Psykologin bakom ett förnedringsrån

Den 20 februari dömdes två 16-åriga pojkar som i slutet av förra året överföll, misshandlade och förödmjukade en 18-åring de inte kände.

18-åringen var på väg ut från en tunnelbanestation i Björkhagen i Stockholm när han angreps bakifrån. En av förövarna slog honom med knytnäven hårt på munnen och tre gånger på ena ögat. De tvingade sitt offer att slå följe till en plats vid en kyrka. Där sparkade de honom i ryggen och slog honom i huvudet. När 18-åringen kröp ihop för att skydda sig fick han en spark mot huvudet. »Horunge«, mammaknullare« och »jävla svenne« vrålade 16-åringarna till sitt offer och befallde honom att ställa sig upp och klä av sig byxor och kalsonger. 18-åringen stod med bar underkropp och en förbipasserande gick förbi utan att ingripa. Offret kommenderades att ta på sig igen, lägga sig på marken. Den ene förövaren tog fram sin mobiltelefon och filmade samtidigt som han började urinera på 18-åringen, som fick order att öppna munnen och inte tordes göra annat.

Detaljerna i domen från Södertörns tingsrätt ger en bild av att det inte är affekt, stark vrede eller hämndlystnad som är misshandelsens drivkraft. Bara en rastlös vilja att förödmjuka ett slumpmässigt utvalt offer.

Samma mentalitet som 14-årige John Hron råkade stå i vägen för när han mördades av ett gäng nazister och skinnskallar vid en sjö i Kode sommaren 1995. Förövarna misshandlade Hron till döds under lång tid och tortyrliknande former. Lika oprovocerat och med samma uppenbart stegrade upphetsning över att kränka en skyddslös eggade förövarna varandra.

Ord som monster och psykopater brukar användas för förövarna bakom sådant våld. Att det finns en liten grupp rena sadister är välbelagt, och forskning visar att sadister endast kan njuta av sina handlingar om offren plågas av dem.

Men forskning visar också att de flesta människor under vissa förutsättningar är kapabla till sadistiska handlingar.

Ett exempel hur forskningen försökte få politiska makthavare att inse detta faktum – som avdemoniserar ondskan och pekar på hur den kan förebyggas – inträffade i en rättegång 2004. Målet rörde övergreppen i fängelset Abu Ghraib. Några månader innan Saddam Hussein våren 2003 jagades bort av den USA-ledda invasionsstyrkan hade diktatorn tömt sitt skräckinjagande fängelse. När amerikanarna kom dit slogs de av stanken och intrycket av att hamnat i helvetet, men också av att stället var användbart.

Inom några månader var Abu Ghraib fyllt med 10 000 fångar: militärer, civila, unga, gamla, män, kvinnor och barn. Övergreppen satte i gång första dagen. De fem amerikanska soldater som skötte fängelset dokumenterade sina egna övergrepp med bilder. En soldat som filmades var en man i beige t-shirt, beige jacka och grå t-shirt som piskade, slog och tvingade nakna människor att onanera. Soldaten var reservist och kallades Chip – hans riktiga namn var Ivan Frederick. Av dem som varit på plats och skött fängelset var Chip den som hade högst militär grad.

När amerikansk tv fick tag på bilderna och publicerade dem väckte grymheterna bestörtning. Var det detta man kommit för att befria Irak för? Den amerikanska försvarsministern och presidenten sa att det som hänt var ett enskilt olycksfall i arbetet, illgärningar av »enstaka rötägg« som ställdes inför rätta.

Men expertvittnet för Chip Frederick, den då 71-årige Stanfordprofessorn Philip Zimbardo, som hade undersökt Chip, och vare sig funnit tecken på psykopatologi eller sadistiska tendenser sa att Chip inte alls var ett rötägg. Förövaren i Abu Ghraib var son till en gruvarbetare från West Virginia och regelbunden kyrkobesökare som jagade, fiskade, spelade fotboll, hade många nära vänner och ett starkt äktenskap med en afro-amerikansk kvinna. Han var en älskad styvpappa till hennes två döttrar. I Irak hade Chip arbetat med barn i en liten irakisk stad och lärt sig arabiska för att bättre kunna umgås med irakierna.

Zimbardo sa att om domstolen letade efter »rötägg« som skulle straffas för de fruktansvärda händelserna i Abu Ghraib fick man leta högre upp. Chip hade erkänt det han gjort, »men ansvaret för denna underbara människas förfall är någon annanstans«.

Zimbardos vittnesmål ställde två förklaringar till sadistiskt beteende mot varandra:

Å ena sidan de politiska makthavarnas, som sa att de onda handlingarna ensidigt pekade på en störd personlighet som ondskans kärna. Å andra sidan forskningens, som sa att de flesta människor kan bli sadistisk fängelsevakt, massmördare eller hustrumisshandlare.

Zimbardo skrev senare i sin bok »The Lucifer effect« (2007) att Rumsfeld och Bush i fallet Abu Ghraib var representanter för en vanlig syn som nästan alltid får oss att gå vilse när vi ska förstå ondskan. Han menade att det vidriga beteendet i Abu Ghraib inte kan begripas med Chips inre disposition. I fängelset var det i situationen den onda sådden fanns. I den yttre miljön: Krypskyttar utanför fängelset dygnet runt. Råttor överallt. Tusentals fångar. Många nakna. Folk som skrek. Stanken av skit och piss och spyor. Frederick, påpekade Zimbardo, jobbade tolvtimmarsskift i denna miljö, från fyra på eftermiddagen till fyra på morgonen, utan en ledig dag i 40 dagar i streck. I frånvaron av kontakt med andra: När Chip avslutat sitt skift gick han och la sig i en cell. Inte en enda gång på tre månader kom någon chef och såg hur de hade det.

I instruktionerna: CIA gav Chip tillåtelse att bryta ner fångarna. Det var viktigt sa man, för att mjuka upp dem inför förhören.

Zimbardo försökte inte trolla bort ansvar utan förstå orsakssamband – inte att fria någon som begått ett övergrepp, bara att utvidga ansvarskedjan. Vilka hade tänkt ut att det skulle bli såhär? De i systemet som hade makten över situationen, sa Zimbardo, och pekade på president Bush, som med sitt krig mot terrorismen skapade lagar som möjliggjorde legalisering av tortyr, och på försvarsminister Donald Rumsfeld som gav information till chefer för fängelserna i Guantanamo och Abu Ghraib.

Den socialpsykologiska forskningen pekar på det, på situationer som skapar perfekta förutsättningar för sadistiska förnedringbeteenden, på hur den som dras in i ett kriminellt gäng och får makt förråas. På hur etablerade personlighetsegenskaper hamnar i skuggan av beteenden som är förknippade med den roll man spelar och den nya situation man hamnar i.