Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / USA-val / Utrikes

Supertisdagar genom historien: Hur ofta har den avgjort valet?

Dagen som ska mejsla fram den vassaste har ofta gjort precis tvärtom.

I begynnelsen var ordet. Allt blev till genom det. Som det lilla prefixet super framför veckodagen tisdag i en liten dagstidning i Kalifornien, Lodi News-Sentinel, den 3 juni 1976. Man kunde läsa det i en rubrik på sidan åtta: »Ford, Carter head into crucial Super Tuesday«.

En liten nyhet bara. Förstasidans huvudnummer är att delstatens körsbärsodlare lider av låg efterfrågan för att folk på östkusten har börjat äta mindre frukt, vilket lett till låga priser. Körsbären har också blivit mindre. Sidan ett berättar också om Syriens inmarsch i Libanon och att Ronald Reagan hållit ett frukostmöte, introducerad av skådespelaren James Stewart. Inför 125 personer på ett hotell i San Joaquin county krävde Reagan att Washington skulle lätta på de federala regleringar som begränsade jordbrukarnas möjligheter att exportera sina skördar.  Republikanen Reagan, möttes av stående ovationer när han pratade om att makten i USA måste bli mer lokal.

Han låg hack i häl på president Ford i delegatsräkningen inför de tre avslutande primärvalen. De inföll samtidigt i Kalifornien, New Jersey och Ohio. Också Demokraterna höll primärval. Jordnötsodlaren Jimmy Carter var på väg att säkra sin nominering. Det avgörande dramat inom bägge partier myntade de första rubrikerna där ordet supertisdag förekom. Frasen blev vanligare 1980. Då höll tre sydstater – Alabama, Florida och Georgia – primärval samma dag. Fyra år senare var de nio.

Men det var 1988 som supertisdagen började spela den avgörande roll i den amerikanska primärvalskampanjen som den gör i dag. Till en viss del på grund av vad som hände 1976, när Gerald Ford höll undan för »den konservativa korsfararen« Ronald Reagan, som började framträda som Republikanernas stora stjärna. Men Ford förlorade presidentvalet mot Jimmy Carter på hösten 1976. Fyra år senare var Carter chanslös mot Reagan, som också krossade den demokratiske kandidaten 1984, Walter Mondale.

Inför 1988 års presidentval stod Demokraterna inför det faktum att en republikan hade bott i Vita huset under 16 av de senaste 20 åren. En analys pekade på att partiet hade problem i sydstaterna. Och att det hängde ihop med att partiet – med Carter som undantag – ofta nominerat vänstersinnade kandidater från norr, som George McGovern (1972) och Walter Mondale (1984), vars tidiga framgångar i Iowa och New Hampshire givit dem ett försprång – trots att de inte lockade väljarna i södern.

Om fler sydstater kunde hålla primärval samtidigt skulle en kandidat som kunde vinna i Södern och vara konkurrenskraftig i presidentvalet vaskas fram, var tanken.

1988 gick det åt pepparn. Sydstatskandidaterna Al Gore och Jesse Jackson delade primärvalen i Södern mellan sig; medan Michael Dukakis från Massachusetts sopade rent i norr, blev partiets presidentkandidat , men lika chanslös i presidentvalet som McGovern och Mondale.

När Bill Clinton 1992, efter att ha förlorat i de tidiga primärvalen, vunnit stort på supertisdagen och döpt sig själv till »The comeback kid« lade han grunden till sitt partis nominering. Han vann både ett och två presidentval. Barack Obama kopplade sedan grepp om Hillary Clinton på supertisdagen 2008.

Supertisdagen skapades av Demokraterna för att vaska fram en valbar mittenkandidat. Nästa veckas supertisdag, när vänsterkandidaten Bernie Sanders leder i de flesta delstater, ser därför ut att ge Demokraterna viss anledning till huvudvärk.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera