”Vänsterpartiet underskattar kulturkrocken med S”

En av mina mer avgörande politiska upplevelser skedde för nu rätt många år sedan i Lund i mitten av 80-talet. En synnerligen uppmärksammad politisk händelse vid tiden var den mycket dramatiska, och delvis våldsamma, gruvarbetarstrejken i Storbritannien.

Gruvarbetarfacket hade utmanat Margaret Thatchers konservativa regering vad gällde nedläggningen av vissa kolgruvor. Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, som partiet då hette, hade bjudit in två representanter från det brittiska gruvarbetarförbundet till ett stödmöte i Lund. Möteslokalen var fullpackad, minst ett hundratal hade slutit upp. De flesta aktiva i partiet.

Anförandena från de två ärrade gruvarbetarna möttes av stormade applåder och hurrarop. Ledda av sin legendariske ordförande Arthur Scargill utmanade facket Tory-regeringen ledda av den i vänsterkretsar innerligt avskydda Margaret Thatcher. Det jag fann märkligt med de två gruvarbetarnas berättelser var emellertid att de inte bara kritiserade Thatcher-regeringens plan att stänga vissa gruvor. De var också synnerligen vredgade på avdelningar av sitt eget förbund, men också på resten av den brittiska fackföreningsrörelsen.

Deras kritik mot ”svartfötterna” i det egna förbundet som inte anslutit sig till strejken var stenhård och tillmälena haglade (”rats”, ”scab”). Scargill hade inlett strejken utan att först ha genomfört en omröstning bland sina medlemmar, vilket han enligt lag hade skyldighet att göra, och omkring en tredjedel av avdelningarna ställde inte upp.

Mellan en tredjedel och hälften av alla gruvarbetare i Storbritannien deltog således inte i strejken. Av de drygt 180 kolgruvor som då fanns (varav ingen är kvar i dag) fortsatte ett 60-tal produktionen. Likaså var kritiken mot andra fackförbund (om jag minns rätt särskilt de brittiska transportarbetarna) mycket hård för att de inte sympatistrejkade utan fortsatte att transportera kol från de gruvor som var igång.

Inget av detta verkade bekymra mötesdeltagarna som på alla sätt uttryckte sitt stöd för denna strejk. Det samlades in pengar till de strejkande och deras familjer och det gjordes stöduttalanden. Hurraropen och applåderna för de två gruvarbetarna ekade i lokalen och stämningen var på topp. Här var det klasskamp på riktigt!  

Allteftersom mötet fortsatte blev jag dock alltmer betänksam. Som doktorand hade jag valt att studera den svenska modellens födelse under 1930-talet och särskilt de många bittra konflikterna på arbetsmarknaden dessförinnan. Med utgångspunkt i min forskning insåg jag där under mötet att de brittiska gruvarbetarna på väg mot ett formidabelt nederlag.

Det stod klart för mig att de strejkande skulle förlora och förlora stort eftersom de varken hade stöd från hela sin medlemskår eller från andra centrala fackliga organisationer. Med så svaga kort på hand kunde de omöjligt vinna.

Allt hejande från publiken – som i huvudsak bestod av akademiker – syntes mig som att elda på någon som är på väg att hoppa över ett omöjligt stup, men där de själva valde att stå kvar på säker mark som åskådare. Det jag såg, skulle man kunna säga, var den ställföreträdande klasskampens logik. Enligt den var det viktigare att i högt tonläge uttrycka solidaritet än att begrunda om fackets krav var sakligt väl underbyggda och hade en rimlig chans till framgång.

Det gick också som jag anat. Gruvarbetarna led ett svidande nederlag och för vänstern i Storbritannien var detta en slags vändpunkt som innebar att Thatcherismen fick vind i seglen med långtgående följder, inte bara för brittisk politik utan i hela västvärlden. 1970-talet hade varit de brittiska fackföreningarnas stora kampperiod där man ofta tog till strejkvapnet, inte minst inom den offentliga sektor. Tidvis var Londons gator fyllda av sopberg och man fick ransonera elektriciteten¹.

Gruvarbetarna hade genom strejker lyckats knäcka en tidigare Toryregering år 1974  och mycket talar för att det primära målet för facket under Arthur Scargill inte i första hand var att värna gruvarbetarnas jobb utan syftade till få bort regeringen Thatcher². Men efter gruvfackets bittra nederlag 1985 ebbade vänstervågen ut och den politiska högern och nyliberalismen gick segrande fram.  

Jag kom att tänka på denna episod rätt nyligen sedan Vänsterpartiet på sin kongress hade antagit en politisk strategi. Partiet beslutade att kräva statsrådsplatser i en kommande regeringen och att man ska rösta mot varje regeringsalternativ där man inte erbjuds att ingå i regeringen. Det går naturligtvis att diskutera det strategiskt kloka i att i förväg binda sig för en hård linje i regeringsfrågan som denna innan valet är klart och man vet från vilken position man har att förhandla. Man kan också se ett problem i att sätta kravet på ministerposter framför olika krav vad gäller sakpolitiska frågor.

Men det kan finnas ett annat problem också, nämligen att man underskattar betydelsen av det man kan kalla skillnader i partikultur. Många och långa diskussioner över åren med folk som på olika sätt varit engagerade i eller sympatiserat med Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna har övertygat mig om att man i dessa båda partier tänker väldigt olika om vad politik egentligen är. Och vad verksamheten går ut på.

Förenklat kan man säga att vänsterpartister har en expressiv syn på politik medan den socialdemokratiska uppfattningen är instrumentell. För den typiska vänsterpartisten är det viktiga med politiken att ta ställning, att inta och föra ut en ståndpunkt, att manifestera. Detta är ganska frikopplat från de faktiska möjligheterna vad gäller genomförandet. Som med gruvstrejksmötet i Lund ovan – det viktiga där var att manifestera solidaritet. Att uttrycka stöd till gruvarbetarnas kamp mot Thatcher-regimen.

Huruvida fackets strategi var välbetänkt och om de faktiskt hade chans att alls kunna genomföra något var ointressant. Arthur Scargill hade före strejken blivit kallad till en kommitté i det brittiska parlamentet och då fått frågan om han ansåg att det kunde finnas en nivå på storleken av de ekonomiska förlusterna för en kolgruva då även han och hans fackförbund skulle gå med på att den borde läggas ned. Scargills svarade nej, någon sådan nivå fanns inte.

Detta skall ses i ljuset av att när strejken inleddes fanns närmare 200 000 gruvarbetare i Storbritannien och i dag finns knappt 300 kvar. Den kolgruveindustri som kampen handlade om är således utraderad. Men frågor som dessa hade naturligtvis ingen plats på mötet i Lund 1984.

Den typiska socialdemokratiska synen på politik kan å andra sidan närmast beskrivas som instrumentell. Politik är något konkret som man åstadkommer. Därav följer att politikens möjligheter är starkt kopplade till ”fakta på marken”. Finns det utrymme i budgeten att höja kommunens skolbudget med 2 procent? Kan en miljardärskatt bidra till ekonomisk utjämning?  Eller skapar den i stället kapitalflykt och lägre investeringar och därmed färre jobb?

Eller för att ta ett svenskt exempel från tiden för gruvstrejken: Är det möjligt att bibehålla den svenska varvsindustrin (där svaret från ledande socialdemokrater var nekande)? Det är frågor av denna instrumentella typ som sysselsätter merparten av Socialdemokraternas politiker.  

Det finns inte så många studier av kulturen i våra riksdagspartier så det finns inte mycket empiri att hänvisa till. Ett viktigt arbete är emellertid Katarina Barrlings doktorsavhandling som just har titeln Partikulturer: Kollektiva självbilder och normer i Sveriges Riksdag. Den har visserligen några år på nacken men analysen äger enligt min mening fortsatt giltighet. Den bygger på ett omfattande intervjumaterial med riksdagsledamöter samt på vad som benämns ”deltagande observation” från möten och andra sammankomster i riksdagsgrupperna.

Barrling använder sig inte av begreppen expressiv respektive instrumentell politik, men min läsning av hennes analyser av de socialdemokratiska och vänsterpartistiska riksdagspolitikerna ger vad jag kan se ett betydande stöd för en sådan uppdelning. S ledamöter ansåg att deras politiska möjligheter byggde på att de visade ”ansvarskänsla”. Vänsterpartisterna såg sig däremot som ”oppositionella” och ansåg sig tillhöra ”en förtryckt samhällsgrupp”.

Dessa olikheter mellan partikulturerna i S respektive V tror jag innebär att dagens V-ledning svårt underskattar problemen när det gäller att i det dagliga politiska arbetet verka i en regering tillsammans med socialdemokratiska statsråd. Dessutom som de senare, med tanke på partiets större stöd i valmanskåren, skulle komma att inneha de tyngre ministerposterna. Sannolikt skulle ett sådant försök till direkt samverkan komma att sluta i en ordentlig kulturkollision.  

Historiskt har Vänsterpartiet fyllt en viktig funktion för socialdemokratin som sällan diskuteras. Nämligen att de mera expressivt orienterade vänsterpolitikerna har haft en ”egen gård att leka på” i Vänsterpartiet. Det brittiska tvåpartisystemet har gjort att Labourpartiet inom sig har tvingats härbärgera båda den expressiva och den instrumentella kulturen. Och det har i många lägen inte varit framgångsrikt.

Ett exempel är den förre partiledaren Jeremy Corbin vars politiska gärning nog måste sägas ha varit tämligen misslyckad, såväl för honom själv som för partiet. I Sverige har en person som Corbin sannolikt varit vänsterpartist, inte socialdemokrat. Var sak gör sig bäst på sin plats kan man säga.

Bo Rothstein är professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Läs även: Jon Åsberg: Är S och V på väg att byta plats?

Läs även: Livsmedelsbranschen sågar Vänsterpartiets morotsutspel