Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Krönika

Jenny Lindahl: Det pågår ett totalt skifte i Vänsterpartiet

Jenny Lindahl skriver om hur Vänsterpartiet tillfredställer olika viljor.

Vi har ingen berättelse, säger företag, organisationer och partier uppgivet, med den underförstådda innebörden att de bör hitta på en berättelse, som ska ge tydlighet åt varumärket, stämningen och riktningen och som låter bra.

Men grejen är att det finns alltid en berättelse. Ofta inte den man vill, den är ju bara en liten del av verkligheten. Som berättelser är. Man väljer ut detaljer som hör ihop med varandra och formar en historia. Så kommunikatörer och strateger får i uppdrag att skapa en. Men det är svårt att hitta på en berättelse som slår den som redan uppstått.

Hösten 2005 hade DN en liten grafik-vinjett som de satte på alla nyheter rörande Vänsterpartiet, även om det bara var till exempel att rapportera om vem som blev vald till vice ordförande. Vinjetten var »krisen i Vänsterpartiet«. Alla journalister visste vilken berättelse som skulle berättas, den om ett parti präglat av interna strider, falanger och upplösning.

LÄS OCKSÅ: Amineh Kakabaveh: »Jonas Sjöstedt vill inte förstå den vardag många svenskar lever i«

Berättelserna finns alltid där. S och L är krispartierna, som tappat kontroll över väljarflykten. C och KD är framgångssagorna, MP är offret för samarbetet som tappat sin identitet, M är partiet med dramatiska vägval som ska göras, SD är vad alla andra partiet ställs i relief till, och det som styr narrativet i stor utsträckning. Sverigedemokraterna har en berättelse om partiet, som folkets röst som mobbas av etablissemanget. Och de har en berättelse om Sverige, att det gått helt åt helvete på grund av nämnda etablissemang. En story vi hör omkring oss hela tiden.

I Vänsterpartiet är läget stabilt framgångsrikt. Så har det varit länge, det saknas större interna strider, och efter att Amineh Kakabaveh lämnat partiet saknas nästan helt öppna konflikter. Samtidigt saknas alla möjligheter till parlamentariskt inflytande i och med januariavtalet.

Det är i sådana tider som ett nytt förslag till partiprogram kommer ut, och skickas på remiss. Vänsterpartiet har växt explosionsartat i medlemsantal de senaste åren, vilket betyder att en majoritet av medlemmarna är nya.  Stämningen är förvånansvärt lam. Nästan alla är glada. Det blir ingen debatt.

Jag var med och skrev Vänsterpartiets program 1996–1998 och 1998–2000, innan jag blev petad ur programkommissionen till förmån för Johan Lönnroth. Det var i slutet på en era av total ideologisk omprövning. 90-talet hade börjat med att hela partiprogrammet revs och ersattes med några få grundsatser. De vägval vänsterpartiet stod inför var grundläggande. Var vi ens socialister? Vad innebar det i så fall att vara socialist?

LÄS OCKSÅ: Jenny Lindahl: Tänk om alla röstar rätt?

Men när svaren började formuleras så var det, precis som det varit på 80-talet, en kamp mellan de som ville ha tydligt systemkritiskt parti med en syn på kapitalismens avskaffande som en realiserbar idé, och de som ville ha ett mer tydligt reformistiskt parti. Lösningen blev densamma varje gång, genom att med kraft beskriva bristerna i dagens system, men vara vag på att beskriva lösningar, blir både systemkritiker och reformister helt okej nöjda.

Det nya förslaget till partiprogram är skrivet i en annan anda och era. Det är ju ett steg framåt att kunna lämna gamla låsningar. Samtidigt är bristen på strider också ett tecken på fattigdom. Programmet är ett klart steg i en reformistisk riktning, men samtidigt finns den här skrivningen kvar som alltid blir så konstig när den dyker upp i en partiledarintervju: »Vi vet att reformer inom ramen för det kapitalistiska samhället snabbt kan rullas tillbaka när maktförhållandena mellan arbete och kapital förändras. Därför kräver införandet av socialismen att kapitalismen avskaffas.«

Hur ska en partiledare i en vanlig valrörelse kunna svara på det egentligen? Frågan ligger så långt från det normala politiska samtalet i en valrörelse att det kräver att man, som Palme, tar fram ett förberett tal med rubriken »Därför är jag demokratisk socialist« och läser upp det med blicken i tv-kameran. Att meningen står kvar är att inte göra ett vägval.

Berättelsen, då – som tydligen känns lite vag på grund av stabila siffror och brist på konflikter – kanske handlar om det här vägvalet för Vänsterpartiet. Och att det i grunden handlar om att gå vidare från det parti man en gång varit. Att bli det parti man blivit – ett parti som är ett verktyg för parlamentariskt inflytande för de människor och rörelser som det utgörs av.

Jag har fått frågan ofta på sistone, om vad som händer i Vänsterpartiet. Och visst är det ganska lugnt. Men samtidigt pågår ett totalt skifte, som ska avgöra om V tar utrymmet som S lämnar efter sig, eller om man fångar upp de unga, radikala rörelser som hörs mest i den breda vänstern, eller om det är möjligt att göra båda.

Läs alla krönikor av Jenny Lindahl här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera