

– Stabiliteten i Mellanöstern kommer att ha effekt på Europa. Jag uppmanar Europas invånare att sätta press på sina regeringar. För en ny flyktingkris kommer att påverka EU. Liksom ökad terrorism i regionen, som kommer att spridas även till Europa, säger Janghis Awakalay.

I regionen, som har cirka 6 miljoner invånare, finns i dagsläget runt 1,2 miljoner flyktingar. Ett antal som nu ökar i snabb takt.

– Det pågår en flyktingkris just nu. Vi står inför en allt större utmaning och vi har bett om stöd hos den federala regeringen i Bagdad, nu när vintern närmar sig.

FAKTA: 25–30 miljoner utan land

Kurderna, som uppgår till 25–30 miljoner, är världens största folkgrupp utan eget land. Sedan det osmanska imperiet bröts upp har kurderna fördelats på fyra länder: Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Historiskt har folkgruppen utsatts för förtryck och förföljelser, många har också kämpat för självständighet. Längst har man kommit i irakiska Kurdistan (ofta kallat KRG) som 2003 blev en autonom region tillhörande federationen Irak. Det tongivande kurdiska arbetarpartiet PKK i Turkiet (vars bas är i Qandilbergen i norra Iran) med dess fängslade ledare Abdullah Öcalan, betraktas av USA, EU och Turkiet som en terrorgrupp. I Syrien utropades den autonoma regionen Rojava 2014, efter att SDF – tillhörande kurdpartiet PYD – haft stora militära framgångar.

FAKTA: Syrienkriget

Inspirerade av Arabiska våren utbröt stora protester i Syrien i mars 2011. President Bashar al-Assads avgång var ett krav, han svarade med våldsamma angrepp på civila med tunnbomber och bland annat släppte ut religiösa extremister ur fängelse. Oppositionen, samlad under paraplyet Fria Syriska armén (FSA), var avsevärt underbeväpnad. Milis- och jihadistgrupper, finansierade av olika utländska parter, steg fram – bland andra al-Nusra-fronten, al-Qaida och Islamiska staten.

Västländer, som tidigare gett sitt stöd till FSA, blev allt mer inriktade på att stödja den väpnade kampen mot den expansiva Islamiska staten, som lockade allt fler utländska krigare efter kalifatet utropades 2014. Den syriska kurdstyrkan SDF (tidigare YPG), efter flygunderstöd av USA, lyckades besegrade IS i mars 2019. Efter att USA i oktober i år meddelat sin exit i Syrien valde Turkiet, med indirekt stöd av Ryssland, att inleda en offensiv i syfte att skapa sig en buffertzon i det kurdiska området. Till svar på detta har kurderna i Rojava ingått en pakt med den syriska regimen vars militärstyrkor nu, för första gången på flera år, åter kontrollerar regionen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera