Utrikes

Mörka moln över Irak

Motsättningarna mellan USA och Iran är bara en av många politiska utmaningar som ryms inom Iraks gränser – och irakierna fortsätter protestera.

När självmordsbomber smäller i Bagdad och nya dödsfall skördas samlar en skrothandlare ihop de lösa kroppsdelarna från gatorna. Han vill ge dessa oidentifierade människor en riktig begravning. Hans morbida plan är också att sätta ihop de bortsprängda delarna till ett lik. Men när liket försvinner följer en våg av kusliga mord – någon är ute efter hämnd. Är det de döda som är ute efter att skipa rättvisa?

Detta är ramhistorien i Ahmed Saadawis uppmärksammade roman »Frankenstein i Bagdad«. Parallellerna till verklighetens Irak är många – när iranske toppgeneralen Qassem Soleimani tidigare denna månad dödades av USA i Bagdad var det en våldsam hämnd som drev Iran till att av misstag skjuta ner ett civilt passagerarplan.

Joel Ahlberg, Irakexpert på Folke Bernadotteakademin i Stockholm, lyfter fram Saadawis brutala roman från 2013 som en träffande beskrivning av hur varje våldsuttryck i regionen besvaras med mer våld, i en spiral utan slut.

– Romanen är en symbol för mig. Det finns alltid ett femte element – ett besinningslöst våld, där man inte tar hänsyn till oskyldiga, säger han.

Protester i Bagdad och runt om i landet har pågått sedan i oktober 2019, och har mötts med våld. Dödsfallen räknas i hundratal även om exakt antal är oklart.

Demonstranterna ställer krav på reformer och redan för två månader sedan meddelade premiärminister Adil Abdul-Mahdi sin avgång. Men han sitter ännu kvar. Systemet är ännu intakt. Att milisgrupper tillhörande shiapartier i irakiska parlamentet har uppbackning är tydligt – de har prickskjutit demonstranter, utan konsekvenser.

– Hur klyschigt det än låter så befinner sig Irak vid ett vägskäl, säger Joel Ahlberg. När amerikanarna och britterna invaderade Irak 2003 och störtade Saddam Hussein inleddes en ny fas i Iraks moderna historia. Ett nytt system infördes och nu ser vi hur det nått vägs ände.

Även Iran och Libanon har skakats av omfattande folkliga protester – det har talats om arabiska våren 2.0. I Iran har protester närts av höjda bensinpriser. I Libanon har premiärminister Saad Hariri avgått, men folkmotståndet har alltjämt fortsatt.

I Irak och Libanon finns gemensamma drag i kraven: demonstranterna kräver mer än att ledarna byts ut – de vill reformera systemet.

I Libanon, efter inbördeskrigets slut år 1990, infördes ett komplext system av maktdelning utifrån religiös tillhörighet. Centrala poster har tillsatts utifrån en kvotering baserad på sekteristisk grupptillhörighet. Som ett sätt att tillvarata olika gruppers intressen och därmed få ett stopp på våldet.

Efter att Saddam Hussein störtades 2003 följdes samma princip i Irak, och även om det inte har varit något formaliserat kvotsystem har makten följt sekteristiska linjer.

Tillsättningar, arbetstillfällen och satsningar har utgått från sekter och klaner som mobiliserat tillräckligt stöd vid valurnan.

– Visst har fusk och trixande förekommit men riktiga val har ändå hållits där rösterna vid valurnan har spelat roll, säger Aron Lund, Mellanösternanalytiker knuten till den amerikanska tankesmedjan Century foundation.

– De politiker som dragit in röster har därför omvandlat sina mandat till jobb för sina lojala anhängare och infrastrukturprojekt i sina hemregioner. Förhandlingarna har därför också gjort att regeringsbildningar tagit nästan lika lång tid som januariöverenskommelsen.

Vid sidan av sektproblematiken har landet också dragits med omfattande korruption.

Joel Ahlberg på Folke Bernadotteakademin återger ett möte med en turkisk stålhandlare under en Irakresa 2018. Affärsmannen berättade att han var tvungen att betala tre gånger av försäljningsvärdet i mutor till ansvarig minister för att få till en affär.

En annan slags korruption är klientelism, som är så pass normaliserad att irakiska statsbudgeten har utgifter för irakier som på något sätt tjänat staten som ersätts genom pensions- och martyrfonder. Och inom armén kan inskrivna soldater vara hemmasittande – »austronauter« som de kallas. I Mosul 2014 blev det tydligt. På pappret skulle 100 000 försvara den viktiga oljestaden mot terrorgruppen Islamiska statens angrepp. Men staden övertogs kvickt av IS när astronauterna förblev hemma.

Stopp korruptionen, klientelismen och Irans inblandning är några av kraven som demonstranterna ställer. I princip är det en uppgörelse med hela systemet, menar Joel Ahlberg.

– Demonstrationsrörelsen kräver att man ska gå tillbaka till det irakiska nationsbegreppet – ett slut på sekterismen, säger Joel Ahlberg. Den stora frågan är vilket politiskt system man ska ha – och hur det ska åtnjuta legitimitet. Det har inte besvarats sedan 1920, under Iraks hela moderna historia. Det finns ett fruktansvärt gap mellan folket och maktutövningen. Iraks regering och den politiska dynamiken har inte lyckats ena landet eller se till landets bästa.

Tidigare har protester kommit och gått. Redan 2015 ställde sig även Iraks främste religiöse ledare, storayatollan Ali al-Sistani, på folkets sida och krävde att dåvarande premiärminister Haider al-Abadi skulle agera. Omfattningen på protesterna var stora, många ansåg att detta markerade slutet på en era. Så blev det inte och protesterna fortsatte stötvis: I april 2016 stormades irakiska parlamentet i Bagdad av demonstranter. I februari 2017 dödades minst sju personer när tusentals intog gatorna. I juli 2018 hölls nya protester i huvudstaden och i oktober 2019 startade den senaste protestvågen.

Den politiska instabiliteten förstärks av grannar som varit mycket aktiva i Irak. Irans ökande inflytande i landet har, under de nära två decennierna sedan Saddamregimen störtades delvis drivits av ideologi – shiamuslimerna utgör 70 procent av befolkningen i Irak. I den gruppen har cirka 30 procent persiska rötter, även om de inte är födda i Iran.

Ett annat skäl är att många av dagens irakiska politiker under Saddam Husseins diktatur verkade från sin exil i Iran. Till exempel Nouri al-Maliki, premiärminister 2006–2014, levde i exil i Iran från 1982 till 1990. Därefter var han i exil fram till 2003 i Syrien, som styrdes då och alltjämt styrs av en regim som får stor uppbackning av Iran.

Ett annat skäl är de djupa spår som Irak–Iran-kriget på 80-talet efterlämnade. Inställningen är aldrig mera krig mellan grannländerna, enligt Aron Lund.

– Och med Saddams sorti hamnade också Irak i knät på Iran. De insåg att man inte bara kan ha en icke-fientlig regim i Irak utan en Iranvänlig regim som gör Irans regionala roll starkare. Dessutom på ett billigt sätt – i Syrien måste Iran pumpa in pengar medan Irak klarar sig på sin olja.

Iranska regimens säkerhetsdoktrin är också att skapa sig inflytande i regionen, enligt Joel Ahlberg på Folke Bernadotte- akademin.

– För att minska sin sårbarhet internt har man försökt att öka sitt inflytande utanför. Det började i Libanon, då man grundade Hizbollah, en slags stat i staten som också används för att sätta tryck på Israel. Det hela har följt samma mönster i Syrien, och även i Jemen.

Detta har inte setts med blida ögon och USA:s inställning till Irans grannaktiviteter meddelades med besked: dödandet av toppgeneralen Qassem Soleimani, en populär figur i Iran.

100 000-tals människor deltog i hans begravningståg och somliga drog slutsatsen att iranierna gav uttryck för stöd för sin regim. Visserligen hade stora antal bussats in, men inte alla.

Joel Ahlberg menar att detta inte var uttryck till stöd för regimen och hänvisar till två begrepp som populariserades av ayatollah Khomeini (som dog 1989) och i decennier nyttjats av regimen.

Att det iranska folket är mustadafun, som betyder de svaga och de utsatta. Termen nämns i Koranen och tolkades av Khomeini att mustadafun, i sin svaghet, älskas mest av Gud. Det finns alltså en kärna av religiös offertanke i den politiska retoriken. Offer har som bekant rätt till självförsvar och i Irans fall vill man värja sig mot de arroganta – mustakbirun – alltså USA, västländerna, och andra som uppfattas som rika och sittandes på höga hästar.

Soleimanis begravning var således ett tillfälle där de församlade enades i känslan av att vara förtryckta av omvärlden, enligt Joel Ahlberg.

– Det var inte bara en populär ledare som dödades, utan ett uttryck för de egna levnadsvillkoren, säger han och påpekar att det är vanligt folk som uppbär bördan av regimens politik.

– Iran spenderar miljarder på att etablera inflytande utomlands, länder de aldrig kommer att besöka – på bekostnad av befolkningen.

Konflikten mellan USA och Iran kan spåras långt tillbaka. I närtid är startpunkten maj 2018, då Donald Trump valde att dra sig ur kärnvapenavtalet med Iran och skärpa de ekonomiska sanktionerna mot landet. Bensinupproren på gatorna i Teheran senare kan kopplas till detta.

Irans motdrag dröjde inte. Amerikanska tankesmedjan Institute for study of war delar upp den senaste Iran-USA-konflikten i fyra faser. Från juni till september i fjol svarade Iran på sanktionerna genom nedskjutning av USA:s drönare, attack på ett viktigt saudiskt oljefält och attacker på oljefartyg – däribland svenskägda Stena Impero som var kapat i drygt två månader.

I den andra fasen eskalerades konflikten genom missilattacker mot amerikanska trupper vid militärbaser i Irak. En amerikansk kontraktsanställd dödades på en militärbas nära Kirkuk under julhelgen. Under samma period ökade de irakiska protesternas intensitet och amerikanska ambassaden i Bagdad angreps. Som svar på denna eskalering genomförde USA sin attack där Qassem Suleimani och den irakiske milisledaren Abu Mahdi al-Muhandis dödades strax efter nyåret. Nu befinner man sig i den fjärde fasen av konflikten, som definieras av Irans hämndaktioner med missilattacker mot amerikanska trupper på baser i Irak och misstaget att skjuta ner ett civilt plan med 176 passagerare.

Den dödade al-Muhandis var ledare för en iranskstödd milisparaplyorganisation kallad Kataib Hizbollah (Hizbollahbrigaderna), som numera inkorporerats inom irakiska armén med trupper som nu avlönas från statsbudgeten. Det är ett komplicerande faktum att shiamiliser tillhörande politiska partier är så pass accepterade av systemet; medan meniga i miliserna identifierar sig som irakier i värv för staten, lutar sig ledarna mot stöd från Iran.

En ljuspunkt är dock att några motsättningar mellan shia, sunni, kurder och andra grupper inte tycks finnas bland allmänheten.

– Under de tio år jag arbetat i Irak har jag aldrig hört någon irakier tala illa om någon annan religiös sekt, säger Joel Ahlberg.

Samtidigt tycks man inte vara nära någon lösning på kraven i protesterna. Konkreta alternativ saknas.

– Vilket system är förmöget att avskaffa sig självt? Det är dilemmat i hela region, säger Joel Ahlberg. Systemets huvudsakliga uppgift är att behålla status quo – det gäller i Irak, Iran, Syrien och Libanon. Därför blir det också våldsamma reaktioner mot demonstrationerna.

Inte heller Aron Lund är särskilt optimistisk och jämför med proteströrelserna under den arabiska våren 2011.

– Då fanns ett tydligt krav – diktatorn ska bort. Men nu i Irak är det inte lika tydligt: Ska systemet ta bort systemet?

I konflikten mellan Iran, Irak och USA förmörkas framtidsutsikterna också av asymmetrin i krigsföringen. Ingen vet vad som kan tänkas ske härnäst.

– Trump vill inte ha ett krig, men han vill samtidigt inte backa undan. Det är ett farligt spel, för Iran svarar med medel som är helt oacceptabla för USA, säger Aron Lund. Hela asymmetrin är viktig att förstå. Bägge parter anser sig vara under angrepp, även om ingen vill ha krig. Men många krig har samtidigt börjat utan att någon riktigt ville det. <

FAKTA: Snårig väg mot demokrati

Saddam Husseins diktatorsregim från 1979fick ett slut 2003 sedan USA och Storbritannien invaderat Irak. En övergångsregering tillsattes och en ny författning antogs 2005. Det har också utvecklats en praxis där de viktigaste maktposterna (presidenten, premiärministern, talman och andra tunga ministerportföljer) fördelas mellan de största folkgrupperna.

Shiamuslimer utgör en majoritet av Iraksbefolkning, medan en del sunnimuslimer boj­kottat parlamentsval, vilket också återspeglasi parlamentet.

Numera hålls val vart fjärde år. Det senaste valet, 2018, var det första sedan Islamiska staten (IS) besegrats. Behovet av investeringar för återuppbyggnad är stort, liksom det folkliga missnöjet mot korruptionen är omfattande. Sedan i oktober 2019 pågår protester runt om i Irak.

Källa: Utrikespolitiska institutet

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera