Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Sture Eskilsson var blygsam, men han förändrade Sverige

Johan Hakelius skriver om informationsdirektören Sture Eskilsson, vars hemlighet mest var blygsel.

Den inte alldeles osanna myten återberättades ofta på vänsterkanten: »Den hemliga PM:n« som lade fast strategin för långsiktig opinionsbildning, finansierad av Svenska arbetsgivareföreningen (Saf). Skolinformationen och tankesmedjan Timbro. De borgerliga ideologerna, som trängde in överallt.

Och bakom allt den hemlige informationsdirektören Sture Eskilsson. Vars hemlighet mest var blygsel.

Eskilsson hade gått i pension när Näringslivets organisationer gick in i sin mest EU-besatta period, kring euroomröstningen 2003. Några få näringslivsprofiler – Rune Andersson, Sven Hagströmer, Dag Tigerschiöld – anmälde avvikande uppfattning. Det kostade. Och att Sture Eskilsson var en av medgrundarna av Medborgare mot EMU, var särskilt besvärande. Det var som om Steve Jobs hade bytt till PC.

På sina håll började det antydas att Eskilsson blivit gaggig. Det var alldeles grundlöst och mycket osnyggt. Men i den heliga eurons namn var inga lojaliteter fredade.

Håkan Boström på Göteborgs-Posten har öppnat en intressant diskussion om näringslivets opinionsverksamhet. Kärnan är att den näringslivsfinansierade opinionsbildningen i Sverige har förvridit borgerligheten. Alltför stor vikt har lagts på sådant som är av stort ekonomiskt intresse för det »välfärdsindustriella komplexet«. Alltför liten vikt har lagts vid problem och önskemål i bredare befolkningslager.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Ingen brukade vara konservativ – fast alla var det

Boström har rätt. Men historien är inte självklar.

Det slående med näringslivets opinionssatsning var att den i 25 år faktiskt var bred, yvig och sällan uppenbart funktionell. Många motstridiga idéer fick plats. Det berodde på att fienden var så uppenbar: en totalitärt anstruken vänster. Det räckte med att inte gilla kommunistdiktaturer och att säga nej till löntagarfonder, för att välkomnas i Timbros stugvärme.

Sture Eskilsson var en viktig del av detta. En av hans främsta uppgifter var att se till att Saf:s övriga direktörer inte visste för mycket om vad opinionspengarna användes till. De skulle inte förstå nyttan av att publicera Alexis de Tocqueville, hålla seminarier om Robert Nozick och översätta Charles Taylor. Eskilssons efterträdare, Janerik Larsson, agerade på samma sätt.

LO intresserade sig för Näringslivets fond och Timbro som förlagor för en egen satsning. Då ställdes alltid samma fråga: »Hur har ni kontroll på det som görs?« Svaret från Eskilssonare och Larssonare var detsamma: »Det har vi inte.« Då backade LO:s folk. Dels för att de inte kunde tänka sig att ta en sådan risk. Dels för att de inte trodde att det var sant.

Men det var ganska sant. Förvånansvärt länge.

Problemen kom när fienderna inte längre var en självmarkerande yttervänster. Det var EU- och eurofrågorna som gjorde det. De som fanns i näringslivets opinionsbildningshägn avkrävdes nu lojalitetsförklaringar. De som var emot ett svenskt euromedlemskap jämställdes med yttervänstern.

Kanske var det en oundviklig följd av de framgångar opinionsbildningen haft. Utan en överskuggande yttre fiende blev nyanserna inom den egna koalitionen viktigare. Hade inte eurofrågan lett hit, hade någon annan fråga gjort det. Men resultatet blev i mycket det som Håkan Boström beskriver: en snävare och mer instrumentell rörelse, där näringslivets affärsmässiga prioriteringar fick större vikt.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Ironin är vårt enda hopp i detta tråkuniversum

Dessutom en rörelse med beröringsskräck: folket röstade fel i eurofrågan. Från och med den punkten växte olusten inför opinionen inom näringslivets opinionssfär. Från att ha känslan av att ha sunt förnuft och gemene mans instinkter på sin sida, växte i stället känslan av att folk inte var att lita på. Det börjades bygga bunkermentalitet till skydd mot »populismen«.

Det är inte konstigt att kretsarna kring Timbro stått lika handfallna som resten av etablissemanget, under de senaste årens politiska förändringar. Det är konsekvenserna av ett val.

Förra året lämnade LG Johansson den post som motsvarar Eskilssons, utan att ha satt några för omvärlden tydliga avtryck under nio år. Intresset för hans efterträdare har varit obefintligt. Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall avgår nu. Det pågår inga febriga spekulationer om vem som ska efterträda henne, ens i Stockholms tyckartäta kretsar.

Antagligen är det en korrekt hushållning med tid och tankekraft.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera