Inrikes / Politik

SD:s plan för att återta kommandot efter coronakrisen: Ta tillbaka sakfrågorna

Sverigedemokraterna bleknar i coronakrisen. Men de kliver fram i riksdagen. Och inget virus dödar sakfrågorna.

»Lena, vi tar oss genom detta tillsammans! När vi besegrat den här besten lovar jag att vara tillbaka med besked. Jag ska inte göra dig besviken.«

Det är näst sista tweetet av ett drygt halvdussin, avsända i tät följd från Sölvesborg den 1 april. Jimmie Åkessons svar på Aftonbladets Lena Mellins fråga om vart Sverigedemokraternas partiledare tagit vägen sedan coronan drabbade landet, börjar i det harmsna men slutar i det ironiska.

»PS Lyssna på den här så känns allt bättre«, föreslår Åkesson i den sista tweeten. Han har lagt med en länk med en låt från Berth Idoffs »Dansglädje 90«: »Efter regn kommer solsken«.

En vecka senare kommer Kantar/Sifos väljarbarometer.

Socialdemokraterna gör en rekordupp­gång på nästan sju procent. För första gången på länge ligger partiet över 30 procent. Sverigedemokraterna tappar nästan tre procent och ligger i stort sett jämsides med Moderaterna.

Sedan partiet etablerade sig på en högre nivå har något liknande bara hänt en gång tidigare: i oktober 2017, när Ulf Kristersson just hade valts till Moderaternas partiledare. Den gången dröjde det ett drygt halvår, sedan gjorde partiet ett fyra procentenheters skutt i Sifo och var tillbaka strax under 19 procent. Efter två år var partiet på en ny topp på 24,4 procent.

Efter regn kommer solsken.

Men det är skillnad på att drabbas av en gymnast från Strängnäs och ett virus från Wuhan.

Jimmie Åkesson höll, en vecka efter Löfven, ett eget tal till nationen,

Jimmie Åkessons tal till nationen dök upp på sociala medier den 26 mars. En knapp vecka tidigare hade Stefan Löfven hållit sitt i Sveriges Television. En dryg vecka senare var det Kungens tur. Bakom Åkesson syntes två svenska fanor, en monstera, en jordglob och två halvt nedbrunna blockljus. Väggarna kläddes av ljus träpanel.

En landsfader anno 1950 kanske skulle ha skippat monsteran och blockljusen, men hade annars fungerat bra i den här scenografin. Det kommunala bostadsbolaget Sölvesborgshem stod för kulissen

I traditionella medier gick talet obemärkt förbi, även om det fick stor spridning på nätet. Det fanns ingen tydlig konfliktyta. Budskapet var inte alltför olikt Stefan Löfvens: nu gäller sammanhållning, uppoffring och ansvar. »Tillsammans som en nation. Tillsammans som en familj«, sammanfattade Åkesson det han ville ha sagt: »Ta hand om er«.

Inte ens det där med »nation« lät extremt, med tanke på omständigheterna. Inga rubriker. Men varför försvinner Sverigedemokraterna i coronakrisen? Det är ingen självklarhet.

Det här är en virusepidemi som understryker vikten av att ha kontroll över de egna gränserna och som kräver nationell samling. Den sätter beredskap i centrum och gör faran tydlig i att låta låglöneländer långt borta stå för svensk produktion. Den lyfter fram problemen med en rastlös, urban elit, som kräver att få röra sig obehindrat mellan Sydostasien, italienska skidbackar och svensk landsort.

Det låter som ett beställningsjobb från Mattias Karlssons nya tankesmedja Oikos. Och ändå  …

Den vanligaste förklaringen är välkänd: vid kris söker medborgarna trygghet. Trygghet är detsamma som det välkända. Det välkända är Socialdemokraterna.

Det är ingen fördel att vara i opposition mot etablissemanget, när etablissemanget är det som efterfrågas.

Annorlunda uttryckt: Coronakrisen födde snart två poler. Den ena krävde att smittan stoppades till varje pris. Den andra förespråkade försiktighet för att minska den enorma skadan på ekonomin, när samhället stänger ner. De som mest oroade sig för liv och hälsa tydde sig naturligt till regering och myndigheter, även om både statsminister och statsepidemiolog beskylldes för slapphet. De som såg behovet att skydda företagandet hade sin naturliga företrädare i Moderaterna.

Sverigedemokraterna saknade en unik position.

Till det kom avpolitiseringen. Stefan Löfvens snabbt stigande förtroendesiffror – om än fortsatt anmärkningsvärt låga ur ett internationellt perspektiv – har mest att göra med den roll han fyller, inte med vad han gör. Coronakrisen har fört oss bortom politiken. Löfven är regeringschef. Det räcker.

Vi har sett det förut: politiker som på ett eller annat sätt lyckas ställa sig utanför politiken, blir nästan alltid populära. Carl Bildt var som störst som partiledare när han försvann till Bosnien. Margot Wallström var aldrig så populär som när hon befann sig i Bryssel eller New York och vägrade komma hem.

Coronakrisen har på ett liknande sätt förlöst Stefan Löfven från besvärande dagspolitik. Han leder inte längre regeringen, utan landet. Och man kampanjar inte mot sitt land, särskilt inte om man är sverigedemokrat.

LÄS OCKSÅ: SD backar i ny väljarundersökning

Väljarna söker det redan bekanta i en kris. Det visar nya väljarundersökningar där S går kraftigt framåt. Här håller Stefan Löfven sitt tal till nationen.

Det finns ett annat problem: klyftan mellan dem som mest oroar sig för viruset och dem som mest oroar sig för skadorna av att stänga ner samhället, splittrar den högerpopulistiska rörelsen. I europeisk alternativhöger dominerar alarmisterna, som kräver ännu tuffare nedstängning. Bland amerikanska Trumpister är skeptikerna, som kräver uppluckrade restriktioner, tongivande. På båda håll finns betydande grupper som avviker från majoritetsuppfattningarna.

Så är det även för Sverigedemokraterna. När Jimmie Åkesson lägger ut ett videosamtal där han »intervjuar« postfascistiska Fratelli d’Italias partiledare Giorgia Meloni om coronakrisen, blir det inte en övning i opinionsbildning inom alternativhögern. Det blir ett samtal mellan en italienska och en svensk. Meloni uppfattar den svenska coronastrategin som dum och oansvarig. Åkesson går inte till ivrigt försvar, men hänger inte heller på.

Han hoppas att det ska gå bra. Man får lita på experterna. Han är svenskt försiktig. Han hamnar i mitten.

Vad återstår då?

Ett idogt gnetande med specifika sakfrågor.

Sverigedemokraterna har inte varit passiva sedan krisen bröt ut. De har engagerat sig för bättre skyddsutrustning för vårdpersonal. De har skissat på olika sätt att gå längre i stödet för näringslivet. De har synat regeringens avskaffade karensdag och påpekat att den i praktiken inte är avskaffad.

Viktigt, kanske, men med coronamått mätt vardagligt. Inget rubrikknipande.

Ett par ämnen har varit mer traditionellt sverigedemokratiska: Satsa inte miljoner på coronabistånd. Ta inte coronakrisen till intäkt för att ytterligare förlänga uppehållstillstånden för de afghanska ungdomar som omfattas av gymnasielagen. Men läget är speciellt. Argumentationen har inte varit särskilt ihållande.

Man kan föreställa sig en ettrigare strategi.

Det finns till exempel en aspekt av överdödligheten på svenska äldreboenden som ingen riktigt vill ta i, men som bubblar under ytan, långt utanför Sverigedemokratiska cirklar. Har det spelat roll att en stor andel av personalen på äldreboenden är invandrare, i många fall med dåliga språkkunskaper? Är ett av skälen till överdödligheten att äldrevården använts som ett slags integrationsverktyg, utan hänsyn till att det försvårar ansvarsfull arbetsledning?

Förr eller senare kommer den diskussionen upp, precis som den om privatiseringarna som vänsterpolitiker föredrar. Men hittills har Sverigedemokraterna, precis som alla andra partier, undvikit ämnet.

Det är inte läge. Just nu är all vårdpersonal hjältar.

– Det finns ett fåtal tillfällen i varje era som skapar den mentala bilden för lång tid framöver, säger en högt uppsatt sverigedemokrat och lägger till:

– Det här kan vara ett sådant.

Det är inte bara utanför Sverigedemokraterna det spekuleras i att coronakrisen mer permanent kan försämra partiets möjligheter. Att politiken är på väg till »det vanliga«. Nu kommer att handla om ekonomi igen. Om arbetslöshet och offentlig service. Politiken är på väg bort från den arena som gjorde att Sverigedemokraterna vann varenda match. Coronakrisen, går resonemanget, har påmint väljarna om vad som verkligen är viktigt.

Men även om tanken också har slagit sverigedemokraterna, låter få av dem överdrivet bekymrade. Det finns en annan berättelse.

Ibland har Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, eller Centern, befunnit sig på samma sida.

Kvittning brukade vara en enkel sak. Var en riksdagsledamot från regeringssidan akut sjuk, avstod en oppositionsledamot från att rösta. Styrkeförhållandena var orubbade. Så dök Sverigedemokraterna upp. Vi fick decemberöverenskommelse och januariavtal. Plötsligt var det inte lika enkelt längre. De två blocken hade blivit något annat.

Det här var ett skäl till att Sverigedemokraterna inte släpptes in i kvittningssystemet. Men det främsta skälet var enklare: de var sverigedemokrater. I riksdagen var social distansering i bruk långt före coronaepidemin.

I mitten av mars hände något anmärkningsvärt. Riksdagspartiernas gruppledare kom överens om en jättekvittning. Av 349 ledamöter ska bara 55 vara på plats och rösta i kammaren. Allt för att minska risken för att riksdagen slås ut av coronaviruset.

Det här är en frivillig uppgörelse mellan partierna, inklusive Sverigedemokraterna.

Riksdagspartiernas gruppledare har träffats och gjort upp om fler saker av praktisk och närmast konstitutionell natur. Till exempel frågan om i vad mån och på vilket sätt regeringen ska tillåtas att fatta beslut, utan riksdagens medgivande.

Alla partier har deltagit. Ståndpunkterna har inte nödvändigtvis följt vanliga politiska skiljelinjer. Ibland har Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, eller Centern, befunnit sig på samma sida. »Vi har kommit varandra närmare«, säger en riksdagsledamot med insyn i processen och med särskild hänvisning till Sverigedemokraterna.

Det är inte det enda som skett i riksdagen de senaste månaderna.

Inifrån Sverigedemokraterna kommer rapporter om att partiet har tvingats konkretisera sig och utveckla sin politik på områden som varit eftersatta. Krisen har motiverat partiet att professionalisera sitt arbetssätt i riksdagen och att knyta fler kontakter med samhällsaktörer utanför de egna leden.

Krismedvetandet i och utanför partiet har hjälpt Sverigedemokraterna att normaliseras.

Det ligger ett antal utskottsinitiativ från Sverigedemokraterna och väntar på behandling. För flera av förslagen finns en riksdagsmajoritet. Optimistiska sverigedemokrater hoppas att tidsnöden ska få de andra partierna att sluta upp bakom Sverigedemokraternas initiativ, istället för att lägga egna. Det lär inte ske, men bara förhoppningen säger något om det som sker i riksdagen nu.

Och så var det sakpolitiken.

Det finns, mycket grovt, två skolor för att förklara Sverigedemokraternas framgångar de senaste åren.

Den ena tar fasta på allt, utom Sveriges faktiska problem. Sverigedemokraterna har växt ur en falsk världsbild.

Den andra börjar i de övriga partiernas misslyckanden att möta faktiska problem. Sverigedemokraterna har växt för att de tagit sig an det andra struntat i.

Migrationen, givetvis. Lag och ordning. Försvaret och polisen. Beredskapen.

Hör man till den förra skolan kan man tänka sig coronakrisen som en häxstav, med makt att bryta den onda förtrollningen. Tillbaks till »det vanliga«. Hör man till den senare skolan är den idén svårsmält.

Ta arbetslösheten. Ett typiskt »vanligt« ämne.I förra veckan presenterade Entreprenörskapsforum de två ekonomerna Johan Eklunds och Johan P Larssons rapport »När blir utrikes födda självförsörjande?«. Svaret på frågan är i korthet att 50 procent är självförsörjande efter 14 år. Bland födda i Afrika och Mellanöstern är bara 38 re­spektive 36 procent självförsörjande, jämfört med 73 procent bland inrikes födda och nordiska invandrare.

Om coronakrisen skickar ut Sverige i massarbetslöshet, kommer den här typen av problem att bli ointressanta?

Kommer det faktum att Sverige fördubblat antalet – nära nog även andelen – utrikes födda på bara 20 år, att bli oväsentligt i ett sådant läge? Kommer det inte att spela någon roll att vår största invandrargrupp sedan några år är syrier, inte finländare? Att irakier ligger tätt efter?

Eller ta problemen med gängkriminalitet och skjutningar. Kommer de att minska, om Sverige drabbas av en mer långvarig ekonomisk kris?

Hur är det med diskussionen om civil beredskap, som nu är under uppsegling? Hur ska de etablerade partierna hantera den, när de alla aktivt bidragit till att rusta ner civil och militär beredskap?

Och kommer verkligen den strid om hur pengarna ska fördelas, som alltid är del av en ekonomisk kris, att göra perspektiv som land–stad, migration och integration ointressanta?

Retoriska frågor. Men bara om man betraktar Sverigedemokraternas framgång som ett rent kulturkrig, utan förankring i verkliga problem, kan man strunta i dem.

Efter regn kommer solsken. Två steg framåt och ett steg bak. Det är arbetshypotesen inom Sverigedemokraterna. Visst oroar Socialdemokraternas framgångar, men till sist handlar det om Sveriges underliggande problem.

Så länge drömmen lever om att de frågor som byggt Sverigedemokraterna bara ska försvinna, är spelet riggat till deras fördel.

Coronakrisen kan ändra mycket, men inte allt.

LÄS OCKSÅ: Här är Åkessons främsta utmanare till partiledarposten

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera